Hur fan hanterar man föräldrars åldrande....

[r_o_n]

Min pappa gick bort för ett år sen nästan 60-år gammal. Det gick väldigt snabbt. En stroke och sen en månad senare var det slut. Han hämtade aldrig sig. Dagar innan stroken hade vi suttit på balkongen hemma hos han och mamma och tagit ett glas vin.

Den vecka jag åkte fram och tillbaka från sjukhuset är det värsta jag varit med om. Tillslut visste jag inte vilken dag det var. Men tystnaden när han sen gått bort var både fridfull och hemsk.

Jag har fortfarande svårt att inte gråta när jag tänker på det. Men det har blivit bättre.

Jag tror att för de anhöriga så hinner man vänja sig vid tanken att personen kommer gå bort. Om det tar lång tid. Men för den som ska gå bort är det antagligen skönare med en snabb bortgång.

Mvh

Min far gick bort 2006, jag har fortfarande svårt att ens tänka på honom utan att det vattnas i ögonen.

Det jag ångrar allra mest är att jag lät personalen övertala mig att gå in och se min far en sista gång (när han var död).
Denna bild är den som sitter fast i huvudet på mig av min far sista tiden. Jag har ändå själv jobbat i vården i över 25 år och sett hundratals avlidna.

[POI]

Min far gick bort 2006, jag har fortfarande svårt att ens tänka på honom utan att det vattnas i ögonen.

Det jag ångrar allra mest är att jag lät personalen övertala mig att gå in och se min far en sista gång (när han var död).
Denna bild är den som sitter fast i huvudet på mig av min far sista tiden. Jag har ändå själv jobbat i vården i över 25 år och sett hundratals avlidna.

Jag antar att det är annorlunda för alla. För mig kändes det så skönt att sitta med min pappa när det var tyst. Inte höra han andas genom en mask så det lät som en kaffekokare (i brist på en mer beskrivande bild) det kändes så stilla och fridfullt att pussa honom farväl på hans panna.

Det viktiga tror jag är att man faktiskt vågar vara ledsen. Då blir det inte en depression när ens förälder går bort. Det händer ju i stort sett alla att de upplever just det. Det kanske känns väldigt tidigt ibland bara.

Mvh

[Evil E]

Min far gick bort 2006, jag har fortfarande svårt att ens tänka på honom utan att det vattnas i ögonen.

Det jag ångrar allra mest är att jag lät personalen övertala mig att gå in och se min far en sista gång (när han var död).
Denna bild är den som sitter fast i huvudet på mig av min far sista tiden. Jag har ändå själv jobbat i vården i över 25 år och sett hundratals avlidna.

Det finns inget rätt och inget fel i dessa situationer, alla reagerar individuellt och ibland reagerar man själv inte som man föreställt sig. För min pappa var det en så lång, utragen tid där han kämpade, verkligen omänskligt stark men till slut gick det inte längre. Jag såg det så tydligt när han helt hade tappat orken att kämpa och jag sa det till honom; pappa jag ser att du är trött, att du inte orkar mer, du behöver inte kämpa mer, vi älskar dig och finns här.
Under natten samlade han kraft, gick utan att ngn hörde ut i vardagsrummet som för att ta farväl av sitt hem. Morsan ringde mig vid 5 på morgonen och berättade att gubben tagit sig ut i vardagsrummet och bad mig komma över för att hjälpa till att ta in farsan i sängen igen.
Familjen samlades vid hans sida, höll hans händer, klappade honom och berättade hur mycket vi älskar honom. Kl. 11 tog han sitt sista andetag, fridfullt, stilla och hur hemskt det än låter vackert. Han fick ligga kvar hemma över natten, vi alla fick ta farväl. Tom min dotter som då var 7år var fast besluten om att hon skulle få ta sitt farväl, vilket hon också hur självklart som helst gjorde.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte få ta farväl. Efter allt detta kämpande och lidande fick man till slut se att pappa fått frid. Det plågade ansiktet var nu lugnt och stilla.

[Big_Brick]

När morsan blev sjuk hadde vi mote med sjukhuset, jag syrran och hon. Där dom forklara länget, forklara att hon var sjuk hadde maks ett år, sa hon var nojd med livet och oss och onska oss lycka till vidare for från och med nu kommer hon inte vara sig själv borja snakka finska bla (man går alltid tillbaka till sitt modersmål når man är nänra doden) ingen av oss kunde ju det så det var lite speciellt.

