Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Man hör historier om familjer där intressen går i arv, där pappan är hockeyspelare och sonen också blir det (men lite bättre), där dottern axlar faderns roll i familjeföretaget, och så vidare och så vidare.
Jag har naturligtvis sett fram emot att mina barn ska nå körkortsåldern eller till och med bara mopedbils/A-traktorsåldern, tänk vad mycket coola nya grejer vi kan skaffa! Tänk vad enkelt det blir att köpa presenter åt dem ett tag. Tänk att vi äntligen kan dela ett intresse!
Men nej, så blev det inte. När ni läser det här har min underbara son precis fyllt 17. Det fanns inga bilar på önskelistan, inga körskolelektioner, faktiskt ingenting bilrelaterat över huvud taget.
Han ville ha kläder. Och en datagrej. Det är bedrövligt. Han är helt ointresserad av bilar. Oavsett vad jag släpar hem och ställer på uppfarten, vare sig det är en Bentley, en Lamborghini eller en Ferrari, svarar han ”jahapp” när jag glatt utbrister ”Jag har en ny bil med mig hem!” Precis noll intresserad och noll imponerad. Suck.
Jag vände istället mitt hopp till min dotter, hon fyller 15 senare i år och börjar därmed närma sig mopedbils/A-traktors/Epaåldern. Moppebil har jag sagt bestämt nej till, jag tycker de är dödsfällor, små plastmaskiner som blir skrynkliga ifall det råkar stå en vägkon i vägen är min uppfattning, nej tack.
Men däremot kan man ju nu för tiden göra A-traktor av mer eller mindre vad som helst. Det finns allt ifrån gigantiska pickuper till rena sportbilar som är omgjorda till A-traktorer. Perfekt! Jag såg framför mig att det skulle stå en Porsche Cayenne med varningstriangel på uppfarten när hon fyllde år. Hon skulle bli överlycklig och köra runt sig själv och sina vänner. Jag skulle känna mig som världens ballaste pappa. Men nej.
”Jag vill inte bli någon jäkla Eparaggare, pappa”, sade hon till mig häromdagen när jag luskade lite, ”Och någon moped eller moppebil vill jag absolut inte ha.”
Nähä … Även min dotter är helt oimponerad av alla bilar jag släpar hem, ska sägas om det inte redan framgått. Hon blev sur på mig när jag sålde en Jeep för något år sedan, som hon tyckte var bekväm att åka i, i övrigt kunde hon inte bry sig mindre.
Varför har det blivit så här? Har det blivit tilt och total overload under deras uppväxt? De har åkt i fantastiska bilar från den dagen de föddes, bilar som många människor bara kan drömma om. Har det blivit för mycket? Var gick det fel?
Jag känner att jag har totalmisslyckats med att föra mitt intresse vidare till mina barn och är lite osäker på hur jag ska hantera det. Ska jag göra dem arvslösa? Ska jag köpa bilar till dem ändå och hoppas att de vänjer sig?
Eller ska jag bara låta dem fortsätta vara de perfekta små individer de är, båda två med sjukt mycket bättre värderingar än deras vilsne far. Hur har jag fått barn som går och kollar priser i affärer i tre veckor innan de köper något, om de nu någonsin gör det, det händer nästan aldrig. De bara säger att de inte behöver något, de har allt de vill ha. De typ vägrar önska sig något om man inte pistolhotar dem. Jag tror att jag låter dem vara sig själva och låter dem ha de intressen de har.
Dessutom insåg jag precis att en datagrej är mycket billigare än en bil, det gör ju faktiskt att det blir lite över i bilbudgeten till mig. Det kanske är dags för ett byte?
Inget ont som inte har något gott med sig.