Vintage-test: VW buss T2

1967 kom den andra generationen av VW-bussen. Att fira en sådan 50-åring var anledning nog att göra ett test, men för oss var det mest ett svepskäl för att få chansen att ratta den bästa av alla VW-bussar.

Vintage-test: VW buss T2
Det bästa kommer från bussen.

Vi måste börja med att berätta om hur smidigt det gick att komma över den här testbilen. Av en annan orsak var vi hos VW i Hannover och passade då på att diskret fråga om de hade någon buss att låna ut till ett test. Pojkarna på VW Nutzfahrzeuge Oldtimer sade: "Hm, vi ska se efter." Sedan skjöt de upp porten till en hall som var stor som en arena. Där inne stod det packat med bussar – T1, T2, T3, T4 och T5. "Se efter om det finns något som passar", fortsatte de.

Alltså valde vi ut ett passande fordon – 70 år efter att den holländske VW-importören Ben Pon krafsade ner sin idé om ett nyttofordon från Volkswagen i sin anteckningsbok. Och 50 år efter att de första Folkabussarna ur den andra generationen, T2, rullade av banden. Det här testet tillägnar vi dessa pionjärer.

Ett par dagar senare kommer vår specialare, känd som "Silberfisch", "Silverfisken". Den byggdes 1978 som T2:s avskedsmodell, med luftkyld tvålitersboxer där bak, taklucka upptill och silverfärg runtom. Vi tittar in bakom motorluckan direkt. Boxern startade som 1,7-litersmaskin i VW 411. Porschemekanikerna försåg den med insprutning, högre kompression och 300 cm3 i ökad volym till VW Porsche 914. Då gav den 100 hk. I T2 ströp man effekten till sansade 70 hk genom att använda ett tvåförgasararrangemang (dubbla Solex 43 PDSIT). 

I slalommomentet lyckades bussen prestera över- och understyrning samtidigt.

Låt oss klättra in. Vi hamnar en meter över marken och sitter direkt ovanför framaxeln. Allt för att spara utrymme. Dagens Golf Variant är en tumsbredd längre och bredare än vår T2, men bussen har plats för nio personer, 1 000 liter bagage och lastar 871 kg. Ett starkt argument mot biltypen, som Volkswagen gav upp först 1990 i och med T4, är dock att förare och passagerare i framsätet är extremt utsatta vid en frontalkrock. 

Natten ligger fortfarande tung över landskapet när vi kör iväg. Ljudet från boxern ekar genom parkeringsgaraget när Folkabussen puttrar upp mot rullporten på ettans växel. Men var ligger tvåan?

Det tar en halv dag innan vi får till det med växelspaken som i sin tur dirigerar tre meter växellänkage. Eftersom motorn har så bra vrid (mellan 1 300 och 3 800 r/min finns alltid minst 125 Nm), trycker den på bra på treans växel. Så når vi autobahn där den lilla bussen inte riktigt kan hålla den segt flytande morgonrusningens tempo. Vid 100 km/h mattas kraften av, bland annat för att en T2 är ett sådant vindfång med sin  tre kvadratmeter stora front. 

Här mäter vi som Viktväktarna. T2:an trycker ner vågen ganska lätt med framhjulen, där bak gör boxermotorn att det väger mer.

Det är mysigt att sitta här uppe i Folkabussen. Det blir inget riktigt högt vindbrus vid höga hastigheter, eftersom vi aldrig kommer upp i några höga hastigheter. Och vad den kan fjädra, med sin mjuka sättning. Över ojämnheter nickar den försiktigt med framvagnen och bakaxeln stryker sig mjukt längs vägen. Men den är vindkänslig med sina höga sidor och den tunga motorn där bak, och slingrar sig gärna fram och tillbaka över körbanan. I första hand försöker man korrigera det med rattrörelser, vilket inte lyckas, bland annat för att styrningen är ofattbart oprecis, tung och indirekt. Spelet i ratten är ett kvarts varv. Efter ett tag ger man upp och låter bara T2:an rulla på. 15 mil senare är vi dock fortfarande i rätt hjulspår – åtminstone i genomsnitt.

