Den vilda jakten på körglädje!

”Vi smugglade hem den i en husvagn till Sverige”

Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Morgonen den 11 augusti 1989. En otroligt viktig dag i mitt liv. Det var då jag för första gången skulle få köra moped. 

Moppen var redan införskaffad. Den var köpt i ett varuhus i Wroclaw i Polen, några veckor tidigare. En polsk minimoppe jag betalat exakt 440 kronor för, helt ny. Det var under den glada kommunisttiden i Polen, då svenska pengar var värda precis hur mycket som helst. 

Den var superfin. Röd med kromade detaljer. Vi smugglade hem den i en husvagn till Sverige, längst in, under ett skynke. Dock kunde jag inte köra den än. Jag hade ju inte fyllt femton år.

Nu var det dock dags. Jag gick ned till källaren i huset på Norr Mälarstrand där vi bodde. I nummer 24, mitt emot Texaco-macken. Rullade ut mopeden på gatan och startade den. Efter några försök tuffade den igång. En hjälm hade jag också köpt. Det var en röd integralhjälm med visir, också den med härkomst från östblocket. Den var från Ungern. 

De följande veckorna, med ny moped under sensommaren 1989 i Stockholm, var några av de bästa i mitt liv. Min lilla polska moppe gick som ett skott. Den var lite snabbare än mina vänners Piaggio Ciao. Jag tror jag fick upp den i nästan 50 blås en gång. 

Det var en frihet jag aldrig upplevt förut. Vi kunde ta oss från Kungsholmen till Djurgården på ett ögonblick. Kändes det som. Vi anordnade race längs Norr Mälarstrand från Texacomacken till Rålambshov på kvällarna. Jag kunde ta moppen till skolan, och behövde inte längre ta bussen. Livet var underbart. 

Körglädje för mig har alltid varit väldigt nära kopplat till mobilitet. Att kunna ta sig till platser för egen maskin, när jag vill. Inte stå i kö till buss eller tunnelbana. Inte trängas med andra människor på en perrong. Kunna bestämma själv om jag vill ta en annan väg, eller stanna på en plats längs färden. Själv välja tidpunkt då det är dags att resa. Inte låta livet följa någon annans tidtabell. 

Detta har gällt alla fordon jag ägt sedan jag var femton. En bil parkerad i garaget, eller ett flygplan parkerat i hangaren på Linköpings flygplats. Oavsett om det har varit en BMW, Lamborghini eller en Cessna 172, har de alla representerat samma sak. Frihet. 

Det enda som har förändrats sedan moppetiden är horisonten. När jag var femton år var det Stockholm som var den yttre gränsen. När första bilen införskaffades, en grå BMW 318, blev horisonten hela södra Sverige. När jag fick råd med betydligt snabbare bilar började jag resa i Europa och framför allt till Italien. Med flygcertifikat och flygplan kunde jag ta mig från Stockholm till Polen på en eftermiddag. Utan att köpa flygbiljett eller stå i ändlösa köer för att checka in bagage på Arlanda. 

En sak är dock säker. Inget av ovanstående kommer i närheten av den körglädje jag kände av min första moppe. Den röda Romet som blev min första kärleksaffär med förbränningsmotorn. Femtio kubik och tvåtakt. På full gas bolmade det lite blått efter. Lukten av tvåtaktsolja hängde kvar i luften. Jag kommer ihåg doften väldigt väl. Inget kan slå den sensationella känslan av nyvunnen frihet av ditt första motordrivna fordon. 

Jag tror det handlar om procentuell förändring. Marginalnytta. Att gå från cykel till moped är ett betydligt större steg än att gå från BMW till Porsche. Den största förändringen jag upplevt någonsin är att inte behöva trampa för att ta mig dit jag ska. Det spelar ingen roll om du byter från en Fiat till en Ferrari. Du kommer aldrig kunna öka glädjen lika mycket som när du fick byta cykeln mot en moped. Det var härliga dagar under hösten 1989 med mina vänner. Detta är körglädje för mig. 

”Där måste man aktivt växla, bromsa och styra med hela kroppen”

Jag ska försöka beskriva körglädje, vad som ger känslor, lycka och gåshud, efter ett helt liv med bilar. Vad är kul? När njuter jag som mest? Jag ska försöka förklara för en utomjordning vad körglädje är, och i mitt fall – gräva lite djupare i skillnaden mellan att tävla, att köra på bana och att köra på vanlig väg. Tre helt olika sysselsättningar. Var njuter jag mest och varför? Kanske mitt svåraste uppdrag någonsin. Men nu kör vi!

Vad ger mig körglädje?

