Vi kör Volvos bästa modeller i drömskick

Premium Från 1927 har Volvo byggt fantastiska bilar och nu kör vid de finaste klassikerna. Det är nostalgiskt, och alldeles underbart roligt!

Vi kör Volvos bästa modeller i drömskick

Strax efter midsommar är den nordiska natten bara en blinkning innan solen åter lyser. Då börjar en ny dag i Göteborg, Volvos hemort på jorden, men som så här års kan verka lite tömd på folkliv. Göteborgarna har helt enkelt börjat semestra och särskilt i västra Sverige dragit ut till klippor, hav och bad.

Om vi gjort en båttidning skulle vi antagligen tagit båten ut på vågorna runt staden för att fira Volvo Penta, som byggt båtmotorer sedan 1907. Så far tankarna runt när vi kör genom staden, förbi hamnen och vidare. Det är egentligen ganska logiskt då Penta utvecklade motorn till den första Volvon, så vi kan börja där.

VOLVO ÖV4 (JAKOB) (1927-1929). Rak fyrcylindrig bensinmotor, 1 944 cc, 28 hk, bakhjulsdrift, trestegad växellåda.

Svenska Kullagerfabriken (SKF) startade sitt dotterbolag Volvo AB, försett med ett kapital på 200 000 kronor. Den 14 april 1927 rullade den första bilen, ÖV4, av bandet i Lundby. ÖV4 står för Öppen Vagn Fyra Cylindrar.

Med den etablerade Volvo från start övertygelsen att följa sina egna idéer istället för yttre förväntningar. Att efterfrågan snarare låg på täckta sexcylindriga limousiner än öppna fyrcylindriga skakade företagets finanser de första åren, däremot inte beslutsamheten hos Volvos chef Assar Gabrielsson.

 

Trä, trä, trä. Bilbyggandet var ett helt annat hantverk för 90 år sedan.

Hur som helst har Volvo kommit hit ut till kajen med en ÖV4 till oss. Kylaren var redan då prydd med järnsymbolen, en cirkel med snett uppåt höger pekande pil.

Att sitta i den känns som att sitta i en stor badtunna och man kan föreställa sig de olika människor som färdats i bilen genom årtiondena. Den stora träratten trycker föraren bakåt mot det knarriga lädersätet. Pedalerna är korrekt placerade, det finns en växelspak i bilens mitt och bromsar på samtliga hjul. Det sistnämnda kostade extra och deras förmåga att sänka bilens fart var måttlig. De gnisslar så blygsamt bilen till stillastående att det verkar mera ändamålsenligt att undvika hinder är att bromsa.

VOLVO PV 544 SPORT (1958-1965). Fyrcylindrig bensinmotor, 85-95 hk SAE, bakhjulsdrift, fyrväxlad låda.

ÖV4 hade en kort karriär, den omfattade bara tre år och 996 tillverkade exemplar.

Först elva bilmodeller och två årtionden senare fick Volvo sin första stora framgång: 1947 startade tillverkningen av Volvo PV444 (PV = PersonVagn). Den lätt puckelryggiga bilen var Volvos första med självbärande kaross. Med PV inledde Volvo epoken då modellcyklerna snarare spände över decennier än år. 1958 blev PV444 PV544. Ett år senare fick den som första bil någonsin ett fast trepunktsbälte. Vi knäpper fast bältet i kardantunnelns stålögla, som verkar dimensionerad för att förankra någon av Stena Lines färjor.

PV544 blev inte bara en stor försäljningsframgång för Volvo utan också en symbol för det växande välståndet och folkhemmet. Bland klippor, hav och fyrar framstår den än mer svensk.

Sparsmakat så det förslår – och elegant. PV är art deco på svenska.

Under huven brummar den fyrcylindriga 1,8-litersmotorn igång, som i 544 Sport ger hela 95 hk. När den brakar loss, understödd av den fyrväxlade växellådan rusar snart hastighetsmätarnålen åt höger. 

På något sätt rimmar inte fartresurserna riktigt med hemtrevnaden bakom de kraftiga dörrarna. PV544 styr en smula indirekt och fjädrar ungefär på samma sätt. Kontakten med vägbanan känns lite diffus, liksom feedbacken till föraren.

I 544 Sport gav den fyrcylindriga motorn hela 95 hk.

VOLVO 145 (1968-1974). Fyrcylindrig bensinmotor, 85-118 hk SAE, bakhjulsdrift, fyrväxlad låda.

