Niki Lauda: ”Jag föll ner i ett hål och jag tänkte – nu dör jag”

40 år efter olyckan som förändrade och formade hans liv berättar Niki Lauda allt. En spännande intervju med känslorna och tankarna från en racerförare som nästan varit över på "andra sidan".

Niki Lauda: ”Jag föll ner i ett hål och jag tänkte – nu dör jag”
Andreas Nikolaus "Niki" Lauda har hunnit bli 67 år. Han finns fortfarande kvar i F1-sporten som rådgivare hos Mercedes-stallet. FOTO: Mark Thompson/Getty Images

Niki Lauda. Den trefaldige världsmästaren. Mannen som kom tillbaka från döden. Piloten.

Ni kan bakgrunden: Den 1 augusti 1976 kraschar Niki Lauda på mytomspunna Nürburgrings nordslinga vid Tysklands GP. Han blir svårt brännskadad och svävar mellan liv och död. Det blir slutet för Nordslingan som GP-bana, men 42 dagar senare gör Lauda sensationell comeback (något som bildar grunden till spelfilmen Rush från 2013) och är ytterst nära att ta VM-guldet.

Intervjun med vår systertidning Auto motor und sports motorsportredaktör Michael Schmidt lär oss lite grand att förstå viljan hos en man som – trots begränsad talang – tog hem tre VM-guld i motorsportens tungviktsklass. Om viljan som fick honom att till och med besegra döden. 

Olyckan förvärrades av att Nikis brinnande Ferrari blev påkörd av andra och bränsletankarna gick sönder.

AMS: Du kritiserades som en "dödgrävare" för Nordslingan. Vad är din personliga relation till den banan?

"Nordslingan var för oss den största utmaningen, den galnaste bana som man kunde köra. Att kunna köra en bil på gränsen där var själva kronan på verket. Vi gillade att åka dit eftersom vi var unga och dumma och blundade för död och risker. Helt korkat eftersom risken där var mångdubbelt större än någon annanstans. Även jag, eftersom annars hade jag inte kunnat köra fort där. Om du bara för en sekund övervägde vad som kunde hända om något gick fel, skulle du inte ha klarat av att köra ett enda varv".

Varför blev det då plötsligt sådan stress 1976, när allting varit så coolt?

"Problemet var banans längd. Därför hade vi förare utarbetat en plan om vilka ställen som måste renoveras för att vi skulle få någon form av säkerhet. Det var en treårsplan som diskuterades med Nürburgring. Om de byggde om skulle F1 stanna i tre år. 1976 var den sista av dessa tre år. Bilarna hade helt enkelt blivit för snabba. Det som hade ändrats på Nürburgring var redan föråldrat. Vid Long Beach GP hade fem förare satt sig ner och diskuterat om vi skulle köra (Nordslingan) 1976. Det var ett dilemma, vi hade lovat Nürburgring att vi skulle köra. De hade en gång uppfyllt våra krav. Av oss fem förare var tre för – och två emot. Jag tror det var (Emerson) Fittipaldi och jag som röstade emot. Majoritetens beslut fick gälla, för mig var frågan därmed avgjord".

Kommer du fortfarande ihåg din allra första runda på Nürburgring?

"Visst. Jag var där med Lambert Hofer, en tävlingsförare från Wien. Han hade en Mini Cooper S. Jag körde också Mini och jag frågade honom om vi inte skulle ställa upp i ett lopp på banan. Vi kom till Ringen, och efter jag var en smart kille tyckte jag att det vore bra om vi lärde oss banan. Jag såg den hjulbente Dieter Quester springa omkring i depån. Jag visste att han kunde banan. Han var dessutom en stor hjälte och europamästare i touringklassen och riktigt duktig. Jag presenterade mig och frågade honom om han kunde ta med mig runt banan. Han hade en BMW. Jag klämde in mig bakom honom inne i störtburen. Quester hetsade runt Nürburgring som en galning. Jag bara gapade. Jag bad honom köra ett varv till. Jag försökte komma ihåg så mycket som möjligt om linjerna genom kurvorna."

