Mer "Annonsmannen"
• "Annonsmannen" om sin tid som ung karolinersoldat tillsammans med Kryckan, Johnny AK4 och Ålmat…
• "Annonsmannen" fick jobb på auto motor & sport!
Jag fick följa med till en bilhandlare för att hämta upp testbilarna varpå jag genast kände nackhåren resa sig. Tre väggar av stål tornade upp sig framför mig i form av en Chevrolet Silverado, Dodge Ram och en Ford F-150. Jag hade aldrig suttit i något så enormt och kraftfullt tidigare. Det största fordon, på land, jag dittills kört har varit hyrd per timme och innehaft bakgavellyft med texten flyttbil på sidan.
Det kan ha varit min bristfälliga sömn de tidigare dagarna som gjorde att jag tyckte bilhandlaren såg ut att vara hämtat ur en Tarantinofilm. ”Han har säkert en guldpläterad Desert Eagle pistol i byxlinningen”, tänkte jag.
Snö hade fallit under natten till testdagen. Perfekta bilar för det tänkte jag. Vi började med att fota bilarna under förmiddagen då solen precis orkade leta sig över trädkronorna. Bilarna var fortfarande gigantiska och jag sa till mig själv varje gång vi bytte bil: ”Ta det förbannat lugnt nu Nils” – de här människorna är professionella biltestare och skulle kunna fickparkera ett hangarfartyg på Södermalm i Stockholm utan att blinka. Snöfallet tilltog något under eftermiddagen och det var nu ganska mycket snö på vägarna.
Jag skämdes en aning när jag tänkte på de tillfällen jag svurit åt förare i liknande bilar och slängt ur mig något om mindervärdeskomplex. Man kan nästan känna skägget växa och musklerna hårdna bakom ratten på dessa massiva bilar – jag tar tillbaka vartenda negativt ord jag tidigare yttrat om biltypen.
Efter noga utvärderande och överläggande gällande fjädring och komfort var det dags att testa styrrespons och styrkänsla på en slingrig väg som testlaget många gånger använt sig av för just detta moment. Efter att ha gjort täta bilbyten var det dags för mig att köra Chevan, bilen jag hade kört minst under dagen.
Det är mörkt och snöröken från Forden framför mig yr trots låga farter. ”Lugnt och fint nu Nils”, säger jag högt i min ensamhet. Ett krön närmar sig, tvärt höger, bilens lysen pekar fortfarande rakt upp mot träden, brant nedförsbacke följt av en tvär vänstersväng. Jag bromsar men hinner tänka på att inte bromsa för hårt, vrider ratten… Bilen fortsätter rakt fram! Rakt framför mig ser jag nu norra halvklotets grövsta ek komma rakt mot mig. Jag släpper helt på bromsen och försöker bara undvika att frontalkrocka med trädet. Jag hör nästan hur barken på trädet hyvlar av ett silkestunt lager krom från backspegeln och under en hundradels sekund hinner jag tänka att jag undvikit en frontalkrock och bilen kommer landa mjukt på åkern.
Med ett brak och en smäll känner jag hur mina senaste två veckors upplyftande framgång rinner av mig från ansiktet, längsmed ryggen och ner i skinnsätet och slutligen landar på golvet.
Jag sitter nu mitt ute på en åker och hör i komradion – ”Bil av vägen, bil av vägen”. Skammen får mig att smälta och jag fullkomligen rinner ur sätet på bilen för att skåda förödelsen. Inte en skråma på förarsidan. ”Phu”, tänker jag. Kanske var det bara dragkroken som fick sig en smäll? Går runt den gigantiska grillen, någon plastdetalj hänger undertill ser jag. Inte så farligt, går absolut att köra vidare… Sen ser jag passagerarsidan, så där ska det nog inte se ut, fanns det vecket där innan, ska fotstödet verkligen försvinna in under bilen på det sättet?
Noterar även att det sitter bark i fälgen. ”Det där blir jävligt dyrt”, hinner jag tänka. Nu kommer samtliga i testlaget och kollar att jag inte har benpipor stickandes ut ur jackan eller att halva ansiktet fortfarande sitter kvar i ratten – allt lugnt med mig. Bilen granskas och snabbt konstateras det att det pyser lite från däcket och den måste omedelbart lämna åkern – någonstans i Sörmland. Bilens bruksgener sätts på prov när den körs upp på vägen utan bekymmer. Jag blir förpassad till ett passagerarsäte i en annan bil. Bilen bedöms som ”körbar” och vi kan ta oss tillbaka till Stockholm.
Många tankar far nu omkring i mitt huvud okontrollerbart. Hur ska jag få tag i en tågbiljett till Murmansk såhär sent på kvällen? Jag måste kunna ta mig norrut under natten för att få en halv dags försprång på bilhandlaren med sin guldpistol. Jag kan börja om någonstans, starta ett nytt liv. Jag hämtar flickvännen och hunden i Sundsvall och drar.
Jag skriver om mitt unika Euro NCAP-test med darrande händer. Jag kan meddela er läsare att jag inte behöver fundera ut den snabbaste rutten mellan Kalix och Murmansk då det tydligen inte var första gången olyckan var framme inom biltestarvärlden.
Bilhandlaren visade sig inte vara en Tarantinokaraktär, utan en ytterst professionell och förstående person.
Alla har vi säkert gjort bort oss under första veckan på jobbet. Jag gjorde en tabbe med en kaffebryggare första dagen på ett sommarjobb när jag var 15. Jag ”tabbade” mig nu igen, kaffebryggaren denna gång hade åtta cylindrar och var något dyrare.