Körglädje är när man åker ute på landet, eller i stan, med en bil som man känner stolthet för att man kör eller äger. Eller att man använder en bil som redskap när man ska tävla, och den är perfekt inställd så att man kan köra den på gränsen. ”Köra på gränsen” betyder att man använder alla centimeter asfalt och lite till, för att maxa hur snabbt man kan köra. Man kör oerhört brutalt, men ändå lugnt och kontrollerat, där och då infinner sig körglädjen, njutningen och lyckan för mig. 

Vad är körglädje? 

Det är kanske den enklaste frågan att besvara. Det finns många saker som gör bilkörning kul, men den vanligaste är nog först och främst vad man kör. Fordonet spelar in, gamla bilar med historik är de som framkallar mest känslor för mig, nya bilar är för perfekta och luktar plast, låter inget och är enkla att köra.

Bilen ska vara en utmaning att växla, styra och bromsa. Minnen från en lycklig barndom där man kanske åkt med farfar eller pappa i någon frän bil skapar alltid känslor. Vägen är också viktig. Bilkörning på landsbygden är härligt, men att köra bil i Rom, Paris, London, New York eller Mexiko City ger mig en grym kick. Det är underhållande, och vid aktiv körning översköljs man konstant av intryck. Vilka vänner man har med sig i bilen är också oerhört viktigt, de bästa vännerna kan man sitta tyst med, man behöver inte prata hela tiden, utan man kan bara sitta där och njuta av ”åkturen”.

Vad för typ av musik spelar man?

Alla har hört talas om ”bilmusik”, det är inte den man spelar en vanlig vardag, utan utvald musik som passar till just den bilen, den dagen, den vägen, det humöret. Då lyfter färden oerhört mycket och jag blir glad och lycklig. Personligen blir det ofta väldigt gammal enkel bas, gitarr, trumma rock’n’roll som Rolling Stones, Deep Purple, Led Zeppelin eller Beatles. Men nästan lika ofta Red Hot Chili Peppers, Coldplay eller Kent. Musiken speglar hur man, eller åtminstone jag, känner just den dagen, i den bilen, på den vägen. Jag brukar oftast välja slutet av 60- och 70-tals Stones som jag anser är den bästa bilmusiken, man liksom färdas sjungande. ”It’s only rock’n’roll but i like it, like it, yes I do …” Då får jag rysningar av välbehag.

Vilken typ av körning? 

Här är jag inte så PK. När jag ska ut och köra på vackra vägar i Österrike, Italien och slingriga bergsvägar i Spanien eller i djupa skogar i Sverige måste jag hålla en bra rytm, det får inte gå för fort, men inte heller för långsamt. Jag vill ha aktiv körning med bra fokus, inget softande, ofta tyvärr 10–15 km/h över hastighetsbegränsningen som gäller där. Är det bilar i vägen får man köra om. Det gäller givetvis inte i tätort eller städer, där får man bara hänga med i stadens puls och rytm.

Vilken typ av bilar? 

Ska jag bara ”åka” bil, transportera mig, inte njuta, är det senaste man köpt alltid bekvämast och bäst. Personligen tycker jag om suvar som BMW X5, Porsche Cayenne eller liknande, men det har inget med körglädje att göra, utan mer om att man sitter bekvämt med bra uppsikt över trafiken och att man tar sig från A till B på ett bra sätt, varken mer eller mindre.

Men gäller det körglädje ska man ha en bil som man aktivt måste ”ratta”. Jag gillar bilar från sextiotalet till slutet av nittiotalet, speciellt om vi snackar racerbilar. Mycket hästkrafter och bromsar, sämre väghållning och däck. Man måste helt enkelt ratta så svetten rinner. Skillnaden mellan bra och bättre förare blir stor, då misstag är enkla att göra. Generaliserar man gäller även detta på vanlig väg, tycker jag.

Vilka känslor? 

Ska man hitta glädje, njuta, ha roligt och le måste det vara en gammal bil, gärna en 70-talare eller äldre. Där måste man aktivt växla, bromsa och styra med hela kroppen. Man känner alla ojämnheter i asfalten, varje kurva blir ett företag som det behövs energi och fokus för att ta sig igenom. Inget går enkelt, inget är lätt.

År 2011 körde jag Mille Miglia 1000 i en Porsche 550 Spyder från 1955, samma modell som James Dean ägde och körde ihjäl sig i. Jag satt illa, den hade ingen AC – eller ens ett tak – och det var över 30 grader varmt, också på nätterna. Det regnade även en kväll när solen gått ned, jag såg dåligt med de gamla strålkastarna och regnet piskade i ansiktet. Men jag njöt varje sekund i fyra dagar, från sju på morgonen till elva på kvällen. Jag får gåshud även idag när jag tänker på bilen, vägarna, städerna, de historiska platserna och publiken som applåderade längs med vägen i tre hela dagar. Magiskt!

