Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Mitt Camarobygge har blivit lite av en följetong sedan starten av bygget för snart två år sedan. Tanken var aldrig att det skulle ta så lång tid men planerna förändrades längs vägen och nya idéer kläcktes, vilket jag tror alla som byggt en bil, eller något annat för den delen, har upplevt. Projektet är liksom levande och växer fram efter hand.
Ursprungsplanen var att det skulle bli en protouring-bil med en gigantisk dubbelturbomotor. En rå, men enkel bil som skulle gå vansinnigt fort och ha en väghållning som matchade motorn. Jag tror att den första växellådan vi tittade på var en sekventiell historia som skulle behöva servas var 20:e timme.
Nu slutade det lite annorlunda. Motorn är fortfarande åt det galna hållet men för att bibehålla själen i bilen så blev det en sugmotor istället för turbo. Ljudet från en högvarvig V8 går liksom inte att ersätta. Växellådan blev en modern dubbelkopplingslåda, samma som sitter i till exempel BMW M4, den är vansinnigt snabb, och vansinnigt hållbar, i alla fall efter ombyggnationen som nu är gjord.
Inredningen blev allt annat än spartansk. Förarstolarna är ursprungligen från en Ferrari och ombyggda och omklädda för att passa i bilen. Baksätet är handgjort i aluminium för att likna förarstolarna. Hela inredningen är klädd i alcantara och skinn, där den är som mest utsatt.
Det sitter en bur som är så snyggt inbyggd att man inte ser den om man inte tittar efter den. Dessutom sitter det en enorm stereo och högtalare överallt och allt styrs med en stor skärm. Bilen har till och med trådlös laddning för mobilen.
Allt detta i en 50 år gammal bil.
Karossen är breddad och ombyggd för hand, inte en plastbit så långt ögat når.
Jag är vrålstolt över Tokan och SS Industry som har byggt den och hela tiden stått ut med mina nya tankar och idéer om hur saker och ting ska se ut och det har varit fantastiskt roligt att se den här helt unika bilen växa fram.
Tydligen är det andra som har lagt märke till den, för ett par dagar sedan fick jag ett samtal från vår tidningskollega Bilsport att den utnämnts till finalist i Årets bilbygge!
Den 20 augusti ska den upp mot fem andra finalister på Vallåkra, så får vi se hur det går. Men jag är sjukt stolt över att vara en av finalisterna. Det är väl så man ska säga? Skit samma, jag hoppas att vi vinner såklart! Och jag kommer naturligtvis att bli fruktansvärt besviken om vi inte gör det.
Skämt åsido, har ni vägarna förbi Vallåkra så kom och titta. Förhoppningsvis kommer den också att stå på den stora träffen Stockholm Car Meet på Solvalla 6 augusti, tillsammans med sin storebror pickupen.
Det känns som att jag håller på att peaka bilmässigt nu, vet inte riktigt vad jag ska göra efter de här pärlorna. Det kanske är dags att downsiza som jag har pratat om i fem års tid. Privatleasa en elbil och bli normal. Eller? Vi får först se hur det går 20 augusti. Håll tummarna!
