I början av 2010 såg jag ett reportage från USA om en organisation som heter Make-A-Wish Foundation. De uppfyllde svårt sjuka barns önskedrömmar och reportaget berörde mig djupt.
Jag insåg rätt snabbt att samma behov naturligtvis måste finnas i Sverige och jag ville försöka göra något. Jag höll på med bilar redan då och hade större delen av min bekantskapskrets i bilsvängen.
Det borde väl finnas barn i Sverige som också behöver en dag när de slipper tänka på diagnoser och sjukhusvistelser, och bara vara barn. Jag tänkte tillbaka på när jag själv var liten med planscher på Lamborghini Countach och Ferrari Testarossa på väggen, visst finns det väl barn som inte mår bra som har samma intresse som jag hade?
Jag tog kontakt med en stiftelse här i Sverige, som jag upplevde var motsvarigheten till den amerikanska varianten, startad av en underbar kvinna vid namn Claire Rosvall.
Efter en kort diskussion sade jag att jag kunde fixa ett gäng bilar och något vettigt ställe att åka på om de stod för att hitta barnen som behövde hjälp. Vana med att folk hör av sig och vill väl, men sedan inte levererar sade de, visst, fixa det du så löser vi resten.
Sagt och gjort, några dagar senare ringde jag tillbaka och sade att bana och bilar var fixade. Smått chockade satte de igång med arbetet att hitta barnen som skulle få vara med på eventet. Ett par månader senare möttes ett 50-tal barn av ett 70-tal superbilar nere på Mantorp Park. Barnen var överlyckliga, stiftelsen var överlycklig, jag var överlycklig.
Sällan har jag gjort något som ger så otroligt mycket tillbaka. Att se barnens leenden, barnen som man vet genomlider ett rent helvete i vardagen, var betalning nog, mycket mer än nog, för allt arbete som låg bakom.
Elva år senare firar barndagen 10-årsjubileum, eventet har växt varje år med allt ifrån antalet bilar till antalet barn och antalet olika aktiviteter barnen kan göra när de är på plats.
Numera har vi inte bara svårt sjuka barn som vipgäster, utan även barn som har det fruktansvärt tufft på andra sätt. Det kan vara efter svåra olyckor, på grund av social misär, eller av sorg. Vid årets event var till exempel två unga killar med vars pappa blev brutalt mördad bara några månader tidigare.
Vi kan inte föreställa oss vad dessa barn går igenom i vardagen men vi kan ge dem en dag där de inte behöver tänka på det. Där deras sinnen fylls av glädje och skratt istället för av elände och sorg. För oss som gör det är det enkelt, för dem betyder det massor.
Förutom att köra barnen i bilar och helikoptrar samlar vi också in pengar. Under åren har vi skänkt miljontals kronor till olika stiftelser/välgörenhetsorganisationer som arbetar för barns bästa.
Från och med förra året har vi en egen Stiftelse. Lean On Me arbetar med att göra livet lättare för barn som har det tufft, både på lång och kort sikt. På kort sikt ger vi dem roliga upplevelser för att de ska komma iväg från sin vardag.
På lång sikt arbetar vi med fadderskap, så att ett barn som råkat illa ut, ska ha en person att se upp till, som har gått igenom precis samma sak som de själva. Som kan tala om för dem att allt kommer bli bra, att det här går att ta sig igenom.
Oavsett om det handlar om att bekämpa en sjukdom eller om att återhämta sig efter en svår olycka är den mentala biten lika viktig som medicineringen. Lean On Me ska se till att inga barn i Sverige känner sig ensamma i sin situation.
Jag vill tacka alla som hjälper till att göra det här möjligt. Alla förare som kommer och kör skiten ur sina bilar för barnens skull, alla som är med och arrangerar, alla sponsorer, tack till föräldrarna som litar på oss.
Jag vill också tacka mitt bilintresse som har tagit mig dit jag är i livet nu, styrelseordförande i en stiftelse som hjälper barn som har fått en start på livet som man inte önskar sin värsta fiende. Utan bilintresset hade inget av det här funnits. Så tack. Titta gärna på filmen från eventet, finns längre ner i artikeln.
Vill ni stödja arbetet Lean On Me gör finns det en qr-kod för det också. Har du en fin bil är du välkommen att vara med nästa år, du kommer inte att ångra dig.
