Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
I bakrutans nederkant på min bil står det: ”Roligare på sommaren – säkrare på vintern”. Du som kan din payoffhistoria har redan listat ut att jag kör en Subaru. Närmare bestämt en Forester från 2004. Men efter snart ett år med bilen skulle jag vilja ändra valspråket till: ”Funktionell på sommaren – hysteriskt rolig på vintern”. Låt mig förklara varför.
Som boende i Sundbyberg behöver jag egentligen ingen bil. Jag kan ta mig kollektivt dit jag behöver åka, har inga barn som behöver skjuts och har därtill ett halvdussin matvarubutiker på promenadavstånd. Ska jag åka långt kan jag hyra bil.
Hårda fakta som talar sitt tydliga språk. Jag har inte behov av en bil. Men jag har ett vill-hov(?). Jag villhöver en bil. Så därför köpte jag en.
För att göra en ganska lång historia kort så kom jag via en vän över en pedantskött Forester från 2004, med 14.000 mil på mätaren och endast en ägare för 10.000 spänn. Under huven sitter en 2-liters boxerfyra utan turbo som ger 125 hästar och 184 (urstarka) Newtonmeter. En kanonbil är vad den är: driftsäker, billig att äga och man kan lasta en del bråte. Praktisk, med andra ord.
Nu när snön ligger djup över stora delar av Sverige har den dessutom visat sig vara otrolig skojig! Utan att anstränga mig själv eller bilen speciellt mycket går det att ställa ut bilen i en samlad sladd.
Vill man köra större och bredare krävs en rejäl insats – men ack sån belöning! En ”Scandinavian flick” och sedan ordentligt med gas så vickar Subarun på rumpan med hundraprocentigt engagemang. När man väl fått upp bilen på ställ är den busenkel att balansera med gasen.
I jobbet som motorjournalist har man ynnesten att köra många fräna bilar och det är ju rimligt att tänka att jag skulle vilja åka något lite flådigare till vardags också. Och ja, det är klart jag tanken på att byta bil slår mig ibland.
Rent krasst behöver en bil inte göra mer än att ta mig, mina passagerare och vårt bagage från A till B. Det gör min Forester lika bra och i många fall bättre än många modernare bilar.
Det finns emellertid några områden där man märker att utvecklingen gått framåt de senaste 15 åren. Vägljudet i högre hastigheter är enormt påträngande. Ett konstant däckvrål och ett virvlande ljud från den vänstra a-stolpen som jag blir tokig på. Jag saknar också möjligheten att koppla in telefonen, men det går ju att lösa om man bara lägger manken till.
Det är det enda. Den har till och med armstöd till framsätena och en mugghållare som åker ut sådär snyggt från instrumentpanelen.
Nej, jag ska älska Subarun villkorslöst ett tag till! I alla fall så länge snön ligger kvar.