Peter Ternström

Hur du skaffar en Ferrari på mindre än två år. Och Startar från noll.

2016-01-06 10:21 4 kommentarer

B copy.jpg

En sen kväll under 1996 förändrades mitt liv. Jag kunde aldrig förstå att händelserna denna kväll skulle leda till att jag köpte en Ferrari kontant två år senare. Efter att ha startat från absolut noll.

Just denna kväll var jag på bio och såg filmen Goldeneye. Filmen var helt okej, jag gillar ju Bond, men det var en detalj som fick mig att haja till. I en kort scen körde Pierce Brosnan en BMW Z3. En liten söt sportbil som dessutom var cabriolet. Jag hade inte sett något så vackert i hela mitt liv. Jag blev helt såld. En sådan här var jag tvungen att skaffa. Omedelbart.

Problemet var att jag var student. Och jag hade inga rika föräldrar. Det dyraste jag fått, någonsin, var en cykel. Jag blev lovad en moped på min 15-årsdag. Något som jag verkligen såg fram emot. Men, på min 15-årsdag fick jag ingen moppe. En moped var helt enkelt för dyr. Mina föräldrar hade inte råd. Besvikelsen var enorm. Idag är jag dock inte sur på min mamma och pappa. Jag är snarare glad. Troligtvis fick jag vad som är den bästa present någon kan få. En enormt viktig lärdom.

"Om det är något jag vill ha så måste jag ordna det själv, för ingen annan kommer göra det åt mig"

Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Denna attityd skaffade mig en moppe på egen hand. Och har tjänat mig troget sedan dess. Morgonen därpå cyklade jag iväg till den lokala BMW-handlaren – Automax i Kalmar.

Jag fick en fin broschyr av en trevlig säljare som hälsade mig välkommen tillbaka. Om 10–15 år. Aldrig i livet tänkte jag. Vi ses innan nästa sommar. Bilen kostade nästan 300 000 kronor i grundutförande. En oerhörd mängd pengar när saldot på kontot var under 3 000 kronor. Men skam den som ger sig. Att köpa en ny var inte att tänka på. Däremot hittade jag fina exemplar i Tyskland för strax över 200 000. Detta var summan jag behövde ha.

Hemma på studentrummet bröt jag ned 200 000 i antal veckor jag hade på mig. Jag skulle ha den innan midsommar. Sedan fortsatte jag med att bryta ned summan i vad jag skulle tjäna per dag och till slut per för- och eftermiddag. Och då hände något magiskt – jag började tro, helt seriöst, att detta minsann skulle gå bra. Jag hade dessutom en hel vinter på på mig.

BMWZ3_inside.jpg

En bild på bilen från broschyren klipptes ut och sattes fast på min badrumsspegel. Där hade jag också skrivit den summa pengar som skulle tjänas in. Per dag. Varje morgon skulle jag på detta vis bli påmind om vad som var huvudsyftet för min existens.

Nästa problem var att jag inte hade något jobb. Jag hade levt på studiebidrag som på ett behagligt sätt tog mig från dag till dag. Att plötsligt vilja ha en ny sportbil var ett mycket plågsamt uppvaknande från detta annars så trivsamma tillstånd.

Jag började med de lokala restaurangerna. Inget napp. Bara förvånade greker. Samma sak med Konsum, en leksaksbutik och alla caféer på Storgatan. Ingen behövde hjälp. Som sista desperat utväg gick jag vidare med högskolan jag pluggade på. Och jag lovar dig – varenda levande själ på Högskolan i Kalmar fick snart ett besök av Peter Ternström. Som erbjöd sina tjänster. Extralärare, kopiera papper, bära böcker, ja vad som helst.

Men efter två veckor hade jag fortfarande inget jobb. Och bilden på badrumsspegeln blev en källa till ångest. Det såg mörkt ut. Då hände det. För tionde gången stolpade jag in på John Holmbergs lilla kontor på institutionen för ekonomi. John var lärare i ADB (det vi idag kallar IT) och fick återigen samma fråga av mig. Han tittade på mig och lät mig förstå att han började bli trött på mitt konstanta tjat.

"Kan du HTML?"

"Javisst. Jag kan HTML som om det vore min bakficka", blev mitt omedelbara och självsäkra svar.

"Då kan du hålla en kurs åt mig. Den ska hållas om två veckor. Du behöver skriva en kurshandledning också."

