Prov: McLaren Senna – legendens återkomst

Premium Världens mest kompromisslösa och ­dynamiska bil, det har man hört förr. Men om orden kommer från skaparna av odjur som McLaren F1 och P1 finns det kanske fog för resten av superbils­världen att oroa sig.

Prov: McLaren Senna – legendens återkomst

Klockan ringer tidigt. Det hade den knappast behövt göra, jag har ändå inte sovit en blund i natt, legat genomsvettig med hjärtat hårt bankande i bröstkorgen och tankarna snurrande i huvudet.

Silverstone. McLaren. Senna. Om och om repeterar jag sträckan, alla kurvor, rakor, bromspunkter, allt. Till ingen nytta. Yrvaken, med en kopp blaskigt kaffe i handen försöker jag minnas, men huvudet är helt tomt, allt är väck, tabula rasa. 

Idag är dagen då jag ska få möta McLarens senaste skapelse, deras nya hyperbil, ett kompromisslöst banmonster i civil tappning som lystrar till samma namn som tidernas mest kompromisslösa och hängivna förare, Ayrton Senna. Namnet i sig är ju en liten fingervisning om vad som väntar. 

Funktion före form: för att inte avgasströmmarna ska störa aerodynamiken fick utblåsen flyttas. Vikt-hets deluxe i Senna: även skruvarna har bytts ut mot lättviktsdito som sparar 33 procent vikt.

Hjärtat har fortfarande inte slagit av på takten, fingrarna är lika svettiga som under natten. Dags att åka till banan och ta reda på exakt hur kompromisslös denna bandräpare verkligen är. McLarens talesperson försäkrade att bilen, som för övrigt är helt gatlegal, bjuder på den mest direkta och brutala banprestanda som går att uppleva.

Det säger inte lite när det kommer från folket som har fartmonster som F1 och P1 i bagaget. På vägen till banan går jag igenom fakta i huvudet: 800 hästar och 800 newtonmeter fördelat på 1 198 kg torrvikt, det innebär ett vikt/effektförhållande på 669 hk per ton. Det är till och med mer än P1 kunde skryta med. 

Därtill kan Senna stoltsera med aktiv aerodynamik, både frontflapsen och bakvingen är elektroniskt styrda med hjälp av en central styrenhet. Tillsammans med en aerodynamisk undersida samt en dubbel diffusor av episka mått landar bilens downforce på smått surrealistiska 800 kg marktryck vid 250 km/h.

Senna baseras löst på McLaren 720S, fast det är en sanning med modifikation; de enda saker dessa två delar är kolfibermonocoquen och den fyra liter stora vinkelåttan med andningshjälp i form av dubbla turbo av twin scroll-typ. Resultatet? 2,5 sekunder till 100-strecket, efter 6,8 sekunder susar visaren förbi 200 och bilen fortsätter i samma takt tills hastighetsbegränsaren säger stopp en bit bortom 330 knyck.

Vill man ta sin bil till strippen utan att skämmas, kan man glädjas åt att den avverkar kvartsmilen på under tio sekunder, men att bara köra snabbt rakt fram med en Senna vore synd och skam, något jag snart skulle bli varse.

Ju mer man tittar på bilens fakta, desto mer inser man att McLarens senaste skapelse redefinierar ordet superlativ. Inget har lämnats åt slumpen, allt följer en vision: att bygga den ultimata gatbilen för banan.

Upphängningen till exempel är ett hydrauliskt mästerverk med elektroniskt styrda aktiva krängningshämmare och de keramiska bromsarna i jätteformat som baseras på P1:ans dito är enligt McLaren världens mest avancerade hejdare som det tar sju månader att tillverka. Om inte det är hängivenhet, då vet jag inte vad det är. 

Interiören är extremt avskalad, allt för att föraren ska kunna ha fullt fokus på körningen. Kolfiber är det dominerande materialet.

Framme. Beger mig till boxen, hjärtat i halsgropen. Det är ingen jättevacker skapelse jag möter, varje detalj är ändamålsenlig, allt är utformat efter ett enda motto: Fart. Inte en endaste tanke har slösats på hur bilen skulle mottas på Rivieran, utseendet är sekundärt, Ayrton var inget skönhetsideal, han var racerförare och en förbannat snabb sådan.

När jag närmar mig bilen skakar teknikerna på huvudet: Inte än. Innan jag får kliva in i monstret, väntar några varv i en McLaren 720S som mjukstart. Mjukstart. I en sportbil med sisådär 720 hästar under huven.

Vad i hela friden har jag gett mig in på? Nybörjarbilen är ett hårresande fartmonster av sällan skådat slag, hur brutal måste då inte Senna vara?

