Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Den 1 maj år 2000 infördes den så kallade ”zebralagen”, gällande regler för passage vid övergångsställen. Innan dess hade förarna haft företräde, men numera är det fotgängarna som har rätt till väg.
Anledningen var berömvärd. Trafiksäkerheten skulle höjas och framkomligheten förbättras för de gående.
Det sistnämnda är en formulering som förbryllar. Om jag tänker på Stockholm ser jag framför allt stillastående bilköer – inte stillastående människor. Är det någon typ av framkomlighet som borde förbättras i stan är det väl bilarnas?
Jag återkommer till detta.
Det verkar vara så att zebralagen har gett önskad effekt. Olyckor med dödlig utgång har minskat vid övergångsställena, men å andra sidan verkar antalet lindrigt skadade ha ökat en aning. Och långt många fler bilister har blivit påkörda bakifrån när de hastigt behövt bromsa för gående.
Här har vi pudelns kärna. Svensken är i allmänhet en tämligen osocial varelse, och i vissa fall rent av arrogant. Detta rimmar illa när det handlar om att kliva ut i en gata framför ankommande trafik.
Folk har ju rätten på sin sida och bryr sig inte om att det kommer bilar. Många tittar inte ens upp innan de korsar gatan. (Mobilanvändandet har också förändrats drastiskt de senaste 22 åren, men det är en annan historia.)
Den falska känslan av trygghet kan bli ödesdiger.
I en insändare till Dagens Nyheter i januari 2012 berättar skribenten om hur han bevittnat en flicka komma gående med mobiltelefonen mot örat, samtidigt som en långtradare närmat sig. Han skriver:
”Utan att ens bevärdiga långtradaren med en blick går hon ut i gatan. Det ryker av bränt gummi när 60 ton tvingas panikbromsa. Förundrat ser jag att hon inte ens tittar upp.”
Jisses. Och det finns såklart otaligt många fler sådana här situationer som uppstått just för att folk
1. Anser sig ha rätten på sin sida och därmed inte tittar upp, eller 2. Inte bryr sig, alternativt inte vet hur ont det gör att bli påkörd av en bil, även i låg hastighet.
Det sistnämnda har jag upplevt, och det är inget jag vill upprepa. Efter att ha kastats tre–fyra meter längs asfalten fylldes min kropp av så mycket adrenalin att jag mer eller mindre studsade tillbaka mot skåpbilen, drog näven så hårt i motorhuven att det blev en buckla och sedan slet loss en backspegel så att den blev hängande i kablaget.
Föraren satt kvar i hytten, och det var nog hans klokaste beslut den dagen. Mina blåmärken satt kvar i veckor.
Sedan har vi det här med bilarnas framkomlighet.
Jag bor i centrala Stockholm, staden där uttrycket ”plåtsås” troligen myntades. Det är köer mer eller mindre överallt. Men även då trafiken är gles envisas många fotgängare med att trycka på knappen för grön gubbe. Som en reflex. De väntar sedan inte på att det ska bli grönt, utan hastar över gatan så snart det finns en rimlig chans att göra så utan att förolyckas.
Bilförarna får därför stanna och sitta och titta på ett rödlyse och ett tomt övergångsställe. Det skulle förvåna mig om någon av dessa ”köskapare” någonsin kört bil i innerstan. Och har de det, lider de av kraftigt nedsatt empati.
De oövervakade övergångsställena har dock haft en lite oväntad, positiv effekt under de senaste två årens pandemi. När man i stort sett var hemförlovad och brottades med ensamhetsdepression kändes det som en ynnest att få stå vid ett övergångsställe, se att bilen som kom åkande saktade ner och vinkade att man kunde gå över. En glad vink tillbaka och stegen blev lite lättare.
Tänk vad lite samförstånd och mänsklig kontakt kan göra.