Ersättningen skulle bli minimal. Men det var en start. Tyvärr hade jag tagit en stor chansning. Jag hade ingen aning om vad HTML var. Så fort jag kom utanför Johns synhåll sprang jag till datorsalen och kastade mig över ett tangentbord. Jag frös till is. HTML var ett programmeringsspråk. För webbsidor. Jag var i princip helt körd. Jag hade aldrig programmerat något i hela mitt liv. Datorer hade aldrig varit min grej. Jag var fast i en rävsax jag skapat själv. Under inga villkor kunde jag heller gå tillbaka till John och förklara att det var ett missförstånd. Att jag faktiskt inte visste ett dyft om HTML och programmering. Den enda vägen ut var att hålla kursen. Oavsett hur dålig jag var.

Peter21.jpg
Året är 1996 och bilden är tagen i Kalmar. Det är svårt att tro, men det är faktiskt jag på bilden.

Jag började därför med att skriva kurshandledningen. En kurshandledning i HTML åt mig själv. En synnerligen underlig upplevelse. Som dessutom fungerade. Efter två veckor höll jag en kurs. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Men, det blev bra. Faktiskt. Jag höll en helt acceptabel kurs i HTML för ett gäng tjejer som studerade turism.

Kursen för turismstudentskorna skulle snart följas av en till. Och ytterligare en. Datorer skulle förberedas. Material skrivas ut. Och snart kom andra lärare till mig och frågade efter hjälp. På mycket kort tid blev jag hela institutionens lilla polska hora (jag är från Polen så jag får kalla mig själv polsk hora) som gladeligen accepterade alla skitjobb de själva inte ville ta i. Till och med prefekten utnyttjade mina tjänster och lät mig göra en hemsida till institutionen för ekonomi.

Powerbook_100_pose.jpg

Vid ett tillfälle skulle över 300 bärbara datorer formateras, testas och förberedas innan de delades ut till förstaårsstudenter. Det här var ofattbart tråkigt. Och tog tid. Och var tråkigt. Så tråkigt att jag måste använda ordet tråkigt fyra gånger i samma stycke. Det var bara att svälja och tacksamt ta emot.

Men pengarna började trilla in och jag var snart helt i linje med mina tidigare planer. Faktum var att det gick så bra att jag blev klar innan midsommar. En tidig morgon i maj gick jag till bankomaten för att kolla saldot. Lön skulle ha kommit in under natten. Och visst – här fanns nu strax över 200 000 kronor. Pengar som jag tjänat ihop själv.

Åkte jag till Tyskland för att hämta bil? Nej, jag köpte en BMW Z3 redan samma kväll. I Skåne. På Häggenäs gård. Jag var första kund hos det som senare blev en av Sveriges i särklass bästa bilhandlare – Häggenäs Auto. Men det är en annan historia.

Image01.jpg

Att köra hem en bil du haft på badrumsspegeln i över sju månader är en mycket speciell känsla. Men det som gav mest tillfredsställelse var att gå in i badrummet. Att ta ned en fuktskadad bild på en bil från spegeln.
Skrynkla ihop den. Slänga den i papperskorgen och säga "klart" högt för sig själv.

Jag hann vara lycklig i ungefär två veckor. Sedan kom Goldeneye ut på dvd. Och jag skulle naturligtvis se den igen. Det borde jag inte ha gjort. Scenen där ärkeskurken Xenia Onatopp rejsar mot James Bond längs Route Napoleon sågs om och om igen. Jag blev som förtrollad. Igen. BMW Z3 blir plötsligt så otroligt medelklass. Jag ville ju egentligen ha bilen som Xenia Onatopp (Famke Jansen) körde. Och det var ingen BMW – det var en Ferrari.

GoldenEye.jpg
goldeneyedb55tp4.8729.jpg

Vad skulle jag göra nu? Det fanns bara en lösning. Några timmar senare satt en bild på en Ferrari F355 på badrumsspegeln. Exakt samma metodik som jag tidigare använt. Pengarna bröts ned i veckor, dagar och delar av dagar. Enda skillnaden var att summorna var astronomiska. Men jag hade ju gjort det förut, så det måste gå bra. Bilen skulle vara min innan nästa vår. Alltså mindre än ett år att få fram nästan en miljon. Som fattig student. Utan riktigt jobb.

Samma kväll fick jag ett mejl från en bekant. Det stod GRATTIS med stora bokstäver i ämnesraden. Gratulationerna avsåg inte min lilla BMW. Det visade sig nämligen att mitt första tafatta försök till hemsida, som jag gjorde för institutionen för ekonomi, hade vunnit pris. Svenska Dagbladet hade utsett den till "bästa hemsida inom högskolevärlden".

