Andra världskriget slutade i Europa i början av maj 1945 men redan en månad senare tog brittiska ingenjörstrupper över ansvaret för Volkswagen-fabriken i Wolfsburg. Trots stora problem drev major Ivan Hirst på uppbyggnaden och vid årsskiftet var produktionen igång.
Endast 55 bilar byggdes sista veckan i december 1945. Men stegvis utökades kapaciteten och man hittade nödvändiga leveranser av stålplåt och andra komponenter. Under 1946 producerades 8.000 Folkvagnar, 9.000 under 1947 men till året därpå mer än fördubblades produktionen till 19.000 bilar.
I maj 1949 bildades det fristående Volkswagenwerk AG och för exakt 70 år sedan, 8 oktober 1949, lämnades företaget formellt över från britterna. Heinz Heinrich Nordhoff blev den första tyska VW-chefen och major Ivan Hirst fortsatte att arbeta hos Volkswagen fram till slutet av 1951.
Volkswagen grundades redan 28 maj 1937, det var då ansökningshandlingarna registrerades för företaget ”Gesellschaft zur Vorbereitung des Deutschen Volkswagens mbH”. Men det riktiga startskottet blev 26 maj 1938 då rikskansler Adolf Hitler tog det första symboliska spadtaget för fabriksbygget. Med en sådan start är det svårt att ”fira” jubileum och Volkswagen brukar låta sina årsdagar passera i tysthet.
Den nya bilfabriken placerades åtta mil utanför Hannover och gavs namnet Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben. Den stora fabriksetableringen blev starten på en helt ny stad, som efter kriget döptes om till Wolfsburg (efter ett närbeläget slott).
Folkvagnen konstruerades av geniet Ferdinand Porsche och var precis som namnet berättade en ”vagn för folket”:
”Så länge bilen är transportmedlet för ett fåtal privilegierade kommer den fortsätta att dela upp de ekonomiska klasserna. Därför måste bilen bli transportmedlet för alla klasser av människor”, skrev Adolf Hitler själv på insidan av försäljningsbroschyren 1939.
Folkbilen kostade 990 reichsmark och Volkswagen lanserade ett så kallat ”sparkarte” – ett sparkort där hushållet lade undan fem reichsmark varje vecka. Efter drygt fyra år hade hushållet sparat ihop till en Volkswagen.
Över 300.000 tyskar gick med på att spara fem reichsmark i veckan – men sedan bröt kriget ut hösten 1939.
Pengarna försvann för flertalet av de som sparat till en Folkvagn och det blev efter krigets slut föremål för en lång rättstvist som inte avgjordes förrän 1961. Och pengarna återbetalades först 1970.
Volkswagens utveckling efter krigets slut var imponerande men inte på något sätt given på förhand. I slutet av kriget var VW-fabriken en godbit som både de allierade och Sovjetunionen ville komma över
Amerikanerna vann kapplöpningen och när Tyskland sedan delades upp i fyra ockupationszoner hamnade KdF-stadt under brittisk kontroll. Innan krigsslutet hade de allierade bestämt att Tyskland aldrig mer skulle kunna mobilisera en krigsmakt och hota världsfreden. Industriell produktion skulle upphöra och patent, maskiner och annat material skulle övergå till de allierades ägo. Tyskland skulle istället försörja sig på jordbruk.
Britterna synade VW-fabriken noga och analyserade möjligheten att tillverka Folkvagnen, Typ 1, i England. Men de brittiska ingenjörerna bedömde Folkvagnen som en alltför dålig produkt med tveksam kvalitet och avstod.
Uppdraget att undersöka VW-fabriken gick till överste Charles Radclyffe och major Ivan Hirst på brittiska ingenjörsförbandet REME, ”Royal Electrical and Mechanical Engineers”. Båda var bilentusiaster och de upptäckte snart att fabriken maskerats till att se förstörd ut. Alla väsentliga verktyg fanns på plats och var intakta.
Chefsingenjören Rudolf Brormann hade tagit rollen som informell fabrikschef och han erbjöd de två britterna att sätta igång produktionen av en civil personbil i utbyte mot livsmedel och förnödenheter.
Radclyffe och Hirst hamnade i ett knivigt läge där de visste att brittiska myndigheter inte ville ha någon konkurrens som hotade deras egen bilindustri, samtidigt var man i desperat behov av personbilar efter krigsslutet.
Radclyffe och Hirst provkörde några av de få kvarvarande Folkvagnarna som gick att använda och upptäckte då en robust, tillförlitlig konstruktion med utmärkt framkomlighet även på dåliga vägar. De såg till att förhandlingar kom igång och så småningom enades man om ett avtal där VW-fabriken skulle bygga 20.000 bilar till den brittiska ockupationsmakten.
Tyska myndigheter trodde dock inte mycket på Volkswagens egen förmåga att överleva och ville 1948 att Ford skulle bli delägare. Ford tittade på förslaget men tackade nej.
Britterna lämnade formellt över Volkswagen till Förbundsrepubliken Tyskland, eller Västtyskland som man ofta sa, 8 oktober 1949. Den tyska delstaten Niedersachsen, Wolfsburgs hemvist, gjordes till delägare i Volkswagen. Och resten är historia, som det heter!
