Prov: Kia Stinger 2,2 CRDi: Smaklig form?

Premium Kias fräcka Stinger med stor bensin-V6 kostar en bra slant och drar en del sås. Hur är den med dieselmaskin under huven istället? Kan oljebrännaren vara det vettiga valet om man vill ha koreansk lyx?
Artikeln publicerades i auto motor & sport nr 4-2018

Prov: Kia Stinger 2,2 CRDi: Smaklig form?

Vad är det för något? Det här är Kias nya fläskiga lyxlimpa med en vardagligt bruksig dieselmotor under huven. Samma maskin sitter även i den sjusitsiga suven Sorento, men är här kopplad till en åttastegad automatlåda. Man skulle kunna säga att detta är den folkliga versionen av Kias första försök att konkurrera med vagnar i premiumsegmentet (om man bortser från modellen K9 som inte marknadsförs i Europa).

Den vill vara en lyxig gran turismo med sportiga köregenskaper, samtidigt som den inte har några ambitioner om att vara en sportbil.

Hur är den att köra? Man känner utan tvekan av de sportiga målsättningarna för bilen. Standardchassit utan justerbar stötdämpning har en fast fjädringskomfort och går ganska hårt över till exempel skarvar och brunnslock i låg fart. Men även uppe i hög landsvägshastighet har bilen en bestämd gång som inte är alldeles bekväm. Stingern slappnar liksom inte av riktigt som man vill att en GT-bil ska göra när den sträcker ut på motorvägen, utan det känns ofta som att den går lite för mycket på tå och alltid är redo.

Adaptivt chassi finns till modellen, men inte (än) till dieselversionen. Då måste man välja den dyrare och mycket mer effektstarka bensinvarianten som bara säljs i det högsta utrustningsutförandet GT. Det är synd, för även dieseln hade mått bra av att kunna gå att få med justerbara stötdämpare för bättre komfort, vilket skulle ge mer av den rätta gran turismo-känslan som Stinger vill leverera.

Åkkomforten lider på svensk, grov asfalt också av att det fortplantar sig en del dovt, mörkt däckbuller in i kupén i landsvägshastighet. Det förtar ytterligare lite av den lyxiga ambitionen.

Samtidigt känns bilen ganska spänstig för sin storlek. Här betalar sig det fasta chassit och man märker av de sportiga ambitionerna. Kian rör sig smidigt på kurvig väg och dansar mellan böjarna när man så vill. Den har en trevlig balans med trygg understyrning när det går för fort och bra grepp tack vare fyrhjulsdriften.

Tuffa men fejkade ventilationshål i motorhuven som saknar faktisk funktion.

Men Stingern trivs och känns som bäst när man kör den på omkring 75–80 procent, därutöver tappar den skärpa och upplevs inte längre lika vig. I högre tempo ger den rejäla tjänstevikten på nästan 1 900 (!) kilo sig till känna. Då märks att detta verkligen är en stor och fläskig vagn.

 För den upplevs just som stor, inte bara på grund av tyngden. Man sitter sportigt lågt nära golvet i bekväma och lagom kramiga stolar med fint sidostöd. Midjelinjen är relativt hög och sidorutorna lite mindre än på många andra bilar. Därför blir det svårt att få en riktigt bra överblick över var vagnen och de yttre hörnen slutar. Och vikten gör att Stinger trots sitt fasta chassi börjar röra sig sävligt på vägen när man skruvar upp tempot. Då känner man att den inte längre befinner sig inom sin bekvämlighetszon.

Till viss del beror det på styrningen. Utväxlingen är visserligen hyggligt kvick men den har en lite onaturligt trög känsla och saknar bra skärpa. Som förare hamnar man av den orsaken bakom ett aningen diffust filter som spär på upplevelsen av att Kian är en stor bil som är svår att överblicka.

Sköna framstolar med både värme och kylfläktar. Lyxigt.

Dieselmotorn livar inte direkt upp stämningen heller. De 200 hästarna ger hyggliga fartresurser, men maskinens karaktär är platt och ganska trist. Dessutom har den en knattrigt hård gång som inte lirar särskilt snyggt tillsammans med bilens lyxiga och sportiga ambitioner.

Totalupplevelsen är därför att Stinger försöker vara något som den inte är, för den når aldrig hela vägen fram. Som GT-vagn har den för dålig både fjädrings- och ljudkomfort på landsvägen, och dieselmotorn ger inte det karismatiskt rätta intrycket.

Bilens sportiga ambitioner lyckas inte, främst på grund av den slöa styrskärpan och den platta motorkaraktären, men också på grund av den höga tjänstevikten.

De flesta knappar och reglage känns igen från övriga Kiamodeller. Även den hyggliga kvalitetskänslan är samma, men tyvärr inte mer än så.

Nördfakta. Namnet Stinger kommer från konceptbilen GT4 Stinger från 2014. 

Borde jag köpa en? Man får visserligen väldigt mycket utrustning för pengarna, men Stinger kostar en bra slant och steget upp till en tysk premiumkonkurrent blir inte så stort. En Audi A5 Sportback med 190-hästarsdiesel, fyrhjulsdrift och automatlåda kostar bara drygt 20 000 kronor mer. Då har den visserligen mycket mindre utrustning, men den är trivsammare och mer lyckad som helhet. Om det är just en Stinger du vill ha, satsa då hellre på bensinversionen, den levererar mer rätt GT- och sportkänsla.