Den 7:e oktober 1913 startade det ”löpande bandet” i Fords fabrik i den lilla staden Highland Park, som är omgiven av Detroit. Produktionen av T-Forden hade startat redan 1908 men det var i Highland Park som massproduktionen skulle utvecklas och fulländas.
Av gammal vana byggdes bilar på samma sätt som man byggt hästdragna vagnar i alla tider. Ram och hjulaxlar placerade på golvet och sedan lyfte man på karossen och monterade alla delar. Varje bil kunde bara omges av ett visst antal bilbyggare (annars snubblade de över varandra) och materialet fördes fram i den takt man behövde det.
Inte sällan tog delar slut, dröjde eller så stod komponenterna uppställda i vägen för varandra. Varje bilbyggare var en skicklig hantverkare som tog lång tid att skola – vilket gjorde företaget sårbart om personalen valde att flytta till en annan arbetsgivare.
I somras firades Henry Fords 150-årsjubileum (klicka för att läsa mer) och som vi vet var det en minst sagt motsägelsefull och sammansatt person.
Henry Ford var först övertygad pacifist, sedan Hitlerbeundrare, tog väl hand om sina arbetare och chockhöjde industrilönen – samtidigt som han hade en privat polisstyrka som inte drog sig för att brutalt slå ner alla försök till att bilda fackföreningar.
Henry Fords mest värdefulla förmåga, som inte går att förneka eller förminska, var hans öga för talang och nyfikenhet inför nya tekniska framsteg. Duktiga medarbetare knöts till företaget och innovationer slussades in i produktionen.
De första exemplen på massproduktion i en lång rad av arbetsstationer – det som vi kallar för produktionslina eller bara ”lina” – hittar vi i industrialismens barndom i början på 1800-talet i England.
I slutet på 1800-talet införde slakterier i Chicago en typ av löpande band där djurkropparna drogs med vajer och styckades bit för bit vid fasta arbetsstationer. Varje styckare behövde bara lära sig ett moment, istället för att lära sig hur hela djuret skulle styckas. Arbetsmetoden inspirerade Henry Ford och hans produktionschef Peter E Martin och den finns även dokumenterad i Henry Ford Museum.
Allra först med en lång produktionslina för bilar var Ransom Olds som byggde sin Oldsmobile Curved Dash med början 1901 i Detroit. Bilarna drogs från station till station där varje bilbyggare upprepade samma moment. 600 bilar byggdes det första året och de kostade 650 dollar, ett förhållandevis lågt pris för en bil vid denna tid. General Motors köpte Oldsmobile 1908.
Henry Ford och Peter E Martin förfinade metoderna från Ransom Olds. Bilarna drogs fram med ett rep längs räls i golvet, i låg hastighet. Repen ersattes senare med en kedja. De 3.000 delar som behövdes för att bygga en T-Ford fördelades på 84 arbetsstationer längs det löpande bandet. Tidsbesparingen var enorm och från att ursprungligen tagit tolv timmar tog det endast 90 minuter att bygga en T-Ford.
Tidsbesparingen var stor, men ännu viktigare var att massproduktionen kunde sänka byggkostnaden rejält. Ursprungspriset på en T-Ford sjönk från 850 dollar gradvis ner till under 300 dollar. Arbetstempot ökade också och när produktionen gick som snabbast byggdes en T-Ford var 24:e sekund. Som vi alla vet var T-Ford länge den mest producerade bilmodellen av alla med 15 miljoner exemplar fram till produktionsslutet 1927 – vid den tiden var varannan bil i världen en T-Ford!
Hoppet till dagens bilproduktion är förstås stort, men principerna känner vi igen. En av de viktigaste skillnaderna är att Fords bilfabriker idag är ”flexibla” på så sätt att flera modeller kan byggas på samma löpande band. Marknadens behov styr volymen och förhållandet mellan de olika modellerna.
Fords mål till 2017 är att varje bilfabrik i snitt ska kunna bygga fyra olika modeller. Till 2017 är också målet att 90 procent av alla fabriker, jorden runt, ska gå på treskift – alltså dygnet runt. Då utnyttjas varje fabrik optimalt och kostnaderna sänks.
Mer läsning: ”Henry Ford 150 år – motsatsernas man”