Efter några snabba varv som uppvärmning är det äntligen dags att bekanta sig med hyperbilen. Sin vana trogen har McLaren valt att hålla inredningen fri från element som distraherar föraren, här finns bara det absolut nödvändigaste. En minimal display precis bakom ratten visar i sportläget enbart varvtalet, växeln och hastigheten, varken mer eller mindre.

Ju mer man tittar på bilens fakta, desto mer inser man att McLarens senaste skapelse redefinierar ordet superlativ.

Men nu är ju Senna inte enbart en banpiska, den är ju gatlegal också och därför finns en centraldisplay som styr mer civila funktioner som radio, telefon och till och med navigation. Annars är det ack så viktiga synfältet rensat på knappar och displayer, även startknappen och fönsterhissarna har flyttats, dessa sitter numera i taket. Form följer funktion. 

Jag glider ner i skalstolen, som knappt är mer än skruvtvingar med minimala dynor, knäpper sexpunktsbältet och trycker på startknappen.

V8:an vaknar med ett dovt muller, teknikern ger tummen upp, ljuset slår om till grönt, ut på banan. Efter ett första försiktigt varv är Senna lite av en besvikelse, den skiljer sig knappt från sina syskon. Visst, styrningen är knivskarp, dubbelkopplingslådan jobbar med kirurgisk precision och ljudet som motorn ger ifrån sig är som i vilken McLaren som helst.

Jag väntade mig dock ett ursinnigt odjur, en eldsprutande vulkan och en jordbävning på en och samma gång. Men nu när däcken är varma är det dags att testa gränser, mina och bilens.

Intensiv och ofiltrerad: Senna liknar ingen annan gatbil.

Brutala bromsar: Från 200 km/h till stillastående på 100 meter! Aerokomponenterna manipulerar marktrycket aktivt och efter behov mellan fram- och bakaxeln.

Accelerationen är ursinnig. Första fullgaspasset över Hangar Straight, visaren går förbi 270-strecket, Stowe-kurvan närmar sig med ljusets hastighet, jag tänker inte fega ur. Vänta … lite till … några meter till … Hjärnan projicerar redan bilder av ett brinnande vrak i däckväggen. Stampar på bromsen i sista sekund, alldeles för tidigt. 

Om accelerationen är brutal, kan bromsverkan i Senna enbart beskrivas som en urkraft. Varje gång man tror att man bromsar alldeles för sent, finns där många fler meter att hämta. Sexpunktsbältet kämpar med att hålla mig på plats, bilen styr knivskarpt och neutralt mot apex, full gas ut ur kurvan, stabiliteten är fantastisk!

Aerodynamiken jobbar för fullt tillsammans med de hydrauliska dämparna för att hålla bilen på banan, bakvingen fungerar även som luftbroms för att uppnå maximal retardation. Det känns som om bilen uppfattar däcksläpp långt innan föraren gör det och motarbetar det.

Förbi startrakan mot Abbey, 240 knyck på femmans växel, hårt på bromsen, ögonen försöker fly huvudet, ner mot fyran och vrider in tidigt innan apex, gasa! 160 km/h, bilen börjar lätta fram, inte lyfta, håll ut! Aerodynamiken tar hand om understyrningen, pressar bilen tillbaka till den punkt där Pirellis P Zero Trofeo R-däck hittar grepp igen, genom den snabba vänstersvängen med fantastisk precision in mot Village-kurvan. 

För varje varv jag kör pressar jag hårdare och bromsar senare, men med tjugo ynka minuter på banan hinner jag knappt ana var bilens gränser börjar.

Tillbaka i boxen är jag tacksam för skruvtvingarna till skalstolar i bilen. Nacken och bröstkorgen är ömma, men jag är lycklig. Och besviken. Inte en endaste gång har jag kunnat pressa bilen till dess yttersta, inte en endaste gång har den ens blivit nervös. 

Aerodynamiken jobbar för fullt tillsammans med de hydrauliska dämparna för att hålla bilen på banan.

Den är förvånansvärt lättkörd, den här bilen. Lugn, nästan förlåtande även i helt absurda hastigheter. En vän som med varsam hand leder mig över banan, som uppmuntrar mig att nå min fulla potential, som står vid min sida även om jag gör fel.

Senna bjuder på en helt ofiltrerad körupplevelse, en resa mot det omöjliga med en vansinnig acceleration, ännu galnare bromsförmåga och kurvhastigheter som inte borde vara möjliga. I alla fall inte i en gatreggad bil. Att sedan kunna köra hem från banan med samma bil, känns bara för surrealistiskt. 

McLaren Senna. En trollbindande uppenbarelse, en anomali i bilvärlden, den första av sitt slag.