"Kistan är för dig"

Och sedan blev det Mini?

"Exakt. Hofer var för dum för att förbereda sig för det. Jag bodde med honom i ett litet rum med utsikt över Nürburg. Nästa morgon kikade vi ut genom fönstret. Några vilsna själar hade grävt en grav utanför vårt hotell och ställt en kista bredvid. Hofer sa till mig: Se vad de gör. Jag svarade: Kistan är för dig. Jag kan redan Nürburgring. Det var ett dumt skämt. Sedan körde vi Mini på Ringen. Jag var naturligtvis en minut snabbare än Hofer. Det var så jag lärde mig banan."

Niki Lauda debuterade i Formel 1 1971 och ansågs av sin omgivning ha en "begränsad talang". Men redan 1975 var han världsmästare för första gången. (Bilden från LAT Photo, 1973).

Var kom din erfarenhet av Nürburgring ifrån?

"I touringbilar. Med en 3-liters BMW Alpina. Det var en tung bil som jag aldrig ska glömma. Alpina arrangerade ett 24-timmarslopp. Åtta timmars racing, åtta timmars paus, åtta timmars körning. Efteråt kom Bovensiepen (Alpinas chef) till mig och sa att han aldrig sett något liknande. På tre varv i rad hade jag på tiondelen samma varvtid. På ett 22 kilometer långt varv. Hur kan du göra det?, frågade han. Därför att jag kör på gränsen, svarade jag. Det fanns ingen mer marginal."

Sedan blev det formelbilar?

"Jag hade redan tidigare kört Formel Vee. (Helmut) Marko och jag körde i samma stall. Jag skulle köra om Helmut. Han stängde mig, jag skuttade fram över gräset, grön och blå av ilska, och kom efter honom i mål. Han bara skrattade. Vi stod på pallen men fick vänta i evigheter eftersom trean inte kommit i mål. När han kom frågade jag honom om han var dum, varför hade han låtit oss vänta i tio minuter? Sedan blev det Formel 3. Där jag lyckades flyga in i skogen vid Flugplatz. Jag körde genom häcken och ner i skogen. När jag klättrat uppför backen talade jag om för flaggvakterna att min bil låg där nere".

Lärde du känna varje gupp, varje kurva, varje skärningspunkt?

"Ja. Annars fungerade det inte".

Den värsta delen av banan?

"Fuchsröhre. Du har accelererat hela vägen ner från högerkurvan Aremberg och måste ta svängen och sänkan exakt eftersom det väntar två snäva kurvor. Längst ner i svackan är det sådan kompression att du inte kan lyfta foten från gasen, men direkt efter måste du kliva på bromsen. Så snart centrifugalkraften försvunnit kämpar du med näbbar och klor för att komma igenom kurvorna".

Redan 1973 hade du en otäck olycka med en BRM i Kesselchen.

"Ja, där hade jag tur. Jag dundrade nerför backen och fick punktering. Bilen vänder och slår i vallen, studsar tillbaka, och plötsligt står en betongpelare (för flaggvakterna) i vägen. Min bil hade inga hjul kvar, jag bröt handen, jag kunde inte styra och kort därefter stannar bilen. Ren tur."

"Jag sa till mig själv:
Om du gör om det här dör du!"

1974 kastade du bort en segerchansen i nordkurvan.

"Regazzoni vann starten. Jag försökte bromsa mig förbi honom i Nordkurvan, men snurrade och var borta. Varför? När vi knuffade bilen från maskindepån till bandepån var däcken redan monterade. Plötsligt upptäckte vi att det var punktering på höger framdäck. Då satte vi ett nytt däck dit. Jag glömde det. Vid inbromsningen hade ett däck mer grepp än de tre andra. Därför åkte jag av."