Någon måste ha varit berusad på redaktionen i Stockholm. Eller så var det ett sjukt skämt. Hemsidan var ju gjord av mig. Och jag visste ju knappt vad jag höll på med. Detta fick omedelbara konsekvenser. Helt plötsligt skulle alla institutioner på Högskolan i Kalmar ha en hemsida av mig. Ingen ville ju vara sämre än den lilla institutionen för ekonomi. Och för att möta efterfrågan anställde jag förstaårsstudenter. Studentlyan fylldes av datorer, sladdar och pizzakartonger. Jag sov aldrig. Ingen av förstaårsstudenterna fick någon sömn heller. Vi var fullt upptagna med vårt arbete. Och metodiken med bilden på spegeln fungerade. Jag var sjukt motiverad och hade äntligen fått lite vind i seglen.

Vid flera tillfällen såg det dock mörkt ut. Det var speciellt ett tillfälle som var farligt nära nära att stjälpa alla mina planer. Du kommer ihåg de 300 bärbara datorerna jag formaterat och förberett? En vacker dag skulle dessa delas ut till studenter. Ytterligare ett tråkigt jobb lärarna inte ville ta i med tång. Men som jag gladeligen åtog mig.

Redan under den första vågen av studenter som skulle kvittera ut sin dator insåg jag någonting viktigt
. Att uppgiften kanske inte var så tokig – trots allt. För jag hade aldrig sett så många vackra unga tjejer i hela mitt liv. Helt makalöst. Det här var en situation som knappast skulle dyka upp igen. Något måste göras.

Innan nästa klass anlände delade jag således upp de bärbara datorerna i två högar. Den ena högen innehöll laptops med defekter. Och de finaste tjejerna fick en dator som garanterat skulle komma att strula. Redan samma kväll fick jag det första samtalet. En uppgiven studentska ville ha hjälp. "Mitt modem funkar inte. Jag kan interinga upp internet. Kan du komma?" Jag var i hennes studentrum på under 15 minuter. Med en liten söt cabriolet parkerad utanför hjälpte jag henne att komma igång med sitt internet. Behöver jag ens tilllägga att det tog hela natten att få igång modemet?

Efter detta eskalerade situationen mycket snabbt. Inkommande trafik på min telefon var i klass med Telias supportavdelning. Vissa kvällar gjorde jag upp till tre eller fyra hembesök. Hos de snyggaste tjejerna jag sett i hela mitt liv. För "konsultation" kring strulande datorer. Jag gled snabbt in i en drömvärld där jag var en superhjälte – "Doktor modem". Flera gånger tangerade jag gränsen för vad som är möjligt, rent fysiskt, för en 24-årig ung man att klara av. Och varje gång såg jag till att det fanns ett nytt litet fel på datorn. Garanterat återbesök. Ferrarin glömdes bort. För turismstudenskor har inga bilder på bilar fasttejpade på sina badrumsspeglar.

Doktor modem fick härja fritt i ungefär tre veckor. Sedan small det. För du ska inte tro att snygga tjejer automatiskt är dumma. Någon av dem lade ihop ett och ett och insåg varför datorn aldrig ville fungera som den skulle. Ternström skulle straffas för sitt moraliskt förkastliga beteende, och jag blev uppkallad till prefektens magnifika kontor. Min sista stund var kommen. Allt skulle gå åt helvete. Jag kunde glömma Ferrarin. De glada dagarna var definitivt över.

Men vad som skulle bli århundratets utskällning slutade i fnitter. Prefekten kunde inte hålla sig för skratt. Han lät mig gå med en synnerligen mild varning. Efter denna nära döden-upplevelse gick alla bärbara datorer som de bästa schweiziska klockorna i världen. Helt felfritt. "Doktor modem" var förpassad till historien, och jag återfick fokus på uppgiften. På badrumsspegeln hemma satt ju en bild på en röd Ferrari.

Arbetet återupptogs med förnyad energi. På dagarna programmerade vi hemsidor, på nätterna spelade vi Quake. I stereoanläggningen spelades Nitzer Ebb, Front 242 och annan härligt motiverande och monoton musik. Högt. Vi kämpade som galärslavar och jag bankade på trumman. Vi accepterade uppdrag som vi inte hade en chans att klara av. Men faktiskt till slut gjorde. För vårt mantra var "håll takten för helvete". Samtidigt tog jag min examen. Med minsta möjliga marginal. Jag minns framför allt min lärare i statistik: "Jag borde egentligen låta dig göra om kursen. Men jag kan inte. För då kommer du att straffa mig längre fram i livet. Gå nu härifrån och låt mig vara. Du är psykiskt störd."