Kan man jämföra bilkörning med tävlingsbilkörning?

Nej, det går inte. När det gäller tävling sliter man med att ställa in bilen, man justerar efter luft- och asfalttemperaturer, man justerar efter körstil och bilens egenheter, man justerar efter bantyp och gummi i banan, man justerar tills man hittar den perfekta inställningen på dämpare, fjädrar, krängare, höjd, camber, toe och caster. Man lägger till däcktryck och gummiblandning, samlar sig, sätter på ett nytt set däck och maxar.

När allt detta stämmer, och man är på toppen av sin karriär, då finns det inget som går upp emot ett kvalvarv, ett enda varv där man tänjer på alla naturlagar, man pressar ur de sista hundradelarna ur varje kurva, man är komplett. Bilen, däcken och föraren är ett, där och då är körglädjen, njutningen, adrenalinet det som gör mig hög, hög så jag mår bra i dagar efter detta varv. 

Nu pratar vi körglädje på riktigt!

”Den ska kunna slita huvudet av mig om den känner för det”

Körglädje är ett ämne som ofta kommer upp när människor av alla åldrar och samhällsklasser försöker övertyga mig om små, motorsvaga sportbilars excellens och egentliga existensberättigande. Jag gillar dem nämligen inte och jag är inte rädd för att säga det. Jag tycker de är larviga, och jag tycker ordet körglädje besudlas av dem som använder det i dessa bilars närvaro.

Hur kul kan det vara att sitta i till exempel en Mazda Miata tänker jag? ”Jo men väghållningen, responsen, närheten till vägbanan, bla, bla, bla.” Inget av det där är ren körglädje för mig. Visst det kan vara komponenter i körglädje men det är inte det viktiga. Inte för mig.

Körglädje är en känsla, och för att jag ska få den känslan måste jag sitta i en bil som får det att pirra i magen redan när jag tittar på den. Bilen ska ge mig en känsla som jag kan eller vill identifiera mig med redan vid första ögonkastet, redan när man vrider på nyckeln eller trycker på startknappen. Känslan ska finnas där redan innan man lägger i första växeln.

För mig är inte körglädje fart. Det kan vara det, men det är inte det viktiga. Jag kände enorm körglädje den sommaren jag gungade omkring i en Rolls-Royce Phantom, eller vintern jag åkte i min Bentley Continental Flying Spur. Ingen av dem är direkt någon räsermaskin med direktkontakt med asfalten, men likväl mådde jag väldigt bra när jag satt bakom ratten. 

Lägger man lyxlimpornas charm åt sidan och fokuserar på sportbilar blir kraven lite annorlunda för mig. Även fast min nuvarande bil, en Lamborghini Aventador, kanske inte är den bästa sportbilen jag har haft rent funktionellt, måste jag säga att det är en av dem som ger mig mest körglädje.

Varför då, undrar ni? Jo, för mig är en viktig egenskap med en sportbil att den ska kunna slita huvudet av mig om den känner för det. Det kan inte en Mazda Miata eller en Renault Clio med sportpaket. Men det kan min Aventador. Den är nästan svårkörd. Brutal. Elak. Den är arg helt enkelt, och jag älskar det.

När man trycker på startknappen och en motor som är alldeles för stor för mig att hantera river igång pirrar det till lite, jag blir glad. När man trycker på gasen och alltid måste ge sig långt innan bilens begränsningar sätter stopp, då tycker jag det är skitkul. Mina begränsningar kommer alltid komma innan bilens. Det håller en alert kan jag lova. 

Men så här är det: Körglädje är något väldigt individuellt, det jag tycker är viktigt med en bil tycker nästa entusiast är helt värdelöst, och det är tur det, annars skulle alla bilentusiaster ha samma bil. 

Eller är det så att älskandet av små motorsvaga sportbilar är framtvingat av människors ekonomiska begränsningar, och detta ständiga försvarande av dem i grund och botten är ett försvar av den egna samhällspositionen? Skulle Miataklubben ha lika många medlemmar om alla hade möjlighet att köpa en Porsche, Ferrari eller Lambo?

Jag vet inte. Det där blev alldeles för djupt och jag inser att jag är ute på hal is här. Men jag hoppas faktiskt det. Jag hoppas att alla har möjlighet att hitta den glädje i sitt bilintresse som de önskar sig och säkerligen förtjänar. För är man bilintresserad är körglädje något väldigt vackert. Oavsett om du finner den i en svulstig Rolls-Royce eller i en trimmad Volvo.

Min första bil var en Honda Civic 1,5DL. Nu när jag tänker efter hade jag nog roligare i den än jag någonsin haft i någon annan bil efter det. Jag kanske får åka och provköra en Miata ändå…