1. Formel 3 i Portugal 1967
LÄRDOMSPENGAR:
NÄR SNÅLHETEN BEDROG VISHETEN
En lokal soppasponsor från Karlskoga fick Ronnie att montera en extratank i Dodgen för att kunna ta med mer bränsle på långresan. Men det resulterade i att hans blåa pickup blev övertung, vilket medförde att Ronnie fick sju punkteringar på väg till Formel 3-tävlingen i Vila Real i Portugal. För att byta hjul måste allt lastas av pickupen varje gång – och det tog timmar!
Motgångarna började i Skåne, det blev till att jaga däck och fälg i reserv. Redan efter färjan till Tyskland anade man dessutom en distinkt bensinlukt. ”Då slog vi fast att bränslet läckte ut på vägen i stället för att flöda in i motorn”, konstaterade Bosse Hallqvist, ungdomsvän som var med på resan. ”Det blev till att slanta för soppan och då hade vi inte pengar kvar till mat.” Som tur var hade Ronnies pappa skickat med hembakat bröd. ”Vi fick leva på Bagar-Bengts kanelbullar”, minns Bosse och tillägger: ”Det blev segt efter några dagar.”
Till slut nåddes Vila Real inför fredagsträningen. Den svåra banan gick dels inne i staden, dels slingrade den sig bland bergen. Ronnie var bland de snabbaste, men hade mer att ge, vilket blev ödesdigert. Men man hittade ett ställe att meka i närheten. Fredag kväll skrev Ronnie ett av sina få brev hem – texten återges här intill.
På lördagen var Ronnie tionde man, senare sexa, men gav sig förstås inte utan skulle förbättra sin startposition. Han försvann in i ett dammoln efter att ha sladdat av banan och sargat sin Brabham. Ronnie törnade emot en trottoarkant och förstörde bakhjulsupphängningen. Racerbilen var obrukbar och nu började reservdelsjakten. Närvarande engelsmän inkluderade förarna Frank Williams och Bernie Ecclestone, vilka hade lämpliga delar men vägrade sälja, oavsett pris. Inget att göra, men nu var goda råd dyra eftersom startpengarna betaldes ut till dem som körde loppet.
Ronnies unika brev hem från Vila Real:
”Hej på er.
Jag skall nu berätta om en ganska händelserik resa.
Det började med sprucken fälg och punktering sen köpte jag ny fälg och däck i Malmö och svetsade den andra och köpte ny slang så då hade jag två reserver på det viset men det hade jag inte länge för åtta mil in i Danmark kom en ny explosion så då gick ett däck och slang och det fanns inga nya däck med rätt dimension att få tag i.
Sen kastade vi bensinfatet i Tyskland när det var tomt. När vi kom till tullen i Portugal kom nästa punktering en vass sten gick rakt igenom däcket. Vi fortsatte en krokig och smal väg till Vila Real utan reservdäck och punkteringen kom så klart men Haglund hade en slang till Mercedesen så vi lade i den och kom till Vila Real klockan 1.30 på fredagen.
Träningen började 17.30 allting gick bra. Jag hade 7 träningstiden på fredagen och på lördagen hade jag den 6 Ulf (Svensson) 4 Reine (Wisell) 5 Lasse (Lindberg) 14 (Egert) Haglund 15. Men jag kom bara tio varv på träningen på lördagen för sen kraschade jag en trottoarkant så spindelstöttan bak sprack och hjulet gick sin egen väg.
Jag jobbade till 1.30 på natten för att kunna laga det men jag kunde inte lösa problemet så gick hem på kvällen och lade mej att lura lite.”
Nöden har ingen lag, det blev att ta till plåt, popnit, ståltråd och skitig olja för att laga inför tävlingsdagen. Det blev ingen nattsömn för teamet, men allt klaffade och Ronnie startade bra. Han glömde bort bilens undermåliga tillstånd och satsade friskt med tätkänning. Verkligheten kom dock ikapp honom och Ronnie tvingades ge sig eftersom bilen inte höll. Startpengarna räckte i alla fall till reservdelar.
