Vi kör nybörjarkursen på Nürburgring: En övning i ödmjukhet

Premium Att tackla världens svåraste racerbana på egen hand är inte omöjligt, men möjligtvis dumdristigt. Vi har kört Scuderia Hanseat på Nürburgring för att testa på det "gröna helvetet".

Vi kör nybörjarkursen på Nürburgring: En övning i ödmjukhet

"If you come zrough here like a cowboy, I don't really care about ze line, I'm going to give you full points", säger Patrick Simon, Scuderia Hanseats chefsinstruktör och racingförare som har vunnit både American Le Mans Series och 24-timmars på Nürburgring.

Den annars så fräna lukten av koppling är här en perfekt kuliss för stämningen. Motorer, avgassystem och bromsar tickar ikapp av värmeexpansionen och en samling män och kvinnor lyssnar uppmärksamt på Patrick som talar om vikten av att bromsa både före själva hoppet i Pfanzgarten, men också efter för att kunna klara högern som följer. Själv bromsar Patrick bara före...

Att försöka lära sig Nordslingan på egen hand är inte omöjligt, men dumdristigt. Det kommer att krävas flera hundra varv för att nå tillnärmelsevis samma resultat som man kan göra om man går en av alla kurser som hålls på Ringen.

Äldst och mest prestigefull av de olika kurserna är Scuderia Hanseat som 2018 firade 60-årsjubileum.

auto motor & sport bjöd in sig själva till att delta och hamnade så klart i svenskgruppen Ringrunners of Sweden. Det svenska intresset är enormt och utgör minst tio procent av det totala antalet deltagare. 

Uppställning varje morgon. Prick klockan åtta rullar bilarna ut.

Linjen är något som är otroligt viktigt för Scuderia Hanseat. De har under 60 års tid utvecklat det perfekta sättet att köra runt Nordslingan, enligt dem själva.

Alltså delas deltagarna upp i grupper och kategoriseras efter körförmåga. Är det första gången du deltar får du en etta på bilen för att signalera nybörjare och du kallas "Rookie". Återkommande deltagare kallas "Sportfahrer", och kvalar du in bland de tre bästa i den gruppen befordras du till "Routinier". Lyckas man få över 190 poäng (av 240) hamnar man i "Winner's group".

Det är svårt att ha roligare med bara 136 hk.

Alla instruktörer arbetar ideellt under de fyra dagar som kursen varar. Tidigare var det helt vanliga entusiaster som till vardags mestadels var skattejurister och konsulter, men även några professionella racingförare.

På grund av Scuderians ökande popularitet, men också genom intresset för racing på Nordslingan är instruktörerna numera övervägande racingförare. Många svenskar har varit instruktörer och för närvarande är det Ringenrävarna och racerförarna Edward Sandström och Andreas Simonsen som representerar de svenska intressena.

Det handlar om att få till ett flow – när bilen går mjukt, då går det snabbt.

Kursen löper numera från söndag kväll till onsdag eftermiddag och fungerar som så att hela banan, inklusive GP-sträckan, delas in i sektioner som en eller flera instruktörer har hand om. Varje sektion betas sedan av under 90 minuters tid. 

Först kör man långsamt efter instruktören med några meters mellanrum för att se till att alla känner till spåret. Sedan vänder man om och kör tillbaka för att påbörja upprepade fullfartskörningar; en i taget med tio–femton sekunders mellanrum.

Efter andra eller tredje rundan är det dags att få feedback från instruktörerna som står strategiskt utplacerade med fickminne för att kunna ge så exakt kritik eller beröm som möjligt. Sedan upprepar man proceduren tills det är dags att köra vidare till nästa sektion.

Sista dagen är det så tid för den beryktade uppkörningen – examen. Då står det 24 instruktörer vid nyckelpunkter utmed banan för att bedöma varje deltagares linje under ett fullvarv. Man delar ut poäng mellan 1 och 10. Ju högre poäng, desto bättre. 

En av de saker jag upplever att man lär sig mest på är att köra sektionerna tillbaka, i motsatt färdriktning, för man får en helt annan uppskattning för hur mycket camber eller lutning en viss passage har. Att Aremberg är så brant märks inte när man kastar in bilen i 100 km/h för att ta sats ned för Fuchsröhre. Men på vägen tillbaka känner man det. Samma sak med Ex-Mühle och Kesselchen. Inte konstigt att hastighetsmätaren vägrar klättra på väg upp mot Klostertal, det är ju svinbrant.

Fast det är kanske inte så underligt att den inte gör det i min hyr-Swift från Rent 4 Ring. Med cirka 140 hästar under huven har jag minst 200 färre än närmaste gruppmedlems fordon. Men det är inte hästarna som avgör, det handlar om hur mycket man kan undantrycka sin rädsla; hur man kan ignorera sin hjärnas tydliga uppmaning till foten att pressa ned mittenpedalen och bara hålla gasen stumt.

"Att köra på en svensk bana är som att gunga lite hemma i trädgården. Nürburgring som att åka till Gröna Lund och åka bergochdalbana för första gången", säger en deltagare när vi pratar om hur mycket man påverkas trots att man har hundratals varv i ryggen.

