För exakt 89 år och några timmar sedan rullade den första Volvobilen ut ur portarna i Lundbyfabriken. Det var ÖV4, som även kallades Jakob, och namnet syftade till ”Öppen Vagn med 4 cylindrar”.
Volvo ÖV4 var den stolta starten på företaget men ska sanningen fram blev den ingen succé. Endast 297 bilar byggdes första året och det skulle dröja flera år innan Volvo fick luft under vingarna – och då var det tack vare de populära lastbilsmodellerna.
Men låt oss ta det hela från början. Volvo grundades som företagsnamn redan 22 juni 1915, av kullagertillverkaren SKF. Någon som var kunnig i latin hade kommit på att ”volvere” är infinitivformen för verbet ”rulla”. Formen ”volvo” är första person singularis och betyder alltså ”jag rullar”. Ett sådant firmanamn passade perfekt för kullagerföretaget SKF och man tillverkade kullager med det namnet fram till 1920.
Bolaget Volvo förblev vilande fram till 1924, då Assar Gabrielsson och Gustaf Larson bestämde sig för att konstruera en svensk bil. Man hade förberett sig under några år och varumärket Volvo skulle passa perfekt. I augusti 1926 tog styrelsen för SKF beslutet – efter lång tids övertalning – att finansiera Assar Gabrielsson nya affärsidé om tillverkning av bilar. Samtidigt valde man det urgamla kemiska tecknet för järn som symbol för Volvo.
Järntecknet är en cirkel med en pil som från ytterkanten pekar diagonalt uppåt höger. Detta är ett av den västerländska kulturens äldsta ideogram och stod ursprungligen för planeten Mars (i romarriket) och den metall av vilken de flesta vapen gjordes, nämligen järn.
Volvoemblemet formgavs av Helmer MasOlle. Logotypen kompletterades av ett diagonalt band som skar över kylaren, uppifrån vänster ner till höger, redan på den första bilen ÖV4 i april 1927. Bandet användes av rent praktiska skäl, för att hålla fast det förkromade järnmärket, men så småningom utvecklades den snedställda linjen till en ren symboldekor.
Diagonalbandet återfinns än idag i grillen på alla fordon som rullar under namnet Volvo och är ett av de mest välkända kännetecknen inom fordonsindustrin. Men hur gick det då med de första bilmodellerna?
Volvos biltillverkning blev alltså ingen succé, inledningsvis. Även om Assar Gabrielsson och Gustaf Larsson saknade erfarenhet från bilindustrin hade de gjort flera studieresor i Tyskland och USA för att lära sig massproduktion. Det var först året därpå, 1928, som Volvo fick lite luft under vingarna. Då kompletterade Volvo bilproduktionen med lätta lastbilar, vilket blev en omedelbar succé. Första årets produktion av lastbilar var utsålt redan till sommaren.
Framgångarna med lastbilarna gjorde att Volvo lyfte blicken och sökte ny verksamhet. Pentakoncernen blev till salu och köptes upp 1930, för övrigt första året som Volvo gick med vinst. Tillverkningen av marinmotorer blev ett perfekt komplement och även Volvo Penta blev en succé, samtidigt som den tredje serien av lastbilar lanserades och blev en stor framgång.
Men den verksamhet som man ursprungligen startat med, personbilstillverkningen, gick fortfarande dåligt för Volvo. Man gjorde ett rejält omtag och anlitade bland annat Ivan Örnberg med mångårig erfarenhet från amerikansk bilindustri. Resultatet blev PV36, eller ”Carioca” som den döptes till i folkmun, en modern och strömlinjeformad modell. Priset ansågs dock högt och även Carioca visade sig vara svårsåld.
Andra världskrigets utbrott 1939 förändrade Volvos verksamhet men man var ändå förutseende nog att titta på möjliga produkter efter krigsslutet. Nästa stora etapp i personbilssortimentet blev Volvo PV 444, som premiärvisades i Kungliga Tennishallen i Stockholm redan 1944 på ”Volvo-Industriernas Utställning”, 1–10 september. Äntligen fick Volvo en riktig succémodell och när produktionen kom igång 1947 hade man skapat den grund som skulle leda till många framgångsrika modeller under de kommande decennierna.
Under 50-talet kom exporten igång på allvar och Volvo producerade allt fler bilar. Lundby byggdes till i omgångar men sedan tog utrymmet helt enkelt slut. Det behövdes en större fabrik för att möta efterfrågan. Några kilometer längre bort i Sörredsdalen, på Hisingen, fann man ett tillräckligt stort område och 1958 började Volvo köpa upp tomterna.
I slutet på 1959 började byggnadsarbetet och Torslandafabriken stod klar att använda 1961, då inledde man produktionen med att tillverka karosser till Lundbyverken. Torslandaverken invigdes av kung Gustaf VI Adolf den 24 april 1964 och vid 50-årsjubileumet, 2014, invigdes tillbyggnaden TA3 i Torslandaverken.
I början på 90-talet var Volvo på väg att fusioneras med Renault men dåvarande styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar lyckades inte genomföra planerna och avgick 1993. Dåvarande företagsledningen ansåg att Volvo PV var allt för små för att kunna konkurrera och personbilstillverkningen såldes till Ford 1999. Därmed var det två olika företag som tillverkade fordon med namnet Volvo, personbilar hos Volvo PV och lastbilar hos Volvo AB.
Ford lyckades inte få ordning på sin spretiga organisation och sålde av flera varumärken, däribland Volvo PV. Sedan hösten 2009 ägs Volvo Cars av kinesiska Zhejiang Geely Holding Group.
Separationen från Ford blev också startskottet för en helt ny era hos Volvo. Man kunde återigen börja med ett vitt, tomt papper och konstruera sina egna bilmodeller från början till slut. Första bilmodellen på den egna SPA-plattformen blev nya generationen Volvo XC90 och den följs i år av Volvo S90 och V90.
