Alrik: ”Varje gång jag sätter mig i en bil lyssnar jag på den, talar med den…”

Jakten efter körglädje – Alrik minns sina härligaste stunder bakom en bilratt.
Annons

Detta är chefredaktörens ledare ur auto motor & sport nr 12/2020.


Det här med att bilar är väldigt bra på att förflytta människor och grejer är bara en fantastisk bieffekt! Men det var absolut inte anledningen till att jag som tolvåring började sluka biltidningar och att jag fortfarande är just barnsligt förtjust i bilar. 

Det magiska men märkliga ordet som försöker sammafatta en av de största anledningarna till varför jag fascineras av bilar är Körglädje.

Men vad tusan är det? Kan det vara kul att sitta i en bilkö? Rulla fram på E4:an, att åka och handla … Ger alla bilar körglädje? Ger elbilar mer eller mindre av den åtråvärda ”varan”?

Ja och nej! 

Jag ska försöka plocka fram några av mitt livs härligaste stunder bakom en bilratt, kanske kan det ge en förklaring? Det här är ju viktiga saker! 🙂

Alrik:

”Varje gång jag sätter mig i en bil lyssnar jag på den, talar med den…”

Stora delar av världens bilindustri lever på ”körglädje”, som inte ska sammanblandas med ”image” eller ”status”. Det är en annan del av industrin som främst livnär sig på transportbehovet – som kan jämföras med att jag älskar vad min diskmaskin gör, att det är viktigt för mig att den är tyst, diskar rent, är prisvärd och ser bra ut. Men jag upplever inte daglig ”diskglädje”.

Ibland kan ”situationen” ge själva körglädjen, inte först och främst bilen. Men vid några tillfällen är det just samspelet mellan mig och maskinen som blivit magiskt njutbar, som etsat sig fast i minnet.

Nu kör vi, utan inbördes ordning eller gradering.

1) Första gången. Mammas röda Hundkoja på en stor grusplan utanför en skola. Lyckan att själv gasa, växla, svänga, att höra hur gruset smattrade – här var det mer stunden som var fantastisk, att äntligen få köra bil, men att jag satt i en liten låg, bullrig och just skojig bil gjorde absolut inte upplevelsen sämre! Ja, det var körglädje.

2) Första gången ensam i bilen med pinfärskt körkort, i familjens gamla Volvo 145. Nej, här kan vi absolut inte tacka bilen i fråga. Men stunden finns kvar. Bilglädje.

3) Porsche 911 Speedster, 1989. Ahh, jag ryser när jag tänker på den bilen, och resan till Norrland med läderjacka och läderhuva. ”Ren” körglädje. Något år tidigare lyfte jag för snabbt på gasen i en annan 911 och snurrade runt i en kurva på Mantorp Park. De hade inte blivit minnen med en Toyota Corolla. Bilberoende körglädje.

4) Skoda Rapid, 1985. Motorn bak, massvis med snö på roslagsvägarna. Som i trans balanserade jag i timtal bakvagnens driftvinkel. Väl hemma var jag tvungen att duscha. Här var bilen central – bilkörglädje.

5) Renault Clio Cup, 1992, med Flash och Bräck på banan. Fantastiskt intensivt, maxpuls under hela loppet, helt underbart. Bilen i sig var inte grejen utan tävlingmomentet, själva körglädjen! Men att bilen var byggd för racing var viktigt. Ren och skär körglädje!

6) Bentley Continental, 1993, från Genève till Monaco. Bilnjutning på en annan nivå, jag kände mig elegant och ren hela resan – och även fjolårets Rolls-Royce Cullinan från München sitter kvar i kroppen. Men då handlade det inte om körglädje utan om komfortnjutning, som ett fantastiskt hotellrum. Bilglädje.

7) Mazda Miata, 1989, i Los Angeles. Världens roligaste bil, på våta och kurviga bergsvägar. Helt underbar styrning, fantastisk växellåda och vilken balans. Svårslaget! Absolut bilrelaterad körglädje.

8) Tesla Model 3 Performance, 2019, på Paul Ricard. Att ge fullt och känna bilens ultrasnabba respons och hur den gör mig till överstyrningskung … Bilkörglädje.

9) Nej, stopp här! Jag skulle kunna hålla på till 500 och ändå vara långt ifrån färdig. 

Nummer ett på min lista för vad som ger själva körglädjen är sinnlig styrning, att man verkligen känner vad som pågår, upplever underlaget, kommunicerar finkänsligt. Nummer två är gaspedalresponsen – som ska vara snabb. Faktor tre är chassit, bra balans, gärna överstyrt.

Fyra är ljudet och på femte plats kommer accelerationen. De snabbaste bilarna ger inte automatiskt mest äkta körglädje.

Körglädje handlar om samspel och en bil som svarar direkt på input är njutbar. Finns det egenheter blir den mer intressant, personlighet är viktigare än perfektion. 

Oavsett allt det här finns det absolut biltristess – och det är ofta inte bilens fel utan förarens. Varje gång jag sätter mig i en bil känner jag in hur den reagerar, jag lyssnar på den, talar med den, utmanar den. Gör man inte det blir det ingen upplevelse att uppskatta eller komma ihåg. Det krävs som vanligt ”two to tango”!

Annons
Annons
Rulla till toppen