Bo Hallqvist: ”Vi hade träffat ett par kvinnor som bjöd oss till en närliggande vingård. Hungriga som vi var tackade vi förstås ja till erbjudandet och vi åkte hem till de unga damerna vars föräldrar var generösa. Det var fint folk och här bjöds på god lunch. Ronnie och jag hade nog stannat länge om inte nästa race i franska Magny Cours väntat nästa helg. Bilen måste lagas, så vi åkte vidare.”
”Fint folk, portugiser”, sade Ronnie med glimten i ögat. Därefter fick han ont i en tand och kinden svullnade. ”Vi hittade en ’dentiste’ i Nevers, som bara visade sig vara tandtekniker”, berättar Bo. ”Men smärtorna avtog inte och mot kvällen blev Ronnie desperat, tog fram en polygriptång och försökte dra ut tanden. Som tur var fick han ge upp. Sedan träffade vi en svenska som uppmanade oss att gå till apoteket för att köpa penicillin. Lyckligtvis hjälpte det.”
2. Sydafrika 1971
MED PRIVATCHAUFFÖR:
STORSKRÄVLARE ELLER SKITSTÖVEL?
På skidsemester i Schweiz 1970 träffade jag, när jag skulle gå på tåget från skidorten Davos, en amerikan. Han råkade få tummen i kläm och sade uppbragt: ”Inte nu igen, jag gjorde ju illa fingret när jag surfade i Sydamerika förra månaden.” Storfräsare eller skitstövel, funderade jag. Vi började prata om bilar och min namne, Kenneth, visade sig också vara intresserad av Formel 1.
Han bodde i Belgien och arbetade åt IBM. Jag berättade om mitt liv och Kenneth blev imponerad över att få möta någon som tog sig in i depån och umgicks med F1-förare. Han föreslog att vi skulle åka tillsammans till ett Grand Prix. Jag skulle fixa in honom i depån, vilket inte var enkelt men aldrig omöjligt, åtminstone inte med kontakter och lite språkbegåvning. Som tack för hjälpen skulle Kenneth stå för alla utgifter.
Vi hade sällskap till flera Grand Prix under Ronnies första F1-år. Jag flög till Bryssel där Kenneth hämtade mig i sin Porsche 911. Sedan bar det av mot Spa, Zandvoort och Clérmont-Ferrand. Jag lyckades fixa depåbiljetter till min namne som var eld och lågor över att se Grand Prix på nära håll.
Samma höst ringde Kenneth mig och berättade att han måste flytta till USA. Han lovade höra av sig, men fler F1-resor skulle det inte bli.
1971 års första GP gick i Sydafrika. Ronnie och jag hade sällskap och delade rum på Kyalami Ranch, ett fashionabelt hotell. Jag reste dit själv eftersom Ronnie testade sin nya March 711 och vid hotellincheckningen ombads jag skriva namnet i liggaren.
Då fastnade min blick på ett namn fyra rader ovan mitt eget: Kenneth Arrowood! Kunde det vara samme Kenneth? Jag tog reda på rumsnumret, knackade på och båda blev lika häpna.
Det visade sig att Kenneth förflyttats till Johannesburg och nu bodde han här i väntan på fast bostad. Vi åkte till banan nästa dag. Samma kväll pratade Ronnie och jag om skruv och mutter innan jag tiggde till mig ett extra depåkort.
Nu förhöll det sig så att Kenneth hade en elegant Mercedes S-klass som kördes av privatchauffören Joseph. Vi for till stan på en kort sightseeing för att senare dyka upp vid banan. Ronnie undrade hur jag kommit dit, men jag avfärdade det hela snabbt genom att prata om hans March.
