Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag har lärt mig att livet ska levas i 180, man ska inte gå och vänta på att andra ska lösa det man vill.
Vill jag bada åker jag och badar, vill jag se livemusik åker jag direkt till en konsert, även om den inte är i kommunen. Stockholm ligger bara tre timmar från Karlstad. Tre timmar är bara skoj att åka, och vem vill säga nej till lite skoj i vardagen?
Samma sak med bilar. Jag har kört de flesta bilar som tillverkats, åtminstone de man vill köra. Om jag missat en Peugeot 205 håller det mig inte vaken på nätterna. Ferrari Pista, Porsche GT2 RS, Nissan GT-R, Audi R8 … You name them, jag har kört dem.
När jag var ung hade jag en gokart och sedan en Formel Ford 1600, men jag hade inte råd med personbil. Däremot fick jag till slut råd med en gammal brödbil från Håve Limpans tillverkare. En gammal Ford Custom cab. Aldrig försäkrad, aldrig skattad, aldrig besiktigad. Inte för att jag inte ville, jag hade helt enkelt inga pengar.
Jag jobbade nästan jämt och slet för att få ihop budgeten för att kunna köra racerbil, och när våren kom stod jag där med besiktning, försäkring, skatt och service att göra och betala igen. Men pengarna behövdes till däck, bensin, tester och race så jag förhandlade med mig själv och kom fram till att jag gör det nästa månad, eller nästa, eller nästa – och vips så var säsongen slut, och då löste det sig ju för jag ställde av lastbilen på vintrarna.
Nöjd tänkte jag att nästa vår ska jag göra allt det där.
Bakaxeln på lastbilen satt löst och vandrade runt lite, styrsnäckan var trasig och låste sig ibland så man fick ta spjärn med foten på instrumentbrädan för att få loss den och kunna styra igen.
Min pappa vågade inte åka med utan tog egen bil, han ville nog inte dö i förtid. Den var lite husbilsinredd så där fanns en madrass att sova på och … inget mer, tyvärr. Resten hade jag lovat mig själv att köpa och montera nästa månad, eller nästa, eller nästa.
På höstracen blev det ofta rått då jag inte hade någon värme och vi sov tre–fyra personer där i fukten. Men värme skulle jag sätta i nästa månad eller … ja, ni fattar.
Att få in formelbilen i skåpet var lite knixigt. Jag hade ”lånat” några ställningsbyggarplank som jag stöttade upp med bockar som bilen stod på i depån när vi mekade. Jag tänkte att det får vara så här tills jag får löning, då ska jag skaffa riktiga lastramper … Nästa månad …
En gång kom en vän på besök när jag mekade hemma i garaget, han upptäckte att jag inte hade ätit på nästan en vecka och åkte iväg och köpte en pizza som jag smockade i mig. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av mat i magen.
Så startade mitt racingliv, på den tiden gick det. Man mekade sin gamla utslitna racerbil, sedan tog man sin gamla utslitna (snudd på skrotfärdiga) och obesiktade lastbil, åkte till banan och körde ifrån alla man kunde, och många blev det. Pengar hade man inte, men fickorna var fulla av ungdomlig dumhet – och den kom man långt på.