Det fanns förstås många orsaker till att General Motors, Chrysler och Ford hamnade i djup ekonomisk kris vilket till slut ledde till att amerikanska staten fick gå in med miljardlån 2008 och 2009. Ford började rekonstruktionen redan innan den ekonomiska krisen slog till och tog därför inte emot något statligt lån, men krisen hos Ford var minst lika verklig som hos GM och Chrysler.
En gång i tiden var GM med marginal störst i världen och den synvillan levde kvar länge. De interna mötena präglades av rädsla för att komma med dåliga nyheter så mycket sopades helt enkelt under mattan.
Läs också: Bob Lutz: ”Detroit föll samman därför att…”
Journalisten Bill Vlasic sitter på mycket intressant information om krisen hos ”The Big Three” i Detroit. 2011 skrev han boken ”Once upon a car” där han beskriver spelet bakom kulisserna. Här kommer några faktauppgifter kring krisen som sätter det hela i perspektiv.
Läs också: Före och efter: Se hur bilfabrikerna i Detroit förfaller
Läs också: De största GM-flopparna – grotesk familjebuss och falsk lyx
Det var inte bara dåliga bilar som var problemet
GM hade generellt sett sämre kvalitet än konkurrenterna, men inte lägre pris. En dålig kombination. Men det var faktiskt inte bara dålig efterfrågan, ekonomisk kris och dåliga bilar som stjälpte Ford, GM och Chrysler.
Istället var det gamla och dåligt förhandlade avtal med facket. Arbetarna i fabrikerna hade höga löner, sjukpension och många andra förmåner som arbetare i andra länder och branscher inte hade. Dessutom tvingades biltillverkarna betala pension till före detta arbetare, och när de avled också till deras anhöriga.
De sociala avgifterna stod som mest för 15.000 kronor av priset på en ny GM-bil.
Daimlerchefen ville gå bakom ryggen på facket
Facket stod alltså i vägen för räddningen av de krisande biltillverkarna, enligt de själva, och det problemet måste lösas. Vid det här laget var Daimler ägare till Chrysler och Daimlerchefen Dieter Zetsche hade en slug plan på hur det hela skulle lösas.
Han skulle ställa hårda krav till facket, krav som de förmodligen inte skulle gå med på. Facket skulle då hota med strejk mot en av biltillverkarna. Då skulle de andra två biltillverkarna stå för den ekonomiska förlusten och betala den till företaget som utsattes för strejken.
Dieter Zetsche fick med sig GM, men inte Ford, som länge var osäkra men som senare backade ur helt – när strejken hos GM redan var ett faktum.
Mitt i krisen åkte cheferna i dyra jetplan
När GM:s dåvarande vd Rick Wagoner skulle be amerikanska staten om flera krislån flög han till Washington DC på företagets privatjetplan. Ford gjorde på samma sätt. Efter massiv kritik tvingades cheferna byta jetplanet mot bil vid nästa besök.
GM hade 1,3 miljoner osålda bilar
Efterfrågan på nya bilar minskade drastiskt under den ekonomiska krisen och de amerikanska biltillverkarna måste dra ned på produktionen. Men det gick inte. På grund av fackliga avtal var det i princip lika dyrt för GM att bygga bilar, som sedan inte såldes, som att stoppa fabriken och låta arbetarna gå hemma.
Det ledde till att GM stod med 1,3 miljoner osålda bilar runt om i landet. Problemet blev så stort att GM inte hade tillräckligt mycket plats att ställa upp bilarna på. Suget efter stora och törstiga suvar var helt enkelt borta.
Till slut lyckades GM ändå bli av med många av bilarna i en enormt dyr reklamkampanj där alla som köpte en lagerbil fick samma rabatt som GM-personalen.
Sju miljarder back – i månaden
Jo, det är sant. Pengarna forsade ur både General Motors och Ford. Enligt flera kvartalsrapporter gick båda två omkring sju miljarder kronor back i månaden. Det är 230 miljoner kronor om dagen. Under 2008 brände GM i genomsnitt 480 miljoner kronor varje dygn.
Huvudkontoret släcktes ned
När krisen var som allra värst tvingades GM släcka ned huvudkontoret i centrala Detroit som agerade huvudkontor för jättekoncernen. Belysningen och värmen stängdes av klockan 18, och det var en underlig syn att se det karaktäristiska höghuset helt nedsläckt. Krisen var ett faktum.
Bob Lutz ville sälja Saab hela tiden
Åtminstone skrev den tidigare produktchefen så själv, i sin bok ”Car guys vs bean counters”, där han kritiserar bilchefer som inte är intresserade av bilar utan bara av budgetar och ekonomi.
”Ärligt talat skulle jag ha undvikit den charmiga förloraren och jag har alltid förespråkat en försäljning eller nedläggning så fort jag fick chansen”, skriver han.
Enligt Bob Lutz var Saab dömt att misslyckas. GM såg det som en nödvändighet att göra sig av med märken som inte var lönsamma, som Pontiac, Hummer och Saab.
”Inte ens om du lägger ihop alla professorer i sociologi och statsvetenskap, alla vänsterinriktade intellektuella som beundrar det misslyckade svenska experimentet med 90-procentig beskattning och från-vaggan-till-graven-välfärd samt alla förmögna som av någon anledning undviker Mercedes, Audi och BMW, skulle Saab sälja mer än 150 000 bilar per år. Men GM köpte Saab ändå, först 50 procent och sedan 100!”
Läs också: Bob Lutz: ”Jag har alltid velat sälja Saab”
Läs också: GM återkallar 3,4 miljoner bilar – totalt 20 miljoner i år
Läs också: Före och efter: Se hur bilfabrikerna i Detroit förfaller
Läs också: De största GM-flopparna – grotesk familjebuss och falsk lyx