Patrick Simon är chefsinstruktör och racer.

Många i svenskgruppen återkommer år efter år. Jag undrar om de inte borde ha lärt sig vid det här laget men det handlar lika mycket om gemenskap och att få ut något mer av sin körning än att bara nöta varv.

En tvådagars trackday på Ringen kostar ungefär lika mycket som kursen, men då får man varken sektionsträning eller möjligheten att faktiskt få vara ute och promenera på banan, känna på kerbsen med fingrarna eller testa (avsaknaden av) greppet på den våta asfalten med skosulan. Och man får definitivt inte prova på att köra banan i motsatt färdriktning.

Prestigen för de återkommande deltagarna på kursen ligger mycket i att plocka troféer på uppkörningen, det är en stor anledning till att man kommer tillbaka. Möjligheten att få visa att man förbättrat sig, samt kanske kunna knäppa en polare på näsan med ett bättre resultat. För uppkörningen tas på blodigt allvar. Nervositeten innan är påtaglig och det är långt ifrån alla som faktiskt kör sitt examensvarv.

Efter två dagars omväxlande väder med mestadels uppehåll spöregnar det under förmiddagen och lunchen innan uppkörningen. Under mitt sista varv innan de stänger banan för att placera ut alla instruktörerna regnar det så mycket att jag får vattenplaning i svackan innan Schwedenkreuz trots att jag bara ligger i 80 km/h.

Vindrutetorkarna är på max men jag kan ändå inte se någonting förutom en mjölkvit dimma utanför vindrutan. Plötsligt brakar en Ruf Turbo om mig i en hastighet som jag inte ens skulle kunna hålla i torrt väglag. Jag kanske borde träna på det där med rädslan …

Under uppkörningen regnar det fortfarande men jag är fast besluten att köra precis på gränsen av min förmåga och satsa allt. Kommer man från en biltidning har man alltid lite extra press på sig eftersom det förväntas att man kan ratta allt, var som helst under vilka förutsättningar som helst. Problemet med Swiften är att den inte låter så mycket när man brakar förbi, trots att man laddar fullt.

Instruktörerna hävdar att linjen är allt, att hastigheten inte betyder något. Pyttsan! Jag har själv stått med under en bedömning i Fuchsröhre och kan säga att även om någon kör en perfekt linje men inte satsar med hastigheten får den personen en sämre poäng.

Det är inte storleken på pokalen som betyder något...

Det är nu betydelsen av linjen sjunker in; om man bara kommer lite fel, träffar apex lite för sent och inte lyckas få den där tidiga utgången vid Wehrseifen märks det hela vägen ned till Breidscheid. Det är likadant i alla kurvor. Det är därför man kommer tillbaka. Jakten på det perfekta varvet, den perfekta linjen.

När hela svenskgruppen samlas vid Brünnchen efter examen har solen varit framme stund och torkat upp stora delar av banan.

"Fan, det är ju typiskt att det ska torka upp nu. Det måste ha sett riktigt mesigt ut när vi kasade förbi här", säger någon. En annan påpekar: "Tänk om alla haft en pulsmätare innan starten. Vi hade kunnat driva en svensk småstad i ett halvår." En tredje tycker att "mängden utandningsluft som kommer ur lungorna när man når rakan skulle kunna fylla en varmluftsballong". 

Det hävdas att knark är dyrt. Då har man inte kört på Ringen. När jag lämnar tillbaka min Swift till killarna på Rent 4 Ring har jag kört 1 006 kilometer under tre dagar. Och då har jag tagit det lugnt jämfört med vissa andra...


Detta är Scuderia Hanseat

För 61 år sedan, 1958, hölls den första Scuderia Hanseat-kursen av ett gäng framgångsrika racingförare som ville lära sina kompisar bli bättre "Sportfahrer". 

Bland instruktörerna hittar vi namn som Formel 1-förarna Wolfgang von Trips, Hans Stuck och Stirling Moss. Varje år hålls två kurser, en på våren och en på hösten. Under årens gång har kursformatet behållits med tysk rigiditet och på gamla bilder kan man se hur bilarna står uppradade i väntan på förarbedömning, precis som i dag. Deltagarna ställer upp med sina egna, eller lånade bilar (med ägarens tillstånd). 

Kravet är att de ska vara gatlegala. Man välkomnar speciellt äldre bilar även om de flesta dyker upp med väldigt effektstinna tyska och italienska varianter, men hyrfirmorna gör bra affärer under kursen. Tyska AMG-klubben ger pris till bästa AMG-förare och därför finns det alltid ett gäng gamla DTM-Mercor med enorma vingar med. Ungefär hälften av deltagarna är tyskar, resten kommer från olika hörn av världen där den stora mängden svenskar och japaner utmärker sig. Scuderia Hanseat uppger att över två tredjedelar av deltagarna är återkommande dito.

En kurs kostar 3 850 euro och då ingår inte hotell, bensin eller mat. Men man får tillgång till två och en halv dags instruerad körning samt upp emot tio timmars fri körning på Nordslingan.