Det är egentligen lite typiskt Volvo från förr, det går igen även på betydligt modernare modeller. Det märks rätt tydligt på Volvo 140-serien. Den har samma gamla teknik med en framvagn med olika långa tvärstag. Och bak sitter den stela axeln som ger hyfsat förutsägbara om än inte så pigga reaktioner.

Begreppet kombi, stationsvagn eller herrgårdsvagn är mer eller mindre synonymt med Volvo (det finns flera benämningar beroende på tycke och smak och framför allt beroende på bilmärke).

Göteborgsföretaget började skåpbilseran redan med Duett 1953.

Men om någon speciell modell gav en bild av Volvokombin är det 145:an. Kantig, rymlig praktisk och närmast outslitlig. Vår lånebil stämmer på varje punkt och är grön som en gran med snusbrun inredning.

 

Volvo 145 från 1968. Den missade högertrafikomläggningen (3/9 1967) med ett år.

Sommarvinden sveper mjukt över landskapet och vi låter oss ryckas med. En så här varm och solig eftermiddag är dragningskraften från hav, sol och klippor oemotståndlig.

Och med den gröna motorhuven som riktmärke och brummandet (visst brummade alla Volvomotorer förr) från B18-maskinen känns den 85 hk starka kombin både trivsam och ändamålsenlig. Rätt vad det är avbryts den slingrande landsvägen av en flod, eller havsström – och vad passar bättre i det här landskapet än en färja? Tack vare de statliga vägfärjorna transporterar man sig smidigt och långt ut i skärgården.

Färjeturen ger oss samma ro som den något ålderstigna Volvon gav oss på landsvägen. Därefter några vida, vänliga kurvor och vi når ner till en strand där västerhavets vågor rullar in. Vi rastar med termoskaffe och köpta kanelbullar och hoppas konstigt nog på lite oväder, eftersom den gröna kombin skulle passa så bra i det. Men sommarvädret fortsätter med sol – skärgårdsväder – kanske strilar det innanför kusten?

Alla svenskar har väl någon gång blickat ner över denna vy?

VOLVO 245 TURBO (1981-1986). Fyrcylindrig turbo med intercooler, 155 hk, bakhjulsdrift. Fyrväxlad låda med elektrisk overdrive.

Det kollar vi upp med den mäktigare Volvo 245 – fronten är i alla fall mäktigare – fastän kanske inte snyggare. Ni vet, "underbettet" som kom på 1974 års modell och tekniskt sett fick (förutom krocksäkerheten) MacPherson framvagn och kuggstångsstyrning. Nymodigheter som skulle följa modellserien under 19 år.

1981 virvlade Volvos motoringenjörer till det ordentligt. Inte minst som ett svar på Saabs turbomodeller som var det hetaste man kunde ha under deras första år. Volvos turbomotor var på 2,1 liter, fyrcylindrig och gav med intercooler 155 hk. Vårt låneexemplar har 29 800 mil på mätaren vilket på Volvospråk betyder "just inkörd". Inuti är det funktionalism som gäller och instrumenteringen kan få kontrollbordet på ett kärnkraftverk att framstå som skön konst.

 

National-romantik, både vad gäller miljön och inredningen. Många svenskar känner igen sig i en 240.

Att veva igång den minner om barndomsårens ljudliga startmotorer och när motorn tänder ryster hela bilen. Och som den går. Borta är den sävliga gången i 145:an. Kurvor i fjärran som skulle tagit en halv Abba-sång att nå närmar sig i Turbon häpnadsväckande snabbt och med turbotrycksmätarens nål i det orangea fältet.

Kuggstångsstyrningen i 245 Turbo ger en betydligt mer precis känsla än den i 145, även om uttrycket "precis känsla" inte är det första man kommer att tänka på – sak samma med köregenskaperna.

Falurött och 245. Sverige.

VOLVO 965 (1990-1998). Rak sexcylindrig bensinmotor, 204 hk, bakhjulsdrift, fyrstegad automatlåda.

I stort sett bestod Volvokänslan under åren och i viss mån ända till idag. Volvo stod under 1980-talet för säkerhet och USA. Därför kom Volvo 760 1982, som utvecklades till Volvo 960 1990.

"Vår" 960 Kombi var en gång i tiden förre Volvochefen Pehr G. Gyllenhammars tjänstebil. Gyllenhammar ledde Volvo från 1971 till 1993 (elaka tungor menar att han "ärvde" ämbetet från föregående dynamiske Volvochefen Gunnar Engellau som även var hans svärfar, men Gyllenhammar hade en framgångsrik karriär även innan). Gyllenhammar avgick som styrelseordförande för Volvo i samband med att fusionen Volvo/Renault gick om intet efter kraftiga interna protester.