Viktigt att snacka med sina barn/foraldrar om sånt trur jag. Vi har alltid varit forberedda i vår familj, jag och syrra ager allt sedan 10-15år tillbaka, men nu har dom kanske tagit bort arv avgiften. Men mina kusiner var tvugna att salja sitt barndomshem pga det. Viktigt att tanka på allt sånt aven om det kanns syniskt. Jag har sjalv 3barn nu och om jag dor imorron så blir halva lånet betalt och frun och barna har så dom kan fortsatta som tidigare utan att tanka ekonomi.

[Erik]

Otroligt starkt och helt emot myten om känslokalla män med bilintresse i denna tråd!
När jag läser era berättelser får jag en klump i magen och nära till tårar men samtidigt är det så himla fint hur man älskar sina föräldrar ända in i benmärgen och skulle göra precis vad som helst för att få dem tillbaka.

Alrik. Jag känner verkligen igen det du skrev om din pappas röst! Jag har min pappas gamla mobilsvar sparat som ljudklipp på datorn. De gånger jag lyssnar på hans röst så sitter jag med ett leende och tänker tillbaks på min pappa. Det tråkigaste med tiden är att man glömmer bort rösten och får svårare och svårare att få minnesbilder i huvudet, det är liksom svårt att få upp en bild i huvudet på honom...

[KTL]

Jag lyckades få mor inflyttad i lägenheten (som jag köpt kontant och renoverat åt henne) till julen, ja faktiskt på dagen på julafton, det var ett slit utan dess like.

Mitt i allt detta så fick jag på onsdagen före julen ett erbjudande på en egen ”lägenhet” åt far på en avdelning för äldreboende. Så vi beslutade att säga ja och i ett huj fixa till den så den skulle bli som ett nytt hem till honom, ställde dit möbler från deras gemensamma tidigare hem och hängde upp gardiner m.m. sen skjutsade jag min far i rullstol mellan de olika avdelningarna till hans nya ”hem” där jag ställt upp en gammal 42” plasma till honom som jag hade i reserv, så han kunde titta på skidtävlingarna som han älskade. Han kom dit på fredag 20/12 och verkade må bra fast han varit väldigt trött dagarna före.

Han tyckte om rummet och tittade på skidsporten och skröt stolt för personalen att det var sonen som fixat allt åt honom.

Tyvärr var hans matlust borta och vi försökte få i honom näringsdrycker. Någon dag senare fick jag veta av en sjuksyster som läst hans journal att det bara var planerat lindrande behandling och att man hittat en tumör på hans matstrupe.

Så efter all denna stress och slit fick jag (med massor av stöd och hjälp av min kära sambo) så fick jag alltså in mor i den nya lägenheten på julaftons dag, hon satt 3 timmar hos far på dagen medan vi flyttade det sista mellan huset och nya lägenheten, klockan 21:45 ringde telefonen och jag fick beskedet att far somnat in för evigt 15 minuter tidigare.

Denna jul blev inte som andra jular....

[Kapten Haddock]

Beklagar detta
Men det är ju livets gång så det är bara att bearbeta o försöka gå vidare.
Vet inte om du har några egna barn, men det underlättar ju.
Att man samtidigt som man ser någon brytas ner, någon annan växa upp sas.

Men som sagt är det ju något de allra flesta måste hantera hur trist det än är!

MVH/

Jag lyckades få mor inflyttad i lägenheten (som jag köpt kontant och renoverat åt henne) till julen, ja faktiskt på dagen på julafton, det var ett slit utan dess like.

Mitt i allt detta så fick jag på onsdagen före julen ett erbjudande på en egen ”lägenhet” åt far på en avdelning för äldreboende. Så vi beslutade att säga ja och i ett huj fixa till den så den skulle bli som ett nytt hem till honom, ställde dit möbler från deras gemensamma tidigare hem och hängde upp gardiner m.m. sen skjutsade jag min far i rullstol mellan de olika avdelningarna till hans nya ”hem” där jag ställt upp en gammal 42” plasma till honom som jag hade i reserv, så han kunde titta på skidtävlingarna som han älskade. Han kom dit på fredag 20/12 och verkade må bra fast han varit väldigt trött dagarna före.

Han tyckte om rummet och tittade på skidsporten och skröt stolt för personalen att det var sonen som fixat allt åt honom.