Inför lördagsträningen fick jag låna både bil och privatchaufför eftersom Kenneth skulle arbeta. Just när vi kom tillbaka till Kyalami Ranch efter en stekhet dag, svängde Ronnie in framför hotellet i sin Alfa, med Reine bredvid sig. Båda steg förvånat ur bilen i sina svettiga föraroveraller och tittade nyfiket på Mercedesen.
”Kör upp bakom dem och släpp av mig, Joseph. Sedan kan du ta ledigt”, sade jag till min chaufför. Joseph parkerade bakom svenskarna och öppnade dörren till baksätet samtidigt som han överräckte kameraväskan till mig.
Jag hejade glatt på Ronnie som stirrade misstänksamt. Tillbaka i Sverige ringde han min vän Pelle Cewrien och frågade: ”Vem fan är den där Olausson? Han hade privatchaufför i Sydafrika. Är han tokig?”
3. Monaco 1971
GENOMBROTTET
Ronnie kunde balansera på en cykel tills han tröttnade. Allt ställdes på sin spets i Monte Carlo 1971, där varje millimeter gör skillnad mellan fram- och motgång. Tusentals blixtsnabba beslut, varje varv under två timmar. Ronnie hade förmågan att inte bara uppfatta det som skedde på banan utan även bredvid, vilket bevisades då.
Själv höll jag hårt i min Leicaflex – just det kameragrepp som framkallades av rädsla när jag satte högerfoten alldeles intill den vitmålade trottoarkanten i Casinosvängen med objektivet vänt mot Hôtel de Paris. Det var ett par centimeter mellan foten och passerande bilar.
Några tramsiga räcken fanns inte vid den här tiden och jag förutsatte att ingen förare tog genvägen över trottoaren. Det var upp till varje fotograf att hitta sin favoritvinkel, man behövde bara luta sig ut och fånga bilarna.
Efter träningen kommenterade Ronnie: ”Jag såg dig vid trottoarkanten. Undvik det stället imorgon när vi jagar starttider, annars är du illa ute.” Jag lydde hans råd och mycket riktigt – när det drog ihop sig till kamp om startplaceringar hade vissa förare högerhjulen uppe på trottoaren.
Under debutåret 1970 hade Ronnies framgångar uteblivit, men han tog sig i mål då och då med en undermålig bil jämfört med konkurrenterna. Stallets finanser var usla med miljonskulder och den enda tillgången var Ronnie Peterson. Men nu blev det dags för Ronnies genombrott på Monte Carlos gator i världens tredje största mediaevenemang efter OS och fotbolls-VM. Han gick från löfte till storhet.
Mediauppbådet var större än någonsin och det krävdes minutiös dokumentation för att få journalistackreditering.
Ronnie hade Monaco som en av sina absoluta favoritbanor med stora framgångar och han körde sitt livs lopp och utmanade världseliten. Hans fenomenala omkörningar på en bana där det nästan är omöjligt att passera konkurrenterna, resulterade i lovord från världspressen: ”Visst vann Jackie Stewart, men det var Ronnie som förgyllde dagen!”
Ronnie kom tvåa i en bil som egentligen var omöjlig att köra. Magnificus, storslaget! Segerceremoni i Monte Carlo: Från hamnen tjöt ett hundratal förföriska båtsirener som hyllade F1. Sedan tog Monte Carlos normala liv över igen. Spelautomaternas klingande ljud hördes från kasinot. Och i receptionen på Hôtel de Paris fick man de första bokningarna inför nästa års racerfest.
4. Brasilien-semester 1974
PÅ HELIKOPTERJAKT EFTER RONNIE
Mellan Grand Prix-loppen i Sydamerika fanns tid till avkoppling. I januari 1974 ville Ronnie sola sig ostört inför Brasiliens VM-runda. Jag följde med honom, Barbro och dubble världsmästaren Graham Hill.
Ronnie är på dåligt humör när han kommer till hotellet i Guaruja för att hämta oss. ”Du kan inte följa med i dag”, säger han truligt. ”Det finns inte plats på Carlos båt.” Graham Hill tittar förvånat på mig och vänder sig mot Ronnie som bara säger: ”Let’s go. Hej då, Kenneth.” Graham nickar artigt ”Cheers, see you later”, eftersom vi ändå delar rum på ett fantastiskt hotell vid en av Brasiliens finaste badorter.
