Vissa ögonblick glömmer man aldrig. Ett sådant var när vi 2005 presenterade tidningens satsning på unga förartalanger, ”ams Young Drivers Team”, och en kort, ljushårig kille från Kumla fick möta storstadspressen för första gången.
Marcus Ericsson, då bara 14 år, hade åkt tåg till pressmötet med sin pappa som drillat grabben i hur han skulle svara reportrarna. Och svarade gjorde han på ett ovanligt moget sätt.
Då tävlade Marcus fortfarande i karting men Fredrik Ekblom hade sett talangen och tjatat in honom i tidningens ungdomssatsning där kommande mästare som Thed Björk, Richard Göransson och Robin Rudholm nyfiket kikade på den okände, mycket unge nykomlingen.
Men det tog bara ett par år för Marcus att bli nästan lika känd som sina många år äldre förarkollegor i ams-teamet.
År 2007, nu med Kenny Bräck som coach och läromästare, vann Ericsson Formula BMW-mästerskapen i England under sitt debutår i formelbil. Han vann sju lopp, stod på pallen i 13 race (av 18) och tog hela elva pole position.
Knappt två år senare var han även japansk mästare i Formel 3. Det gick alltså fort på flera sätt för Marcus som även stod på pole i Macau GP och skulle ha vunnit med Toms Toyota om inte VW just det året hade byggt speciella ”macau-motorer”.
Nästa minnesbild som dyker upp är Ericssons debut i en Formel 1-bil i Jerez i december 2009. Inte ett enda misstag under tre hela dagar i världsmästaren Jenson Buttons bil och teamchefen Ross Brawn var rejält nöjd med Ericsson.
Buttons ingenjör, Andrew Shovlin, sa efter de tre dagarna att Marcus gjort jobbet som vore han ordinarie. Och framför allt hade Shovlin, som jobbat som F1-ingenjör åt flera toppförare, aldrig mött en förare som kunde bromsa så sent och lika hårt som Ericsson.
”Han är en exceptionell ”late breaker”. Jag har gått igenom våra grafer noga och jag har aldrig sett något liknande. Hur han kan få upp ett så högt bromstryck och bromsa så sent utan att hjulen låser sig är en gåta för mig. Jenson är inte ens i närheten …”
Av olika skäl blev Marcus inte F1-förare den gången. Möjligen spelade det också en viss roll att Ross Brawn och Mercedes redan börjat samtalen med Michael Schumacher om att denne skulle göra comeback.
Det yppades inget annat bra tillfälle till F1-jobb utan Marcus landade i GP2 – utan att övertyga inledningsvis. Men ju längre tiden gick, desto tydligare blev det vilken kapacitet Marcus hade. Och idag är han – äntligen – där han hör hemma, i Formel 1.
Min förutsägelse är att han kommer att överraska många direkt. Australiens GP kräver känsla utöver det vanliga. Albert Park är ingen permanent racerbana, det är olika sorters asfalt på parkvägarna och det är uselt grepp i asfalten. Dessutom är det inte sällan lite sandigt och de första höstlöven har börjat falla.
Det är alltså perfekt underlag för en förare med naturlig talang med högt driven känsla. Vi har följt Marcus på nära håll i karting, Formula BMW, F3 och GP2 samt upplevt hans tre dagar hos Brawn GP i Jerez och slutsatsen kan endast bli en: Det här kan bli hur bra som helst.
Boka en flight till Melbourne i mitten av mars, gott folk, det är min rekommendation …
Läs mer: Alla våra nyheter om Marcus Ericsson