Tyvärr var hans matlust borta och vi försökte få i honom näringsdrycker. Någon dag senare fick jag veta av en sjuksyster som läst hans journal att det bara var planerat lindrande behandling och att man hittat en tumör på hans matstrupe.

Så efter all denna stress och slit fick jag (med massor av stöd och hjälp av min kära sambo) så fick jag alltså in mor i den nya lägenheten på julaftons dag, hon satt 3 timmar hos far på dagen medan vi flyttade det sista mellan huset och nya lägenheten, klockan 21:45 ringde telefonen och jag fick beskedet att far somnat in för evigt 15 minuter tidigare.

Denna jul blev inte som andra jular....

[r_o_n]

Jag lyckades få mor inflyttad i lägenheten (som jag köpt kontant och renoverat åt henne) till julen, ja faktiskt på dagen på julafton, det var ett slit utan dess like.

Mitt i allt detta så fick jag på onsdagen före julen ett erbjudande på en egen ”lägenhet” åt far på en avdelning för äldreboende. Så vi beslutade att säga ja och i ett huj fixa till den så den skulle bli som ett nytt hem till honom, ställde dit möbler från deras gemensamma tidigare hem och hängde upp gardiner m.m. sen skjutsade jag min far i rullstol mellan de olika avdelningarna till hans nya ”hem” där jag ställt upp en gammal 42” plasma till honom som jag hade i reserv, så han kunde titta på skidtävlingarna som han älskade. Han kom dit på fredag 20/12 och verkade må bra fast han varit väldigt trött dagarna före.

Han tyckte om rummet och tittade på skidsporten och skröt stolt för personalen att det var sonen som fixat allt åt honom.

Tyvärr var hans matlust borta och vi försökte få i honom näringsdrycker. Någon dag senare fick jag veta av en sjuksyster som läst hans journal att det bara var planerat lindrande behandling och att man hittat en tumör på hans matstrupe.

Så efter all denna stress och slit fick jag (med massor av stöd och hjälp av min kära sambo) så fick jag alltså in mor i den nya lägenheten på julaftons dag, hon satt 3 timmar hos far på dagen medan vi flyttade det sista mellan huset och nya lägenheten, klockan 21:45 ringde telefonen och jag fick beskedet att far somnat in för evigt 15 minuter tidigare.

Denna jul blev inte som andra jular....

Får beklaga det som hänt.

[r_o_n]

Själv ska jag på någon vårdplanering(?) för min mor. Hon är numera väldans gammal, minnet börjar svikta och hon har syrgasbehandling i hemmet. Det är tal om att flytta till ett å-hem i stället för den bostadsrätt med 4 rum som hon bor i idag. Hennes dåliga minne gör att hon kan ringa ibland 1-2 gånger om dagen utan att komma ihåg förra samtalet vi hade. Dessutom har hon fått en idé om att hon vill ha en ny tv. Detta pratar vi om 3-4 gånger i veckan och varenda gång så kommer vi fram till att den hon har är bra nog och varenda gång hon ringer har hon glömt detta.

Jag är det enda syskon som bor kvar på samma ort så därför blir jag "utsatt" för detta i högre grad. Dessutom, när hon pratar med min syster så säger hon var gång att jag aldrig ringer till henne. Det är iofs sant eftersom hon ringer så ofta så jag hinner inte.

Tragiskt när någon avlider, men jag kan tycka att det är ännu mer tragiskt när någon faller sönder i spillror av vad de en gång var.......

[OLIN]

borja snakka finska bla (man går alltid tillbaka till sitt modersmål når man är nänra doden) ingen av oss kunde ju det så det var lite speciellt.

Fan. Är detta till 100% ?

Har nyligen köpt ett hus till mamma, så jag är närmare henne eftersom hon behöver mycket hjälp.. Men finska kan jag då inte

Klarar knappt av att läsa allas inlägg här... Var ingen bra tråd att börja läsa

[Amazonas]

Ja det är då fan inte lätt att se sina föräldrar tyna bort. Min far fick sin dödsdom för 4 år sedan, ALS. 58 år gammal. Ett helvete att se sin förebild här i livet sakta tyna bort. Nu har jag i alla fall fått förmånen att hinna ge något tillbaka till farsan, i form av mina två döttrar som kommit till världen under denna tid. Känns som att den glädje de sprider fått pappas liv att skina upp lite och fått sjukdomsförloppet att stanna av. Sitt första barnbarn kunde han i alla fall hålla i sin famm, barnbarn nr 2 kan han inte ens röra ordentligt... För egen del är det nog först nu jag börjat bearbeta och fundera över vafan som händer. Nu sitter far där han sitter i sin rullstol i vardagsrummet. Med en slang i käften för att kunna andas. Än så länge kan han prata och röra armar/händer lite grann, men man bävar för den dagen de funktionerna lägger av också. Då blir han ett levande kolli... fy faen. Jäkla jobbig tanke och som hela tiden finns där i bakhuvudet.

