Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag fick frågan: Vem anser du vara världens bästa racingförare? En otroligt svår fråga att besvara, lite som när Ingemar Stenmark efter sin karriär fick frågan hur han skulle ha stått sig mot Alberto Tomba om de hade tävlat mot varandra.
”Så fort har jag aldrig åkt skidor”, svarade han.
September 1979, jag var 18 år och var på karting-VM på Estorilbanan i Portugal. Jag hade tagit med mig min farfars kamera och bodde i en buss med min kompis Stefan Hellberg. Han var en av kartingvärldens största talanger, storebror till Peter och Lotta Hellberg, en riktig kartingfamilj.
Där fanns inga divor, inga stjärnor, bara tonåringar med föräldrar som älskade karting.
Jag och Stefan blev av någon anledning kompisar med en grabb som hette Ayrton Da Silva och hans kompis Mike Wilson. Ayrton körde DAP och var väldigt duktig. Vi spelade pingis på kvällarna i källaren på hotellet vid banan, vi lärde dem rundpingis som de aldrig hade spelat, och vi hade riktigt roligt.
Jag hade inte så bra koll på vilka som körde, men hejade på de svenska förarna – och Ayrton. Han var snabbast och borde ha vunnit, men poängsystemet gjorde att hans teamkompis Peter Koene korades till världsmästare. Efter målgång gick jag över till den storgråtande Da Silva för att gratulera, men kom inte fram för alla som tröstade, förvirrande då jag trodde att han hade vunnit VM. Jag gick därifrån och träffade honom aldrig mer.
Fyra år senare läste jag i en svensk biltidning om den unge F3-föraren från Brasilien som skulle bli världsmästare i Formel 1, han var något alldeles extra. Jag kände igen allt, ansiktet, förnamnet, hjälmen, allt utom efternamnet Senna.
Hmm … Jag började kolla och fick fram att Da Silva är samma sak som att heta Nilsson i Sverige så Ayrton hade bytt till sin mammas flicknamn Senna.
Senna är för mig den ultimata racerföraren: 100 procent dedikerad, 100 procent vinnarskalle, 100 procent bilkontroll. Man har glömt att bilarna hade jättemycket motor och ingen väghållning på den tiden. Däcken höll så förarna körde med attack hela racen, inget sparande på däck, el eller bensin här inte.
Senna var en gud på vått underlag och tog sin första F1-seger 1985, just på Estoril i Portugal. Han ansåg att tävlingsledningen hade lurat honom på en seger i regnet i Monaco 1984, när de avbröt racet. Han hade passerat Alain Prost som ledde, då loppet flaggades av på grund av regn. Resultatet räknades dock två varv tillbaka, varför Prost vann.
Senna var en fantastisk person och hans fighter med Prost är de största i F1-historien. Han slogs i depån, Jackie Stewart anklagade honom för att köra för farligt, och i en intervju replikerade Senna:
”Jag är förvånad över påståendet. Om jag ser en öppning framför och inte tar den, då kan jag inte längre kalla mig själv racerförare.”
Se dokumentären Senna om ni inte redan gjort det, den är en studie i känslor. Om man inte vet bättre tror man att Prost och Senna var ovänner och hatiska rivaler som verkligen inte tyckte om varandra. Inget kunde vara mer felaktigt, Prost bar Sennas kista och är idag ordförande i stiftelsen Senna Foundation som Senna startade, och som hjälper fattiga barn i Brasilien.
De senaste åren har jag läst mycket om Senna på nätet, och märkt att vi var lika på så många sätt. Jag var också anklagad för ”farliga” omkörningar, i England döpte de mig till ”Trouble Nielsen”. Men när jag fick ordning på ”rufflet” och böket, såg jag alltid omkörningar som min styrka som förare. Jag älskade racing på samma sätt som Senna gjorde.
Senna lärde mig att tömma champagneflaskan över huvudet efter en seger, han lärde mig att inte sluta med karting vilket jag fortfarande kör, han lärde mig allt, för han var den man ville bli, den man såg upp till.
En lite rolig sak är att de bilder jag tog på Senna är de första med den klassiska gula hjälmen med de gröna och blå ränderna. Estoril 1979 var första gången han körde med en sådan hjälm.
Ibland tänker jag på hur mycket roligt jag har fått uppleva, och idag betyder människorna som jag träffat genom åren så mycket mer än pokalerna och segrarna.