DUELL: McLaren 720S vs Porsche 911 GT2 RS – tronskiftet

Premium Porsches vansinniga GT2 RS tar sig an Englands nya supersportbil McLaren 720S. Båda är vidareutvecklingar med liknande prestanda, åtminstone på pappret. Vem tar kronan?

DUELL: McLaren 720S vs Porsche 911 GT2 RS – tronskiftet

Visst kan man stirra sig blind på siffrorna på pappret och anta att bilarna är varandras jämlikar, men inget kunde vara längre från sanningen. 

Trots att prestanda, acceleration och även prisbild (nåja) liknar varandra, rör det sig om två helt olika världar. McLaren 720S å ena sidan är en vidareutveckling av MP4-12C, den första supersportbilen sedan legandariska F1. Här ligger betoningen på supersportbil. 

Porsches GT2 RS å andra sidan är ett råbarkat derivat av deras långlivade sportbil 911. En sportbil alltså, som genom en rad ändringar och förbättringar numera kan kallas super, men som i grunden inte är något annat än en nioelva med racingambitioner, dessutom med världens förmodligen sämsta motorlayout (förlåt purister). 

Rykande bakdäck är bara för show. För det mesta, framför allt på banan, är dock bakänden svår att tygla.

Boxermotorn är nästan osynlig, endast mekanikern ser spisen.

Sedan McLarens nystart 2011 med magnifika MP4-12C, har varenda en av tillverkarens bilar, förutom P1, byggt vidare på samma koncept. Ett chassi med en sittbrunn i helgjuten kolfiber, mittmotor och kaross i kompositmaterial. Allt för att bilarna ska vara så lätta och styva som möjligt, med bästa tänkbara feedback till föraren.

Den senaste modellen följer samma struktur, men använder sig av en modifierad kolfibermonocoque, kallad Monocage II, som härstammar från hyperbilen P1. Till skillnad från tidigare modeller ingår numera även taket och vindruteramen i monocoque-konstruktionen. Det möjliggör en tunnare takarkitektur, som är stark och vridstyv och som samtidigt sänker bilens tyngdpunkt. Vidare använder sig bilen av dubbla triangellänkar både fram och bak, samt hydrauliska dämpare, som är en del i McLarens Pro Active Chassis Control. 

Systemet består av sensorer i varje hjul, som mäter en mängd olika variabler som hastighet, G-krafter och temperatur, vilka sedan matas in i centralenheten. Enheten anpassar därefter blixtsnabbt dämparnas hårdhet, så att man alltid har optimalt fäste. Samtidigt ansvarar Variabel Drift Control för hur mycket överstyrning som tillåts innan systemet griper in och fångar in bilen.

Det kan behövas, eftersom ett odjur till motor tronar bakom föraren, en best som spottar ur sig 720 hästar och därtill hela 770 Nm som levereras till bakhjulen. Motorn är i stort sett den som tjänstgjorde i MP4-12C, en fyraliters vinkelåtta med dubbla turbo. I 720S har dessa dock uppgraderats till än större diton, samtidigt som man använder sig av lättare kolvar och vevstakar, en lättare och styvare vevaxel samt större laddluftkylare.

Det räcker för att nå hundrastrecket på 2,9 sekunder och toppa ur vid 341 kilometer i timmen. Den sjustegade automatlådan är övertagen från McLaren 650S.  

Den som tror att 720S är en explosiv machobil kommer att bli besviken. Den är pilsnabb och producerar helt overkliga G-krafter i kurvorna, men något vilddjur är den inte. Snarare en förlåtande och samtidigt uppmuntrande körmaskin av högsta rang. Kraftutvecklingen är linjär och nästan ospektakulär.

Annorlunda är det i Porsche, som bjuder på kaskader av vredesutbrott och adrenalinkickar. GT2 RS känns varken förlåtande eller uppmuntrande, den här frustande besten kräver sin förare och körs bäst med fast hand.

Imponerande: Nej, inte hur kraftfull bilen är utan hur civiliserat den uppför sig. Även ovana förare kan köra bilen riktigt snabbt. Porsche däremot, testets vilddjur, kräver en stor portion mod och kunnande.

I trackmode lyfter bakvingen och displayen fälls ner, endast en liten springa med den mest nödvändiga informationen visas.