[Anders451]

Själv ska jag på någon vårdplanering(?) för min mor. Hon är numera väldans gammal, minnet börjar svikta och hon har syrgasbehandling i hemmet. Det är tal om att flytta till ett å-hem i stället för den bostadsrätt med 4 rum som hon bor i idag. Hennes dåliga minne gör att hon kan ringa ibland 1-2 gånger om dagen utan att komma ihåg förra samtalet vi hade. Dessutom har hon fått en idé om att hon vill ha en ny tv. Detta pratar vi om 3-4 gånger i veckan och varenda gång så kommer vi fram till att den hon har är bra nog och varenda gång hon ringer har hon glömt detta.

Jag är det enda syskon som bor kvar på samma ort så därför blir jag "utsatt" för detta i högre grad. Dessutom, när hon pratar med min syster så säger hon var gång att jag aldrig ringer till henne. Det är iofs sant eftersom hon ringer så ofta så jag hinner inte.

Tragiskt när någon avlider, men jag kan tycka att det är ännu mer tragiskt när någon faller sönder i spillror av vad de en gång var.......

Har du frågor om vårdplanering så kan du fråga mig. Har tidigare arbetat som sjuksköterska i kommunen. Rent generellt går det till på följande sätt:
1. Vård i hemmet är utgångsläget. Vissa kommuner tillåter hemtjänstbesök upp till 5-6 gånger per dag. Hemtjänsten består av undersköterskor/vårdbiträden som sköter alldagliga sysslor (matlagning, tvätt, hjälp med hygien m.m.). En viktig del i sådan vård är att den äldre får möjlighet att göra så mycket som möjligt själv för att bibehålla sina funktioner. Det finns även möjlighet till att få besök av sjuksköterskor om den gamle inte kan ta sig till vårdcentral. Arbetsterapeut finns i kommunen och kan inreda hem till mer funktionell sådan (anpassad för äldres/sjukas behov). Sjukgymnaster kan bistå med träning/rehabilitering. I din mors fall kan det t.ex. behöva andningstränas då syrgasbehandling får en negativ avslappnande effekt på lungmuskulaturen.
Om minnet är försvagat så blir det oftast inte bättre att lämna sin hemmiljö då det kan skapa förvirring men detta gäller självklart till en viss gräns när t.ex. en demenssjukdom är en skada för en själv.
2. Larm i hemmet är en otroligt bra resurs om inte detta finns hos din mor än. Var tydlig med att det går att duscha med larmklockan. Allt för många gamlingar har lagt av sig larmklockan innan dusch (för att den inte ska gå sönder av fukten), ramlat i duschen, fått sig en lårbensfraktur och sedan inte når klockan för att kalla på hjälp.
3. Sätt press på biståndshandläggare och sjuksköterska om vad dina och din mors önskemål är (tala om ämnet innan mötet).
4. Gå inte in i väggen för att göra allt för din mor. Det är klart att man vill och bör finnas till men många anhöriga glömmer bort sig själva. Det finns en gräns och man vet när man når den. Det är då kommunalvården får assistera.
5. Äldreboende är helt ok då det blir fasta rutiner, daglig hygien (sådant kan glömmas bort på äldre dagar), ständig kontakt med vårdpersonal m.m. De flesta kommuner har olika boenden/avdelningar beroende på hur den äldres sinne och kropp mår. Man bör se till så att kommunen inte trycker in folk där det finns mest ledig plats utan där det passar just den berörda individen bäst.
6. Har din mor redan hemtjänstresurser så blir utgångsläget ett annat.

Mvh,

Ps. Om din mor har svårt att komma ihåg era samtal/dina besök så köp en anteckningsbok där du eller din mor dokumenterar, likt en dagbok, när samtalet/besöket inträffade och vad som sades/gjordes m.m. Ev. hemtjänstpersonal kan också skriva i boken.

[Anders451]

Fan. Är detta till 100% ?