Historien har sin upptakt ett par dagar efter Argentinas Grand Prix i Buenos Aires. Brasilianaren Carlos Pace hade bjudit in Ronnie, Barbro och Graham Hill till Guaruja som ligger öster om metropolen Sao Paulo. Det handlar om några dagars vila en halv värld bort i ett dubbelt så främmande land.
Ronnie frågar om jag vill hänga med, vilket jag inte funderar länge på. Han hyr bil och vi far i god fart mot havet, självklart med Ronnie bakom ratten medan vi andra biter på naglarna under hans ekvilibristiska körning. Det nyförlovade paret Peterson ska bo hemma hos Carlos och hans fästmö Elda medan Graham och jag ska bo på hotell, närmare bestämt Casa Grande Hotel, vilket är traktens förnämsta.
Nu uppstår dock ett problem eftersom vi inte har bokat rum i förväg. Det finns ingenting ledigt, men hotellägaren, en ung, viril karl med kastanjebruna ögon, upplåter villigt sitt dubbelrum eftersom ”jag ändå aldrig sover i min egen säng”. Graham sneglar genast på mig och frågar frankt: ”Do you snore?”
”Nej, jag snarkar inte”, ljuger jag för att få tak över huvudet. Senare bjuder hotellägaren på öl i baren och Graham konstaterar genast att han befinner sig på rätt plats med eget ölstop eftersom det är präglat med snirkliga initialer, CGH: ”Graham Hill Cunt” (ordet får du som läsare själv översätta, tack), säger engelsmannen blixtsnabbt med tydlig självklarhet, initialer som egentligen står för Casa Grande Hotel. På kvällen är det cocktailparty ombord på Paces yacht, som är stor nog att hysa ett regemente. Bedårande utsikt över den upplysta bukten ger ett oförglömligt, romantiskt minne.
Men dagen därpå får jag alltså lägga mig ensam vid poolen för att sola. Efter en stund dyker hotellägaren upp och undrar var mina kompisar befinner sig. Jag förklarar situationen som han har svårt att begripa. ”Pace har ju för f-n en kryssningsbåt med plats för en hel armé. Lämna sin kompis? Gå och hämta en tröja!” Jag förstår först ingenting, så han förtydligar. ”Vi letar upp dem, du känner väl igen båten?”
Polletten ramlar fortfarande inte ned. ”Jag har helikoptern runt hörnet.” Tio minuter senare lågflyger vi över bukten och letar efter Paces flytande palats. Problemet är bara att det finns fler än han med stor lyxyacht. Efter en halvtimme ger vi upp och piloten styr upp mot berget där han landar hos en kompis.
”Lunch”, säger han kort. I vackert sällskap äter vi med en hänförande blick över paradiset. ”Vill du åka vattenskidor?” Mätta och belåtna far vi iväg i en mahognybåt god för 40 knop. Jag får hålla i mig ordentligt, men klarar uppgiften eftersom jag står på två skidor. Då ser jag plötsligt båten, Carlos skepp!
Min nyfunna kompis styr upp längs yachten och där sitter Ronnie och Barbro på akterdäck med bubbel i kristallglas. Jag ropar och Ronnie stirrar förvånat på mig och vinkar tveksamt tillbaka. Jag lägger på en bredsladd med skidorna och styr bort mot hamnen.
Samma kväll träffas vi när Ronnie skjutsar Graham tillbaka till hotellet. Han är snabb i repliken: ”Du skulle ha varit med i dag”, säger han. ”Det var någon idiot som flög helikopter ovanför huvudet på oss. Jag trodde att han skulle landa på båten. Hur fan hamnade du på vattenskidor, förresten?”
Resten av veckan följer jag med F1-gänget utan invändningar.