Nyligen körde jag tillfälligt en elbil i utbildningssyfte. Av ett gäng olika anledningar som är komplicerade och tråkiga att förklara, hade jag ingen möjlighet att ladda hemma men jag körde trots det hem mycket medveten om att jag inte skulle ha tillräckligt med el i batteriet för att ta mig tillbaka till jobbet morgonen efter utan att först hälla i lite ström.
Tveksam planering och inte något en vanlig elbilsägare skulle råka ut för, kan man tycka, men jag räknade kallt med att jag skulle kunna hitta ett ställe på morgonen som hyfsat snabbt skulle kunna ge mig tillräckligt mycket påfyllning för att klara mig till kontorets ladduttag. Till saken hör att jag heller inte var utrustad med något laddkort just denna dag och var inte heller registrerad i någon laddapp.
”Jag räknade kallt med att hitta ett ställe som hyfsat snabbt skulle kunna ge mig tillräckligt med ström för att klara mig till kontoret”
Det blev kväll och det blev morgon. Upp till bevis. Inte riktigt full av tillförsikt, men med goda förhoppningar, tog jag sikte på ett parkeringsgarage med bra fart i eluttagen och som jag dessutom visste bjussar på den. Men tji fick jag. Laddplatserna med rätt uttag var alla upptagna. Bara att åka vidare – och samtidigt köra slut på fler, viktiga räckviddskilometer. Förhoppningarna sjönk en aning.
Kollade en karta över närliggande laddstolpar. Alla var långsamladdning. Hittade en snabbladdare hos en återförsäljare i bilens navigation. Värt en chansning. Väl framme stod naturligtvis redan en annan bil där och utnyttjade stationen. Typiskt.
Kom på att en Max-restaurang i närheten installerade en snabbladdare nyligen och att den till och med bjöd på elektriciteten förra gången jag var där. Tur även denna gång?
Nej. Nu ville Vattenfallstationen ha betalt och då krävs ett speciellt laddkort eller att man är registrerad via deras app. Jag tänkte att det inte borde vara så komplicerat. Hämtade appen, registrerade profil och betalkort. Tog bara några minuter. Förhoppningarna ökade igen.
”När jag pluggat i kontakten ökade uppgivenheten igen”
Men att starta laddningen gick inte. ”Fel lösenord”, stod det på skärmen, trots att jag skrev rätt lösenord i appen och testade om och om igen. Suck. Sköna nya värld? Inte alls.
Kände mig uppgiven och körde till Ikea tvärs över gatan. Varuhuset hade inte öppnat än och långsamladdplatserna var lediga. Men när jag pluggat i kontakten ökade uppgivenheten igen. Att få tillräckligt många kilometer för att med säker marginal klara mig till kontoret skulle ta alldeles för lång tid. Jag hade inte tid att vänta flera timmar.
Vad göra? Jag gjorde det jag borde ha gjort redan innan jag åkte från Max-laddaren, nämligen ringde Vattenfalls kundtjänst. De var väldigt vänliga, hjälpsamma och kände till problematiken med appen för nya kunder. Men de erbjöd sig att fjärrstarta snabbladdningen i en kvart, mer än tillräckligt för att jag skulle kunna ta mig till kontoret. Lättad över att ha funnit en lösning tackade jag för vänligheten.
”Varför räcker det inte med att man betalar pengar i utbyte mot ström? Hur svårt ska det vara?”
Men. Det här fick mig att fundera. Varför ska det vara så krångligt att ladda en elbil? Varför måste man vara registrerad användare i en app eller ha ett speciellt laddkort? Varför räcker det inte med att man ger tjänsteleverantören sina pengar i utbyte mot att de ger en ström? Hur svårt ska det vara?
På bensinmacken räcker det med att jag dyker upp med en tom tank som jag vill fylla och pengar som jag vill bli av med. Där behöver jag inte vara registrerad i en app eller ha ett speciellt kundkort för att få använda pumpen.
Vad var det för fel på det? Ibland går inte utvecklingen framåt.
Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.