Har nyligen köpt ett hus till mamma, så jag är närmare henne eftersom hon behöver mycket hjälp.. Men finska kan jag då inte

Klarar knappt av att läsa allas inlägg här... Var ingen bra tråd att börja läsa

Nej, det är inte 100%. Ett demenssymtom är att man återgår till ett tidigare "leverne" där modersmål kan vara en del av detta. Men det är inte alltid sånt händer.
Man glömmer inte svenskan bara för att man blir gammal.

[Erik]

Beklagar sorgen.

[r_o_n]

Har du frågor om vårdplanering så kan du fråga mig. Har tidigare arbetat som sjuksköterska i kommunen. Rent generellt går det till på följande sätt:
1. Vård i hemmet är utgångsläget. Vissa kommuner tillåter hemtjänstbesök upp till 5-6 gånger per dag. Hemtjänsten består av undersköterskor/vårdbiträden som sköter alldagliga sysslor (matlagning, tvätt, hjälp med hygien m.m.). En viktig del i sådan vård är att den äldre får möjlighet att göra så mycket som möjligt själv för att bibehålla sina funktioner. Det finns även möjlighet till att få besök av sjuksköterskor om den gamle inte kan ta sig till vårdcentral. Arbetsterapeut finns i kommunen och kan inreda hem till mer funktionell sådan (anpassad för äldres/sjukas behov). Sjukgymnaster kan bistå med träning/rehabilitering. I din mors fall kan det t.ex. behöva andningstränas då syrgasbehandling får en negativ avslappnande effekt på lungmuskulaturen.
Om minnet är försvagat så blir det oftast inte bättre att lämna sin hemmiljö då det kan skapa förvirring men detta gäller självklart till en viss gräns när t.ex. en demenssjukdom är en skada för en själv.
2. Larm i hemmet är en otroligt bra resurs om inte detta finns hos din mor än. Var tydlig med att det går att duscha med larmklockan. Allt för många gamlingar har lagt av sig larmklockan innan dusch (för att den inte ska gå sönder av fukten), ramlat i duschen, fått sig en lårbensfraktur och sedan inte når klockan för att kalla på hjälp.
3. Sätt press på biståndshandläggare och sjuksköterska om vad dina och din mors önskemål är (tala om ämnet innan mötet).
4. Gå inte in i väggen för att göra allt för din mor. Det är klart att man vill och bör finnas till men många anhöriga glömmer bort sig själva. Det finns en gräns och man vet när man når den. Det är då kommunalvården får assistera.
5. Äldreboende är helt ok då det blir fasta rutiner, daglig hygien (sådant kan glömmas bort på äldre dagar), ständig kontakt med vårdpersonal m.m. De flesta kommuner har olika boenden/avdelningar beroende på hur den äldres sinne och kropp mår. Man bör se till så att kommunen inte trycker in folk där det finns mest ledig plats utan där det passar just den berörda individen bäst.
6. Har din mor redan hemtjänstresurser så blir utgångsläget ett annat.

Mvh,

Ps. Om din mor har svårt att komma ihåg era samtal/dina besök så köp en anteckningsbok där du eller din mor dokumenterar, likt en dagbok, när samtalet/besöket inträffade och vad som sades/gjordes m.m. Ev. hemtjänstpersonal kan också skriva i boken.

Tack för omfattande svar.
Larm till hemsjukvården finns, liksom hemtjänst och matdistribution varannan dag.
Det som ev. ska ske är att köa till ett å-hem. Vi har väl mer sagt att det är bra att stå i kö om det skulle bli så att hon behöver komma in. Med tanke på att vår lilla kommun är ca. 7 mil i diameter så kan man, med lite otur, hamna i några mindre samhällens ålderdomshem ca. 10-40 km. från centralorten eftersom de som sköter detta skiter i om personen ens har anknytning med orten de hamnar på.
Men i verkligheten tror vi att allt blir bättre om hon kommer till ett å-hem, inte lika ensam, har allt "serverat" eftersom hon även verkar glömma att äta ibland. Samt att vi två syskon (eller iaf) jag får lite mindre att oroa oss för.

Detta med anteckningsbok kanske hade gått om hon någon gång erkänt att hon har dåligt korttidsminne. Hon anser ju inte att hon behöver anteckna något.
Hela denna grejen är sorglig, att se sin mor bli detta, tyvärr lär det väl inte stanna av heller.