Om den nya 960 med sin raka sexcylindriga motor var lika kraftig som protesterna mot Gyllenhammar må vara osagt. Men Volvo berättar att man i samband med utvecklingen av den raka treliterssexan bokade tid för ingenjörsstudier hos Porsche i Weissach. Det vill man gärna tro för motorn jobbar så mjukt att man är glad för de små rycken i fyrstegsautomaten – annars hade det inte känts som en riktig Volvo.

Den här 960:an var en gång tjänstebil åt förre Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar.

Lastnät fanns liksom plant lastgolv.

Men luta dig tillbaka i de (även jämfört med många av dagens bilar) bekväma lädersätena och vips har du kört ytterligare några hundra kilometer – precis som flera tusen Volvoägare gjort, sannolikt utan att tänka så mycket på det – det bara rullar på.

Ingen Volvo har medfört så många viktiga innovationer som 700/900 när det gäller säkerhet. 1987 kom bältesåtstramare och krockkudde. 1990 integrerad barnstol i baksätet, 1991 sidokrockskyddet SIPS (Side Impact Protection System) och 1994 kom så sidokrockkuddar.

När modellserien avslutades 1998 sörjde många den som "Den Sista Riktiga Volvon". Men återfärden till Göteborg sker i kvällssol och i en sprillans ny Volvo XC60 och den sammanfattar i mångt och mycket allt vad Volvo stått för under de första 90 åren.

VOLVO XC60 D (2017-) Fyrcylindrig turbodiesel, 235 hk, framhjulsdrift, åttastegad automatlåda.

Numera är pekskärmen en central del av en Volvointeriör.

VOLVO JAG MINNS

Alrik Söderlind, chefredaktör

UPPVUXEN I EN VOLVOFAMILJ

I farmors PV -51 med takgök övningskörde jag i en grusgrop som 12-åring och med familjens 145:a från -67 tog jag körkort. Vi hade också Amazon, 745, 343 och en 850. Och för några år sedan hade jag själv en fantastiskt fin och lågmilad XC60 T6. 

Av alla Volvobilar jag kört genom åren är den mest spännande tveklöst konceptbilen ECC från 1992. En laddhybrid med dieseldriven gasturbinmotor som jag fick äran att köra på ett flygfält – för över 20 år sedan! Det här med elektrifiering och hybrider är inget nytt för Volvo. Men nu äntligen är det dags att ligga i framkant tekniskt – kanske inte den gren som Volvo varit bäst på, om man så säger.

Mikael Johnsson, testchef

UNDERSKATTA ALDRIG FARTRESURSERNA I 240

Trogna läsare minns att jag har ett förflutet i både Volvo 343 och 240. Den gamle Remjohan ägde vi kollektivt, några studiepolare och jag, medan 240:n var morfars gamla som övertogs en period när jag flyttat till Stockholm. Utmärkta bilar att lära sig bakhjulsdrivningens kynne och hemligheter i vinterväglag med!

Just Volvo 240 har satt sig i respekt hos mig. Jag glömmer aldrig när farsan, jag och en tjejkompis var på Västkustloppet i mitten av 80-talet. I klassen Special Saloon dundrade riktiga monsterbyggen runt och eftersom farsan körde BMW förklarade jag för tjejen att den där BMW M1:an gick så in i bänken minsann. Hon var så lagom impad av tillställningen, men eftersom hennes föräldrar körde Volvo 240 var det ingen tvekan om vilket märke hon höll på. Så tog två tonåringar fram sina Casio-digitalur och mätte varvtiderna. Först den välljudande BMW:n. Sedan Peggen:s väldigt påställda Volvo 240 Turbo – som till kompisens stora glädjetjut var ännu snabbare!!! 

Mitt måtto sedan dess: Det finns ingen hejd på hur snabb en Volvo 240 kan bli!

John Argelander, redaktionschef

VOLVO = VÄLDOFT OCH OVÄSEN

För mig handlar relationen till Volvo mycket om dofter. Eftersom jag är född i 70-talets slut är jag mer eller mindre uppvuxen i baksätet på en 240, för övrigt den sista Volvon som min familj någonsin kommer att äga. 

Jag minns fortfarande hur plasterna och tygklädseln fick kupén att dofta en varm sommardag, och jag minns definitivt hur man kunde "plocka" en 240 bara på avgaslukteen. Oförbränd soppa har en speciell doft, minst sagt. 

Men det har också handlat mycket om ljud. Eller oljud, beroende på hur man ser på det. Det omisskännligt ansträngda brummandet från en 240 gör mig fortfarande nostalgisk. Och det lär det fortsätta göra!