Det är ingen hemlighet att 911:ans drivlinelayout verkar ha nått slutet av tunneln. Den har ju faktiskt aldrig varit något ideal för en sportbil, men Porsche har envist hållit fast vid svansmotorn. Men på senare tid verkar det hända saker i Zuffenhausen: Tävlingsbilarna har numera motorn framför bakaxeln. En fingervisning mot framtida gatbilar?

Som nämnts ovan är Porsches banpiska inget annat än en avskalad och toktrimmad 911 Turbo S. Boxersexan på 3,8 liter har dock i GT2 RS fått större turbo som når sin topp redan från 2.500 r/min och håller kraften hela vägen till varvstoppet. Även kylsystemet är uppgraderat, numera sprutas vatten i laddluftkylaren för mer effektiv kylning även i de mest krävande situationer.

Resultatet är 700 frustande hästar under huven som tillsammans med 750 Nm rusar till bakhjulen genom den sjuväxlade PDK-lådan med SpeedShift. Det räcker för att slunga den 1.470 kg tunga bilen (med full tank) till hundra på 2,8 sekunder. Framfarten mattas av först vid 340 km/h. Det ljuvliga boxervrålet lämnar bilen via ett sportavgassystem i titan som sparar sju kilo. 

 

Vill man ha sin Porsche ännu vassare och lättare får man välja Weissachpaketet, som minskar vikten med ytterligare 30 kg, då ingår även en bur, som dock inte är FIA-godkänd. Kolfiberkeramiska bromsar är standard, men konstigt nog kostar SportChrono-paketet med LapTrigger extra, lite märkligt även om en del av bilarna antagligen aldrig kommer se skymten av en bana, utan får leva sina liv i olika samlares garage. Synd, eftersom Porsches värsting är en förbannat rolig bil!

På landsvägen kommer den till sin absoluta rätt, med knivskarp styrning, löjligt vass gasrespons som påminner om forna sugmotordagar och dansande bakdel. Det finns knappt en bil som slår Porschen på fingrarna när det gäller körglädje. Men nu är ju landsvägsfart knappast i närheten av bilens gränsområde och det är just där, i gränsområdet, Porschens brister visar sig. 

På banan är bilen näst intill lynnig, med massor med kraft på bakhjulen  men alldeles för baktung. Här sätter fysiken snabbt gränser, som inte upplevs på samma sätt i McLarens 720S. En för snabb kurva i Porsche blir lätt till en nära döden-upplevelse och är inte att rekommendera för nybörjare utan dödslängtan.

En jämförelse mellan de båda supersportbilarna på Hockenheims Grand Prix-bana visar snabbt att det ligger världar mellan dem. McLaren gör det enkelt att köra fort, riktigt fort alltså. Porschen får kämpa med att hitta grepp på bakhjulen och även om den gigantiska bakvingen går att ställa in för mer downforce,  kostar det hastighet. Bilen upplevs nervös, ett snabbt varv medför svettiga händer, svettiga armhålor och blanka nerver. Man får helt enkelt kämpa lite mer för att hålla bilen på asfalten. Engelsmannen däremot är en gentleman rakt igenom.

Även om du är ovan går det att köra riktigt snabbt utan att dödsångesten sitter i passagerastolen. 720S ligger stabilare på vägen, är neutralt och stum i kurvorna och levererar massvis med feedback.

Porschen å andra sidan ställer sig gärna på tvären, kräver en fast hand och mod från piloten, men även det har sin tjusning. 911 GT2 RS är en påminnelse om svunna tider, där sportbilar var råa och obändiga och krävde tribut av sina förare.

Den nya generationens superbilar lyfter en stor del av ansvaret från pilotens axlar, är mer lättkörda, men knappast lika spektakulära. Och spektakulär, det är det enda ordet som krävs för att beskriva Porsche GT2 RS. 

Men idag, på GP-slingan möter Porschen sin överman i McLaren 720S. Varvtiderna talar sitt tydliga språk: Zuffenhausens värsting är nästan en sekund långsammare än Wokings dito och känns i det närmaste chanslös mot 720S.

Engelsmannen är den bättre bilen på bana, kapar Porschens tider överallt och känns mer harmonisk. Men GT2 RS med sin otyglade natur, sina raseriutbrott och sin brutala uppsyn vinner mitt hjärta. 

Vattentanken som tillför extra kylning till Porsches laddluftkylare vid höga temperaturer.

Det som lyser rött är den fyra liter stora vinkelåttan i McLaren.