Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
För drygt två år sedan bestämde jag mig för att det var dags att uppfylla en pojkdröm. Jag har alltid velat ha en riktigt fin Pro Touring-jänkare, alltså en gammal amerikanare som är iordninggjord med modernt chassi och modern motor. En trend som är brutalt stor i USA och som kommer smygande även här i Sverige.
Sagt och gjort, efter långa diskussioner med Tokan som är min ”go to”-kille så fort något utöver det vanliga ska göras bestämde vi oss, och jag köpte en Camaro från 1972. En ljusblå sak som var i hyggligt bra skick för sin ålder men definitivt hade sett sina bästa dagar.
Tokan började såga i den direkt och det tog inte många veckor förrän vi båda insåg att det här projektet skulle spåra ur totalt.
Istället för en vanlig Pro Touring har det blivit en Pro Touring på så många olika typer av steroider att det inte finns en enda del från ursprungsprojektet kvar. Det enda som återstår av originalbilen är ungefär halva karossen. Resten är nytt. Chassi, golv, inredning, motor, låda, allt!
Det är heller inte så att Tokan har beställt något plastkit från USA och satt ihop, utan allt är handgjort. Skärmarna är handrullade, inredningen är helt special och en skräddare har lagt närmare tre månader på att få till den efter att Tokan har formgivit den.
Motorn är en vansinnig historia. Ursprungsplanen var att göra en dubbelturbomotor med löjligt många hästar, men vi insåg snabbt att en sugmotor faktiskt är mycket ballare. Just den här sugmotorn varvar till 8 500 r/min och har tillräckligt med vrid för att putta omkull Kaknästornet om den skulle vilja.
Den är kopplad till en blixtsnabb åttaväxlad paddellåda som är ombyggd och förstärkt för att klara av urkraften från motorn. Jag är så otroligt spänd på att se den klar så att det är helt löjligt. När jag skriver det här är det en dryg vecka tills får jag det. Den ska nämligen ställas ut på Elmia. Fyra man jobbar dygnet runt för att få den klar och jag är säker på att de kommer att lyckas.
Under tiden jag har väntat på Camaron köpte jag en väntkorv. Min lilla Ford F-250. Den är ju jättestor och jätteball men efter en vecka kom jag på att även den skulle byggas om. Så den står just nu på en firma i Vallentuna och blir högre, bredare och allmänt hårdare och tuffare än vad som är rimligt.
Den var svår att krångla med som daily driver redan innan, nu kommer den troligtvis att bli helt omöjlig. Men den kommer att vara stenhård, och det är väl ändå viktigast tänker jag. Den ska faktiskt också ställas ut på Elmia i påsk. Hoppas ni kommer dit och tittar, eller att ni var där och tittade, beroende på när ni läser detta.
Så just nu svävar jag på moln och tycker att jag har två av Sveriges coolaste bilar, men ingen av dem går att köra, så jag åker runt i min sons Fiat 500. Tur att han inte har tagit körkort än.
Men det här är den sista gången jag kommer skriva om dem och visa bilder på dem som projekt, till nästa nummer av tidningen är de klara. Från noll till två drömbilar på mindre än en vecka. Eller ja, egentligen två år men strunt samma.
Kul ska det bli i alla fall, hoppas ni gillar dem när de är klara, för ni kommer att få se massor av dem, både i tidningen och i Förnuft och Känsla. Hoppas jag gillar dem också för den delen, jag har ju inte heller sett dem kom jag på …