Vad är nytt?
Häng med, det här vill du inte missa om du är bilnörd, gillar att glänsa eller helt enkelt tycker om Mini. Den tredje generationen Mini kom 2014 och nu är det dags för en facelift. Du avslöjar lättast nykomlingen bakifrån eftersom de bakre lyktorna har hämtat sin design från den engelska flaggan Union Jack.
LED-strålkastarna har numera en cirkelformad lysande ring. Tycker man inte krom går det dessutom att visa att man har den senaste Minin genom att beställa svarta pianolackade lister. Den som sedan vill ha sitt namn eller någon annans på framflyglarna eller vid handskfacket ber Mini starta 3D-printern.
Dörrtrösklarna kan också begåvas med valfria bokstäver. På provkörningsbilarna stod det ”Welcome to Mallorca”. Vad gäller färger, klädslar, ratt och allt annat finns det hur mycket som helst att välja mellan för att verkligen få en unik bil.
Lite mer handfast är det uppdaterade infotainment-systemet med 4G som går att få med touchskärm och en massa appar. Det finns också en ny sjuväxlad dubbelkopplingslåda – mer om den snart. Cooper S-motorn har fått ny insprutning, nytt avgassystem och ny turboladdare. Effekten är fortfarande 192 hk men förbrukningen har sänkts och vikten ökat med 30 kg!
Hur är den att köra?
Bilen känns väldigt stabil, mycket vridstyv. Här finns ingen cabrioletsjuka med skakande eller skallrande fönster och svaj i chassit. Styrningen följer upp genom att vara mycket säker, följsam och tung. Det är nästan så man får för sig att Mini vuxit upp lite för mycket.
Vill den leka? Tror inte det. Men snabb är den utan tvekan, turbomotorn ger massor av kraft på mellanvarv men det där med att varva ur verkar den för mogen för.
Vi kopplar in sportläget och chassit blir riktigt styvt, bilen börjar söka av asfalten. Vi gasar på ordentligt i en sväng och det drar lite osnyggt/busigt i ratten. Men var är paddlarna? Visst går det att växla manuellt med spaken, men det är inte riktigt samma sak.
Greppet om asfalten imponerar och det går att köra duktigt snabbt, men bilen bönar inte om det, den snarare levererar med lätthet och lite sköna avgaspuffar.
I automatläget är den nya 7-växlade dubbelkopplingslådan lite seg, den vill helst inte växla ner. Vill du ha rätt drag ut ur kurvorna måste du gasa tidigt. Men i stadstrafik gör den ett riktigt bra jobb utan slir eller tveksamheter.
Den manuella lådan som är standard har en bra känsla men tyvärr blir körställningen lite märklig, med väldigt sträckt vänsterben. Beställ automatlådan, som passar bilen fint.
I komfortläget blir fjädringen bättre än väntat och man åker riktigt bra. Men glöm det baksätet. En Porsche 911 känns nästan rymlig, det finns minimalt med benutrymme bak om föraren är över 180 cm.
Bakåtsikten är inte heller mycket att skryta med, med taket fällt ser man mest taket – och taket på bilar bakom en. Men det är härligt klassiskt med en sufflett som inte göms under en massa luckor. Med taket på är bakåtsikten så där och sikten snett bakåt ett snäpp sämre.
Interiören är mycket välbyggd, påkostad och den domineras av den stora rundeln i mitten, där sargen kan lysa upp i olika färger. Men visst hade det varit skojigt med en rund skärm istället för den rektangulära som är ganska liten och låg.
Head up-display är tillval och den har en bra färggrafik och tillför absolut något till upplevelsen.
Nördfakta.
Cabriolettaket kan prydas med en Union Jack-design men det som är riktigt smart är att det finns ett ”takluckeläge” där taket bara öppnar över framsätena och det finns en stabil balk i taket. Suffletten är välisolerad, känns förtroendeingivande och den kan fällas på 19 sekunder i hastigheter upp till 30 km/h.
Borde jag köpa en?
Mini är ett unikt bilföretag på det viset att man egentligen bara har en och samma design, som varieras lite i storlek. Identiteten är superstark. Men är det en sportbil? Nej, snarare en chick stadscabb. Den är långt ifrån lika rolig som en Mazda MX-5 – men mycket lyxigare.