Niki Lauda och den tragiskt bortgångne James Hunt var hårda konkurrenter på banan, speciellt olycksåret 1976. Men till skillnad från vad många trodde var de goda vänner vid sidan av asfalten. FOTO: LatPhoto

Du är den enda människa som lyckats köra den klassiska Nordslingan under sju minuter. Kan du mentalt köra din 6.58,5-minutersrunda från 1975 än i dag?

(Red anm: På den tiden inbegreps gamla stadionområdet i Nordslingan och den mätte då 22.835 meter).

"Jag kan bara berätta vad jag gjorde efteråt. När jag kom till mållinjen sa jag till mig själv: det här gör du aldrig mera om! Om du gör det kommer du att dö! Problemet med Nürburgring var att du bara hann göra 3-4 flygande varv på grund av banans längd. Du var tvungen att gå för fullt hela tiden. Det fanns inte tid att bygga upp hastighet eller lära sig bromspunkter". 

Med vilken känsla gick du in i den där helgen 1976. Bara att överleva?

"Nej, det var inte så jag tänkte. Efter beslutet i Long Beach blev det en vanlig tävling för mig. Vi bestämde oss för att köra, alltså satsade jag för fullt".

"En supporter ville ha den sista autografen"

På själva tävlingsdagen kollapsade Reichsbron inne i Wien. Kommer du ihåg det?

"Absolut. En journalist berättade för mig på morgonen att bron rasat. På den tiden var du tvungen att tro vad du hörde. Bilder fanns inga, i alla fall inte så snabbt. Att en hel buss hade fallit ner i vattnet fick vi se senare. Jag var redan på väg ner till depån. Några meter bort kom ett fan fram och ville ha en autograf. Han bad att jag skulle skriva datumet. Jag frågade varför. Han svarade att det kunde vara den sista autografen. Jag tänkte för mig själv: Vad är det där för tönt? Jag minns inte om det var den sista autografen före olyckan. Det är definitivt den sista jag kan minnas".

Hur mycket minns du av loppet?

"Vid starten var det frågan om regn- eller torrvädersdäck. Jag tror att alla utom Jochen Mass startade med regndäck. Jag kom in för att byta däck. Det sista som jag minns än när jag kom ut ur depån. De sista 10 kilometerna innan olyckan är borta ur minnet".

Vad är nästa sak som du minns?

"I helikoptern mot Ludwigshafen. En vitklädd läkare satt till vänster om mig och höll i droppen. Jag ville bara veta hur länge vi skulle flyga. Han svarade 45 minuter. Sedan är allt svart".

Var du redan där medveten om allvaret i situationen?

"Tydligen hade jag gjort en intervju med en brasiliansk radioreporter medan jag fick första hjälpen i Adenau. Och vår tävlingsledare Audetto kom också dit. Jag berättade för honom var nycklarna till hyrbilen fanns och jag bad honom också att ringa till min fru Marlene. Men mer kan jag inte komma ihåg".

Hur länge dröjde det tills du såg de första bilderna från olyckan?

"På det andra sjukhuset, efter sju dagars behandling och kamp för överlevnad för brännskadorna. Ungefär tio dagar senare visade de bilderna för mig".

Hur viktigt var det att veta om det var ett fel på bilen eller ett förarmisstag?

"Jag förstod ganska snabbt att det var ett materialfel. Min chefsmekaniker Cuoghi berättade att fästpunkten för den högra, bakre länkarmen var avbruten. Den var fäst i motorn med en ny magnesiumdel. Vi ville spara lite vikt. Den hade slitits ut. Då tippade höger bakhjul. Det kan vara så att belastningen när vi körde över kantstenarna hade framkallat brottet. Men det får inte ske".

Var olycksplatsen en av de kritiska punkter som du hade på radarn?

"Nej. Det var en normal fullgaskurva. Inte farlig".

 

1979 lämnade Niki Lauda F1-sporten. För att göra – ännu en – sensationell comeback tre år senare och ta hem en tredje VM-titel (1984). Här på prispallen med Patrick Tambay och Nigel Mansell. FOTO: Lat Photo

Efter 40 år: Har du förträngt olyckan helt och hållet?

