Många stora kombibilar vill vara suv. Här kör vi ”originalet” som nyligen lanserades i en helt ny generation. Är Subaru Outback något för dig?
Nya Outback har tuffat till sig och utstrålar mer suv än tidigare. (Notera att denna provkörning publicerades första gången i auto motor & sport, nr 6-2010.)
I klassen "stora kombibilar som vill vara suv" hittar vi modellnamn som XC, Allroad och Scout. De sägs vara barn av sin tid, en tid när allt fler vill köra crossoverbilar som förenar två världar – tråkig storkombi och sexig suv. Vi vänder istället blicken mot originalet Outback som lanserades redan 1995 och dök upp i Europa året därpå.
Den senaste generationen Outback – den fjärde i ordningen – har tuffat till sig och utstrålar mer suv än tidigare.
Trots en högre "suv-look" är markfrigången samma som på föregångaren med 20 centimeter (5 cm mer än Legacy). Det mer suvliknande utseendet ger alltså ingen vinst där det räknas. Vinsten ligger möjligtvis i en kaxigare utstrålning, men detta är en smaksak där undertecknad föredrar föregångarens sobra yttre.
Legacy/Outback finns inte med bixenon utan helljuset är tyvärr halogen. En annan miss är att autofunktionen är ”kontinental” och släcker alla lampor i dagsljus, även i Sverige.
I mångt och mycket är Legacy Station (alltså kombiversionen) och Outback väldigt lika. Här hittar man samma fina utrymmen och det rymliga baksätet, med justerbar lutning på ryggstödet, ger en bekväm resa för baksätespassagerarna. Dock är sittdynan lite kort och ger därmed inte det rätta lårstödet för vuxna.
Allt är emellertid inte identiskt. Genom den högre fjädringsvägen känns Outback mjukare och den kränger mer i kurvorna. Det kan vara anledningen till att styrresponsen inte upplevs lika direkt som i Legacy och det saknas också något i känsla.
Outback kommer med två bensinmotorer – 2,5 och 3,6 – samt boxerdieseln på två liter. Till skillnad från Legacy finns Outback med både manuell och automatisk växellåda till 2,5-versionen.
Styrresponsen upplevs inte som lika direkt som i Legacy och det saknas också något i känsla, tycker vår testförare.
Vårt provexemplar är en Outback 2,5 Lineartronic, vilket innebär att den har den steglösa automatlådan. Detta alternativ lägger dessvärre en sordin på körupplevelsen. Som så ofta annars i transmissioner utan fasta steg blir det lätt en framfart med onödig nivå av motorljud och försämrade fartresurser.
Med Lineartronic kommer också en annan fyrhjulsdrift. Viskokopplingen byt ut mot en hydraulisk lamellkoppling och framhjulen får 60 procent av drivkraften istället för en 50/50-fördelning som den manuella versionen har. Detta ger ett framhjulsdrivet beteende som förvisso känns tryggt, men det resulterar inte i några pluspoäng gällande körglädje.
Vinsten med automatversionen, utöver smidigheten i tät stadstrafik, är istället en något lägre förbrukning – 8,4 l/100 km jämfört med 8,6 med manuell. En annan fördel är att automatlådan tillåter ett lägre motorvarv på landsvägen. I 110 km/h visar varvräknaren knappt 1.900 varv, eller 2.000 varv om man lägger växelväljaren i det manuella läget, där man enbart kan växla med paddlar bakom ratten. I den manuella versionen lägger sig motorvarvet på 2.600 varv.
Snittförbrukningen under provperioden, som skedde på snötäckta vintervägar, uppgick till 9,6 l/100 km. Det leder oss in på den fina och snåla boxerdiesel som erbjuds för samma pris. Vi har kört den i olika Subarubilar, senast i Forester i 24/09, och den motorn är lätt att köra på sin förbrukningsnorm. Är inte en automatlåda ett viktigt krav framstår dieselversionen 2,0 D som det bästa valet.