Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag är rätt trött på att sport- och superbilsägare får skit i olika sammanhang. Vi kör för fort, vi är miljöbovar, vi lägger pengar på onödigt dravel när man lika gärna kan ta sig från A till B med en Volvo. Vad är det då för idiot som köper en dyr Porsche eller till och med en Ferrari, nä fy säger jantesvensken.
Vissa av oss har till och med lån på bilarna, det får jag kommentarer om efter varenda krönika. Någon som har gått in och kollat i Bilregistret och sett att jag har finansiering på polis-Ferrarin. Vad är man för en tönt då som inte cashar sin bil, ”jag har minsann cashat min Saab 9-3 från 1994, hellre åka i eget än i lånat”. Sådant skit dyker upp hela tiden.
Men vet ni vad? Det är dags för er att sätta er ner och hålla tyst. Sportbilssverige gör mer för det här landet än de allra flesta.
Jag tar mitt eget bilevent som exempel, som under snart tio år gett svårt sjuka barn möjligheten att uppfylla sina bildrömmar.
Till dags dato har minst 800 olika sportbilar passerat eventets grindar och över 1.000 barn som har fått en fruktansvärt orättvis nitlott i livet har fått något annat än diagnoser och sjukhusvistelser att tänka på för en stund. Vi har dessutom samlat in miljontals kronor som oavkortat har gått till välgörande ändamål på eventets galamiddag, där bara förare och deras medåkare är gäster.
Men det är inte ens det som är poängen. Poängen är den här: De här 800 bilarna som har varit med på eventet har utan vidare ett snittpris på minst 1,5 miljoner. Totalt pratar vi alltså om ett värde på cirka 1,2 miljarder kronor som har varit med och gjort barn glada. En hisnande summa.
Vet ni vad mer det betyder? Jo, 240 miljoner bara i momsintäkter för staten. Vet ni hur många sjuksköterskor vi skulle kunna anställa bara finansierat med mina underbara eventgäster? Räknar man slarvigt tjänar en sjuksköterska 25.000 kronor per månad, med lite arbetsgivaravgifter och annat kan man lätt slå på 50 procent på det, så vi säger att en sjuksköterska kostar 450.000 kronor per år för sin arbetsgivare.
Det betyder att mina eventgäster har betalat drygt 500 årslöner bara i moms.
”Ja, men det är utslaget över en lång period”, säger du. Ja, så kan man se det. Men man kan också se det som att de flesta av de här killarna och tjejerna byter bil vartenda år, och de som är på mitt event är bara en liten, liten klick av Sportbilssverige. Så siffran för vad vi, ja jag säger vi, bidrar med till statskassan är långt mycket högre.
För varje spenderad krona i det här landet går en stor del tillbaka till staten. Tio kronor per tankad liter för exempel.
Visst kan man sitta i en Tesla och klappa sig på ryggen för att man drar sitt strå till miljöstacken. Men vet ni vad? Man kan också sitta i sin bensinslukande Ferrari man har som andra- eller tredjebil, eller i den fjärde Lamborghinin man köpt på lika många år, och vara jävligt stolt. Stolt över att vi slösande, brölande, pengabortkastande, spontana, känslomässigt styrda individer som tar Maseratin till Louis Vuitton-butiken och köper en värdelös väska till flickvännen för 36.000 är ena jävla hjältar.
Det är vi som håller Sverige rullande. Inte cyklisterna som köper sina finkläder i second hand-butiken och väver sina egna hampapåsar när de ska åka och handla.
Så nästa gång du ser en sportbil komma bakom dig i vänsterfilen. Ligg inte kvar och lek fartpolis och förutsätt att den som snart kör förbi dig på insidan är en skitstövel.
Nej, kliv åt sidan istället, och gör honnör.