Screen Shot 2016-01-06 at 10.23.29.png

En tidig lördagsmorgon ett halvår senare styrde jag min BMW mot Jönköping. Det var en solig vårdag. Jag skulle byta in min Z3 mot en Ferrari F355 Berlinetta. Den var röd. Den var nästan ny. Jag spenderade exakt 717 000 kronor på en bil. En helt galen handling. Till mitt försvar hade jag att jag bara var 24 år gammal, och inte visste bättre än att bränna så mycket pengar på en bil. Även idag är jag dock övertygad om att jag gjorde helt rätt.

För, när du läser det här kanske du tycker att jag hade väldigt mycket tur. Jag kan försäkra dig om att så inte var fallet. Mängden tid som lades ned var enorm. Mängden misstag och besvikelser längs vägen likaså. Och medan studentkamraterna festade satt jag på kammaren och slet som ett djur. Med en enorm arbetsinsats skapade jag mig min egna tur. Min Ferrari var aldrig bara en bil för mig. Den var en symbol för att med rätt inställning är allt möjligt. Ingenting är bortom din räckvidd.

Efter Ferrarin hamnade det andra saker på spegeln. Det blev bland annat ett flygplan. Och därefter ett flygcert. Något som visade sig vara lättare sagt än gjort. Säljaren beskrev det nämligen som en formalitet. Men det var betydligt svårare än så. Meteorologi. Navigation. Aerodymanik. Svåra prylar. På vägen till certet åkte jag fast för "olovlig flygning" och fick arga handskrivna brev från Luftfartsverket i Norrköping som uppmanade mig att genast sluta flyga utan giltigt certifikat.

Jag tror att alla kan skaffa en Ferrari på två år. Även du. Jag är helt övertygad. För jag är vare sig snyggare eller smartare än vad du är. Min intelligens är genomsnittlig. Mina öron är i Dumbos storlek och står ut lite grann. Men jag lyckades förtränga att något var svårt. Jag fokuserade istället på vad jag ville. För det är viljan som är essensen. Inte hur begåvad du råkar vara.

Med badrumsspegelmetodiken ovan finns det nämligen inget som kan stoppa dig. Ställ dig frågan vad du vill ha: En Ferrari, Milla Jovovich, en resa runt jorden eller en hundvalp? Sluta begränsa dig själv genom att tro att något är omöjligt. Och lägg inte ned vid första bästa motgång. Allt är nämligen möjligt. Precis allt du vill. Faktum är att allt runt omkring dig redan är ditt. Ja – allt är redan ditt. Det enda du behöver är att vilja ha det. Tillräckligt mycket.

2016-01-06 10:21 4 kommentarer

Det finns 4 kommentarer

Detta innehåll är skapat av auto motor & sports besökare

Alla kommentarer
  • #1 Re: Hur du skaffar en Ferrari på mindre än två år. Och Startar från noll.
    tomas7168 Postat: 2016-01-06 19:02

    Grym läsning, två tummar upp!

  • #2 Re: Hur du skaffar en Ferrari på mindre än två år. Och Startar från noll.
    Aje_ Postat: 2016-01-07 17:09

    Rätt inställning, rätt mentalitet och bra driv - vägen till framgång. Gjorde själv samma sak och kör idag min första bil - en Range Rover. Du kan om du vill.

  • #3 Re: Hur du skaffar en Ferrari på mindre än två år. Och Startar från noll.
    cona5b Postat: 2016-01-07 17:46

    Grymt bra!

  • #4 Re: Hur du skaffar en Ferrari på mindre än två år. Och Startar från noll.
    filip.bjurling Postat: 2016-01-08 09:09

    Grymt bra men vad kostade egentligen z3an? 200k? Isf tjänade du nästan 30k i månaden efter skatt på att vara springpojke på en högskola? Troligt?

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. Logga in här.

Peter Ternström

Krönikör på auto motor & sport med ett helt eget perspektiv på livet. Och den på redaktionen som har det i särklass häftigaste garaget. Driver Gran Turismo Events och AutoLife.se.

Nyhetsbrev fem dagar i veckan

Varje vardag skickar vi dig de senaste 24 timmarnas hetaste nyheter till din e-post. Nyhetsbreven kan också innehålla specialerbjudanden.

  • Prenumerera på
    auto motor & sport nyhetsbrev
Trafiktesten