Prov: Renault Zoe med extrakraft i släptåg

Renault Zoe är eldriven. Men den här fransmannen har kopplat på en släpvagn med en bensinmotor som klarar utsläppskraven från år 2000. Vi har provkört och provtankat.

Prov: Renault Zoe med extrakraft i släptåg

"Arrête, arrête!", hör jag någon ropa på håll och strax dyker det upp en man med högrött nylle och tar tag i mitt pumpmunstycke. Det är Monsieur Mackföreståndare på station Rosny Sud, precis bredvid Autoroute de Normandie. Just i detta ögonblick sänder jag en tacksam tanke till mina studier i franska. Enbart därför kan jag övertyga den med all rätt bekymrade fransmannen om att det inte är vår elbil som behöver etanol, utan vår släpvagn. Under skalet sitter en tvåcylindrig liten motor och inte resväskor, förklarar jag.

"Vous êtes sûr?", frågar han för säkerhets skull, för att sedan försvinna. Tur det, bevisföringen hade kunnat bli besvärlig. Släpvagnens kåpa kan bara öppnas med en insexnyckel och den ligger någonstans i bilen.

Släpvagnar som energikälla är väl mest förknippade med stora ånglok som släpade runt på vagnar med kol och vatten. I det här fallet är det en liten tvåcylindrig motor från Tata på släp, matad med en 35-liters bränsletank, men i grunden är det samma idé: energiförsörjning. Tatamotorn driver en 400-voltsgenerator som laddar batterierna på vår Renault Zoe.

Under släpkärrans kåpa sitter en tvåcylindrig bensinmotor från Tata på 38 hk.

Uppfinnare av den lilla laddkärran är Jean Baptiste Segard.

"Om min plan blir verklighet ska varje elbilsägare i framtiden kunna hyra vår laddsläpvagn för längre resor och sedan lämna tillbaka den på bensinstationer över hela Frankrike", säger han.

Vår framtidsplan för de närmaste 24 timmarna är dock fastställd. Att köra Zoe ut till Atlantkusten och tillbaka, med hjälp av laddkärran. Vi siktar in oss på Deauville och Trouville. Två trevliga små kuststäder strax söder om Seines mynning vid Engelska kanalen.

Sträckan är knappt 150 km fågelvägen. Eftersom vi tänker följa Seine (sträckan saknar i stort sett laddstationer) fram och tillbaka sätter vi vårt hopp till laddkärran. Ett riktigt hårdtest alltså. För alla eventualiteter har vi fått ett nödfallsnummer som vi kan ringa om något krånglar. En eldsläckare ingår också i utrustningen.

Vi lämnar snabbt Autorouten där vi utkämpat accelerationsdueller med tunga lastbilar – i ända upp till 115 km/h … Vi längtar efter en café au lait i Giverny, den lilla stad som Claude Monet gjort känd med målningarna av dammen med näckrosor vid hans hem.

När man ska koppla till släpkärran är det svårt att komma ihåg alla instruktioner.

Släpvagnen följer lugnt med och märks endast vid trängre passager samt när den studsar över alla farthinder – då syns den 250 kilo tunga och 80 centimeter låga vagnen tillfälligt i backspegeln.

Vi far vidare och för första gången ger sig släpvagnen till känna med ett dovt brummande. Varför den bestämt sig att börja producera elektricitet just nu är för oss en gåta men förmodligen planenligt och en hemlighet för alla utom de tre programmerarna vid fabriken i Poissy. Vi är i alla fall glada för att den står oss bi och strömmar vidare längs väg D313, ständigt med den trögt flytande floden Seine i blickfånget. Vi passerar slott och herrgårdar och genom byn Les Andelys där ruinen av Richard Lejonhjärtas borgfästning Château Gaillard ligger på en kulle.

Vindrutetorkarna gör sitt jobb ganska halvhjärtat tycker vi och det blir kallt i bilen. Och det blir kallare, trots fullt uppskruvad värme. Plötsligt börjar alla möjliga varningslampor blinka. Behöver Zoe någon slags handpåläggning? I varje fall inte nu, beslutar vi oss för och tar på oss varma jackor och fortsätter till hamnen i Trouville-sur-Mer där vi slår läger. 

Motvilligt släpper släpvagnens tanklock. Vi fyller upp en gång med 21,38 liter bensin.

Morgonen därpå (givetvis i hällregn) blir det allvar. Det gäller att få liv i den strömproducerande släpvagnen – att behöva ringa nödfallsnumret vore alltför pinsamt.

Alltså startar vi vår Zoe, vrider på det röda vredet på släpvagnen, trycker på den silverfärgade lilla knappen på kopplingen och väntar tills ringen runt den lyser blått. Därefter kopplas kärran till bilen. Väntar igen. Lyser ringen grönt? Japp!

Dags att vända tillbaka. Först lite havsluft och stränder, äppelträd och slott. Det är en tjusig trakt men vi måste tillbaka. Eftersom regnet fortfarande kommer ner hinkvis struntar vi i Rouen och kör direkt mot Paris. Vi måste tanka släpet en gång till, denna gång utan störande inslag, och efter 427,2 km parkerar vi (lättade) framför Monsieur Segards verkstad. Förbrukningen blev 13 kWh och 21,38 liter bensin.

Vår rutt förde oss genom Normandie längs floden Seine, till badorten Deauville på Atlantkusten.