”Det är ingen sportbil!” Kia är tydliga med att ta ner mina förväntningar på nya Stinger. Efter att under en lång tid ha bearbetat mig med bilder på konceptbilar och häftiga filmklipp av den färdiga Stinger på Nürburgring. De har även talat varmt om Stingers utvecklingschef, Albert Biermann, som kommer direkt från BMW:s M-avdelning. De har släppt siffror som 370 hästkrafter och 0–100 km/h på 4,9 sekunder. Så plockar de nu ner allt det här med att påstå att Stinger inte är en sportbil. Därefter visar de mig till en 3,3 GT AWD som står på tomgång i bandepån på Circuit Mallorca.
Det är med dessa ord ekande som jag rullar ut på start/målrakan. Körlägesväljaren är inställd på Sportplus, men redan under mitt första varv väljer jag att växla själv med paddlarna. Växellådan segar och stegar upp alldeles för tidigt för ett Sportplus-läge, trots att det även finns ett vanligt Sport-läge. Den växlar även upp själv trots att jag valt ”manuellt” läge. Motorns respons är det inget fel på. Kraften är massiv och accelerationen förtjusande. Greppet är fint och bilen understyr inte som jag befarade. Så länge du håller ett snyggt spår går det att åka riktigt fort.
Jag provocerar med alldeles för mycket gaspådrag i mitten av kurvan, bakhjulen börjar spinna men bilen kliver inte ut i den bredsladd min högerfot just beställde, utan det är mest innerbakhjulet som eldar gummi. Det kan bero på Sportplus-lägets antisladdinställning. Greppet är fortfarande bra och det går fort, men det krävs mer provokation än gaspådrag för att åka brett, trots att det mesta av kraften skickas till bakhjulen i de sportigare lägena. Brembo-bromsarna tar bra utan att mattas nämnvärt, men pedalkänslan är alldeles för svampig.
Jag håller med Kia om att detta inte är någon sportbil, även om den går stabilt och fort som sjutton. Så här roligt trodde jag faktiskt aldrig att man kunde ha i en Kia. Även om den kanske saknar det där lilla extra för att det ska pirra till ordentligt. Det är mest städat.
Men städat vill man ha när man på ett förfinat sätt ska ta sig fram över vår planets asfalterade förbindelser. Ute på vägarna växer bilen. Inte i storlek men i känsla. Den är tight och välbyggd. Sittställningen är utomordentlig med väldigt generös rattjustering. Stolarna är supersköna. Det är inte mycket vägbuller som stör, även om man hör tydliga skillnader när underlaget skiftar, och i högre motorvägshastigheter viner det en del runt backspeglarna. Upplevelsen bör inte rubriceras som lyxig, men det är definitivt väldigt behagligt.
På samma sätt har inredningen en trivsam aura, utan att för den sakens skull kännas extravagant. Det är snyggt på sina håll, med tre runda ventilationsutblås och äkta aluminiuminlägg. Innertaket är klätt i ett mikrofibermaterial som påminner om alcantara, men utan att ge samma mjuka mockakänsla. Hudens små ojämnheter fastnar lite i materialet när man drar fingrarna över det, istället för den mjuka frottering som alcantara ger. Sportratten är snygg och har perforerat läder på sidorna, men plasten i mitten är hård och känns billig.
Att jag ens sitter och reflekterar över de här sakerna säger en hel del om Stinger. Den är synnerligen behaglig att köra, och därför söker man automatiskt efter flärd i inredningen. Helt plötsligt ställs nya krav på Kia. Men det ska den som pungar ut med dryga halvmiljonen också göra.
Som standard på 3,3 GT sitter det ställbara stötdämpare. Eller, allting som går att få på den här bilen är standard. Den säljs bara i fullsmetat utförande. Men just dämparregleringen tar en liten stund att känna av. Det är nämligen inte så stor skillnad mellan Comfort, Sport och Sportplus. Totalt finns fem körlägen och Kia kunde dock kostat på bilen en mjukare gång i Comfort-läget. I Sport och Sportplus är Stinger föredömligt fast utan att för den sakens skull vara onödigt stötig.
Styrningen anpassas också efter körläge och blir något tyngre i de sportigare valen. Känslan är långt ifrån lika död som i en vanlig Kia, men den är inte riktigt i klass med finslipade tyskar. En annan sak som modifieras efter körläge är motorljudet ur högtalarna. Maskinellt är det ganska tyst både under huven och ur avgasrören, därför spelas det upp ett insugsliknande ljud ur högtalarna när du gasar på med de sportigare inställningarna valda.
I Sverige säljs 3,3 GT med bensin-V6 och 2,2 GT Line med dieselfyra. Båda fyrhjulsdrivna som standard. Tyvärr finns ingen laddhybrid i sikte. Stinger tillverkas också med en tvåliters bensinturbo men den är inte aktuell för svenska marknaden. Vi kommer heller inte att se röken av den bakhjulsdrivna 3,3 GT som bara kommer att byggas för marknader med vänstertrafik. Alltså som högerstyrd.
Men misströsta inte, Stinger är som bäst med fet turbomatad V6-motor och fyrhjulsdrift. Du kommer att bli nöjd om du söker en välutrustad GT-vagn som flyger under varumärkesradarn. Men du kommer att bli stormförälskad om du bara förväntar dig en Kia.
Tekniska data: Kia Stinger 3,3 T-GDI V6 GT AWD
MOTOR: V6, biturbo, bensin, 3.342 cm3, 370 hk vid 6.000 r/min, 510 Nm vid 1.300–4.500 r/min.
KAROSS: L/b/h 4.830/1.870/1.400 mm, axelavstånd 2.905 mm. Tjänstevikt 1.834 kg Maxlast 491 kg.
PRESTANDA: 0–100 km/h 4,9 sek. Toppfart 270 km/h. Förbrukning 10,6 l/100 km. CO2 244 g/km.
PRIS: 514.900 kronor.
PLUS: Skön att köra, mycket bekväma framstolar och snygg att se på. All utrustning är standard.
MINUS: Vissa material känns inte riktigt som en halvmiljon. Seg växellåda och för mjuk bromspedalkänsla.
Provkörningen kommer från auto motor & sport 22-2017.