"Olyckan kommer att förfölja mig i hela mitt liv. Den tillhör mitt liv. Själva olyckan var inte problemet, utan rädslan efteråt, elden, kampen för överlevnad. Det behövde jag bearbeta så fort som möjligt. Det hjälpte mig att jag blott 42 dagar senare satt i en racerbil på Monza. Problemet var därmed löst. Den gränslösa aptiten på risker var något begränsad från Monza och de tre, fyra närmaste loppen. Då undrade jag om det verkligen var nödvändigt att bromsa i allra sista sekunden. Efter den perioden var allt som förr."

Hur viktig var din black out?

"Det viktigaste av allt. Om inte den lilla pojken stått på vallen och filmat så skulle jag inte ens vetat vad som hänt där. När jag såg bilderna första gången tänkte jag: Där är en stolle i en olycka. Märk väl, någon annan, inte jag. Det skulle ha varit mycket värre om jag upplevt allting live".

Hade olyckan fått en lättare utgång utan elden?

"Jag hade brutit kindbenet. Huvudet hade fått en rejäl smäll. Hjälmen flög av. Det gjorde också att jag fick alla brännskador på huvudet. Den övre delen av balaklavan var inte brandsäker. Därför brann allting från ögonen och uppåt. Brotten och hjärnskakningen läktes snabbt. Men jag var tvungen att ligga stilla på grund av brännskadorna".

"Hjälmen satt för löst"

Hade du inte bränt dig lika illa om hjälmen suttit kvar?

"Noll. Historien om varför hjälmen flög av är också intressant. Jag hade använt en Bell-hjälm i alla år. Till den här säsongen hade AGV utvecklat en ny hjälm, och gjort mig till en testförare. Hjälmen var lättare, bekvämare men egentligen lite stor för mig. Den satt för löst på mitt huvud. Jag tror inte att min Bell-hjälm skulle ha flugit iväg".

Din Ferrari stod tvärs över banan. Brett Lunger, Guy Edwards och Harald Ertl hade också kört in i din bil. Gjorde det konsekvenserna värre?

"Självklart var det bra eftersom banan blev blockerad och alla stannade och kunde hjälpa till. Men vid första smällen ser man hur en sidotank flyger iväg. Bränsle läckte ut och brann ute på banan. Den andra smällen (med Lunger) hade knuffat min redan brinnande Ferrari längre in i detta brinnande helvete där bränsletanken låg".

Förutom Arturo Merzario – har du träffat några av dina räddare senare i livet?

"Intressant med Guy Edwards. Den arme stackaren var på Silverstone och sitter nu i rullstol. Först kände jag inte ens igen honom. Han ville lämna över en medalj till mig. Jag visste bara inte vad det var. Sedan gav han mig en kopia av den tapperhetsmedalj som han fått av den brittiska drottningen för sin insats vid olyckan. Han var mitt inne i olyckan, men den ende som drog ut mig var Merzario".

Har du aldrig senare fått några flashbacks från blackout-perioden?

"Jag vet inte om jag kan säga det. Flera år senare var jag på Ibiza och en kille gav mig en hasch-cigarett. Jag och Marlene tog var sitt bloss för att prova. Kort sagt, jag kände mig sjuk. Jag var i badrummet och lutade mig över tvättfatet, och när jag tittade ner i avloppet kom alla tankar tillbaka, det som hänt mig i stunderna mellan liv och död. Jag ser mig själv livlös falla ner i ett hål och tänker: Nu dör du! Om du inte tar dig samman så är det över. Bara denna enda gång, på grund av den cigaretten, kom den känslan tillbaka".

 

Här är amatörfilmen från olyckan:

2013 kom spelfilmen "Rush" som handlade om duellen mellan Niki Lauda och James Hunt om VM-guldet, olycksåret 1976. Klippet nedan innehåller kraschen.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
Niki Lauda är en hårding!
291
2