Det här med att biltillverkarna samarbetar i ”allianser” för att dela på kostnaderna är verkligen inget nytt. Idén om att utveckla teknik och bilar tillsammans istället för var för sig är gammal – men det är långt ifrån alla allianser som blir framgångsrika.
Renault och Nissan är ett bra exempel på ett samarbete som, åtminstone hittills, verkar fungera ganska bra.
Här följer fyra exempel på samarbeten som kraschat totalt.
DaimlerChrysler
Det var ingen dum idé på papperet, samarbetet mellan Mercedesägaren Daimler och amerikanska Chrysler. Och det resulterade i några bilmodeller som blev ganska hajpade på sin tid, bland annat Chrysler 300C.
Men samarbetet började tidigt knaka i fogarna. Daimler var noga med att pressa ned kostnaderna för Chrysler vilket resulterade i usel kvalitetskänsla i interiören och många av modellerna som lanserades hade gammal Mercedesteknik under skalet. Samarbetet blev en kulturkrock utan dess like.
VW och Suzuki
Samarbetet mellan Suzuki och Volkswagen som inleddes 2009 skulle innebära att Volkswagen kunde börja sälja bilar på allvar i Indien medan Suzuki skulle få använda VW-teknik.
Men när Suzuki köpte motorer från Fiat istället för Volkswagen stod det klart att känslorna för varandra började dala. Sedan beskrev tyskarna Suzuki för ett företag de hade stort inflytande över, och det gjorde inte precis saken bättre. Företagen gick skilda vägar 2015.
Volvo och Renault
Det här är ju ingen allians, tänker du, eftersom den aldrig blev av. Och det stämmer.
Det som fick Volvochefen PG Gyllenhammar att avgå – eller få sparken, beroende på vem du frågar – och sälja alla sina aktier i företaget var en tilltänkt sammanslagning med delstatliga Renault.
Volvo hade redan på 1980-talet ett tekniskt samarbete med Renault. Nästa steg skulle bli att slå ihop koncernerna. Kritikerna hävdade att den här affären inte hade inneburit några som helst fördelar för Volvo och även Sören Gyll, som då var nytillträdd som vd för Volvo, var emot affären, som alltså inte blev av.
British Leyland
Tanken på att slå samman nästan alla engelska bilmärken till en enda jättekoncern var väl egentligen inte så dum i teorin. Men i praktiken blev det total pannkaka.
Eftersom de flesta märken i det som blev British Leyland gick dåligt redan innan de hamnade i alliansen spädde de snarare på varandras förlust istället för att rädda varandra.
Kombinerat med Margaret Thatchers stenhårda hantering av fackförbunden, som såg till att de anställda strejkade mer än jobbade, blev British Leyland inte precis någon framgång.