– Går du fortfarande och tänker på den där bilen?
– Ja …
– Varför köper du den inte då?
– Men snälla, man kan inte köpa något som står på ett museum!
– Eh … har du hört talas om Blocket eller?
Så en dag efter jobbet kastade min dåvarande pojkvän upp en lunta papper på köksbordet. ”Här har du ett register över alla som äger en 560 SEC i Sverige, det är bara att börja ringa.”
Med detektivarbete lyckades jag få fram telefonnumren till ägarna och sedan satte jag igång att ringa. Och ringa och ringa. ”Hej mitt namn är Julia, stämmer det att ni äger en 560 SEC?” ”Ja”, svarade de med tveksam röst. ”Jo, det är nämligen så att det är min drömbil och jag undrar bara om den är till salu?” Så där höll jag på. ”Hej, mitt namn är Julia … min drömbil … hej, mitt namn … är den till salu?”
Min dåvarande var bilhandlare och jag var bilnörd. Några veckor tidigare hade vi varit på weekendresa i München och Stuttgart för att besöka BMW:s, Porsches och Mercedes museum. Det var där jag hade sett ”SEC:en” och förälskat mig.
Jag vet inte hur många samtal jag hann ringa innan jag fick napp. Mannen i andra änden av linjen berättade att bilen tillhörde hans gamle far men att ingen i familjen körde den längre. Han skulle höra med honom och återkomma.
– Vi kan tänka oss att sälja den men det finns ett litet krux … den står på vårt lantställe i Marbella.
Jag tittade ut genom fönstret, januari bjöd på mörker, slask och minusgrader. Marbella bjöd på sol, palmer, och hav.
Två dagar senare hade vi träffats på ägarfamiljens kontor på Sveavägen och skrivit köpekontrakt, skakat hand och jag hade lämnat tio procent av köpeskillingen i handpenning. Resten skulle regleras i Marbella. Allt jag visste om bilen var det han berättat och de suddiga bilder han visat.
Min käre bror Victor var 19 år och hade precis tagit studenten från fordonstekniska gymnasiet. Han var det perfekta sällskapet och detta skulle bli vårt äventyr. Resan till den stora vitputsade villan med enorma grindar och anlagd trädgård kändes lång. Väl på plats togs vi emot av en assistent. Hon öppnade dörrarna till det enorma garaget och där längst in stod den. Dammig och bortglömd. Jag vågade knappt titta. Assistenten gav mig nyckeln. Jag sjönk ner i det djupa lädersätet och vred om tändningen. Mullret var djupt, tändföljden perfekt.
Nu kunde jag inte hålla tillbaka min glädje längre. ”Wooow!” ”Ta nu inte ut segern i förskott syrran, låt oss ta bilen till en verkstad och gå igenom den ordentligt, vi ska trots allt köra 3 600 kilometer.”
Jag tittade på honom, ”bror förnuft” och ”syster känsla” på road trip, höjde volymen på stereon, drog ner samtliga rutor eftersom allt annat vore ett stilbrott (finns ingen störande B-stolpe i vägen) och tryckte gasen i botten. Bakhjulsdrivet, största V8:an på 5,6 liter, 279 hästar och ett sjujäkla vridmoment som fick bakdäcken att rista loss. Nu log Victor. Efter ett snabbt oljebyte susade vi fram på Europas tomma betalvägar.
Hon döptes redan första kvällen i Valencia efter några Margaritas till just ”Margarita Blue”, till vardags kallad Maggan. I kuststaden Sète blev det franska ostron och rosé. I Beaune stannade vi två nätter. Maggan visade sig vara en vinkonnässör och skämdes bort på Michelinrestauranger. I Tyskland satte hon charmrekord under en Open Trackday på Nurbürgring och på autobahn fick hon sträcka ut ordentligt. Allt medan tankvittona krullade sig i handskfacket.
Idag har det gått 28 år sedan bilen hämtades ut från Philipson bil i Göteborg, då med en prislapp på strax under miljonen. 560 SEC var yuppiesarnas dröm som sedan blev min dröm. Alla originalpapper finns kvar. Jag vet att första ägaren var från Kungsbacka. Undrar vem han var? En googling visar att han bor kvar på samma adress. Jag ska nog skicka honom denna krönika och berätta att Maggan mår bra.
Och ja, det händer ett par gånger om året att någon ringer och undrar om Maggan är till salu. Svaret är och förblir nej.
Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