När vi tankar märker vi att bussen drar ganska mycket, 12,8 l/100 km. Men eftersom färden går så långsamt har man glädje av bensinpengarna länge. Vi tvättar av Folkan och tar oss ut till vårt testområde. Nu blir det vägning, 1 379 kg, varav 573 kg ligger på framaxeln och 806 på bakaxeln. Sedan mäter vi vändcirkeln. Den är 13,1 meter i högersväng och 12,7 meter i vänstersväng. Därefter lastar vi in mätutrustningen och åker ut på den 2,4 km långa raksträckan. 

Vi testar ljudnivån inne i bilen, och efter det gör vi bromsprov från 100 km/h till stillastående. Med skivor fram och trummor bak klarar Folkan detta på 47,5 meter. Dags för accelerationsprov. Bakhjulen biter sig fast i asfalten, det ser nästan ut som om bussen inte kommer loss. Men så ger den sig iväg på sin resa mot 100 km/h. Under tiden drar ett par hangarer långsamt förbi och vi ser hur gräset längs banan sakta vajar i vårvinden samtidigt som ett gäng gäss lyfter och svingar sig upp mot molnen. Strax före middagstid ser vi änden av rakan vid horisonten. Kort därefter flimrar 100-markeringen till på mätutrustningen. Accelerationen fortsätter och vi når 120 km/h precis före den sista möjliga bromspunkten. 

"Behöver vi verkligen all den här utrustningen?" "Egentligen inte, men den ser imponerande ut på bild."

Puh, vi klarade det! Över till slalom och handling. Det inledande försöket genom slalombanan går inget vidare. För T2:ans mjuka fjädrar och dämpare gör att hjulen har svårt att ändra riktning. När den lilla bussen äntligen börjar styra har konbanan redan tagit slut.

Nästa försök går bättre, och då lyckas till och med vår Folka att, nästan samtidigt, både under- och överstyra. Framhjulen går fortfarande rakt fram medan bakdelen redan pressar på. Men det är spännande när en sådan här låda tar sig igenom slalombanan med 50,3 km/h. Det dubbla filbytet som ska simulera en undanmanöver på autobahn, klarar bussen med 99,7 km/h. Det motsvarar dess verkliga fartresurser.

T2:an känns inte långsam eller som en riktigt gammal bil. På landsvägen går det att hålla samma hastighet som med moderna vagnar, i stadstrafik är den förvånansvärt smidig och aldrig lynnig. 

Inte ens nu när vi lämnat testområdet och stigningarna tornar upp sig framför oss. Motorn trycker bilen uppför den första branta lutningen och varvar högt. Treans växel. Den får ligga i de kommande sex kilometerna. Under tiden ringlar sig vägen uppåt, längs en bergssida. Till höger häftiga avgrunder, till vänster höga granar. Vägen blir trång, brant och skumpig, men bussen kämpar på och snart öppnar sig vyerna igen. Högst upp stannar vi på en parkeringsplats. Långt under oss ligger dalarna, och visst ser den stolt ut vår lilla buss på den höga toppen. 

En bil är en riktig bil först när den inte bara tar dig hem, utan även får dig att häpna. Länge leve VW-bussen! 

Till och med i den här fint möblerade miljön i specialmodellen Silberfisch är det lite truckvarning.

Truckkänslan har bland annat med sitthöjden fram att göra, exakt en meter över vägen.

Dagens ikon bland storfamiljebilarna är utan tvekan Multivan, som såklart är snålare, starkare och säkrare än sin stamfader. Men gamlingen har mer lastutrymme – hela fem kubikmeter!

1) Cirka 350.000 kronor i dagens penningvärde.
2) Värderingstabell: Motor Klassik (Tyskland).

Omdöme.

Svansmotorn ger ett överstyrt beteende vid en undanmanöver. Lyckligtvis är toppfarten ganska beskedlig: 127 km/h.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!