Snabbast genom stan: Vi testar 6 olika transportsätt

Premium Ta sig till jobbet måste de allra flesta göra, men hur ska man göra det på snabbaste sätt? Vi plockar fram ett gäng olika färdmedel och tar reda på det.

Snabbast genom stan: Vi testar 6 olika transportsätt
Uppställning! Redaktionen är rustad inför kapplöpning genom stan. Vem blir snabbast i rusningstrafiken?

Just nu sker en elfordonsexplosion och fler än någonsin glider till jobbet på ljudlösa tvåhjulingar eller i sina tysta fyrhjulingar. Elsparkcykeln är ett extra hett ämne för tillfället och det är inte undra på – det är trots allt det första nya färdmedlet som börjat användas i stor skala på många decennier.

Vi plockar fram nymodigheterna elsparkcykel, elcykel, elmoped och elmotorcykel och låter dem gå en tuff kamp mot de mer traditionella transportmedlen: bilen och kollektivtrafiken. 

Vi börjar med en tur från kontoret ut till Nacka strand för en lunch – och fick mersmak för tävlandet, så vi körde ytterligare ett race. Andra tävlingen började klockan 08.00, mitt i rusningstrafiken alltså, och gick från Nytorget på Södermalm genom stan till Solna. Först till jobbet vinner! 

Kommer nykomlingarna eller de gamla beprövade färdsätten segra? Ska man köpa en elmoped eller en sparkcykel, eller är bilen fortsatt att föredra?

Lunchracet

Från Pyramidvägen 7 i Solna till Nacka Strand Brygga, mitt på dagen och mitt i sensommaren.

Bil: Oslagbar – när det inte är kö

Precis när starten går tränger sig både elcykeln och motorcykeln ut före och tar på så vis en tidig ledning. De viker dock av snabbt och kör en annan rutt. 

Ute på leden är lunchtrafiken gles och den flyter på hela vägen utan några problem eller hinder. Jag tittar länge nervöst efter motorcykeln, men när jag kommer ut ur tunneln och hastighetsbegränsningen ökar till 90 km/h den sista biten vid Nacka känner jag hopp. Här är nämligen bilens trumfkort, den kan köra så snabbt eller ännu fortare, medan elmotorcykeln toppar 70 km/h.

Att åka leden ska vara det snabbaste alternativet enligt Google Maps. När trafiken flyter ska alltså bilen vara oslagbar.

Några hundra meter från målet dyker ett vägarbete upp. Gatan blir enfilig förbi ett hål i marken. Tävlingsinstinkten är påslagen. Jag hakar på en skåpbil snabbt som attan för att slippa ställa mig och vänta. Rullar nerför backen den sista biten mot restaurangen. Letar febrilt med blicken efter en svart elmotorcykel. Den syns inte till. Jag är först!

John Eriksson

Elmotorcykel: Omkörd av bilen

När starten gick tog jag en klar ledning och lämnade de andra bakom mig. Vid Stadsgårdsleden tätnade trafiken med köer som följd. Med den smidiga skotern gick det enkelt att köra mellan de stillastående bilarna.

Ut mot Nacka hade jag två val. Antingen ta motorväg 222 eller Värmdövägen. Jag valde det senare alternativet. När jag närmade mig målet navigerade jag fel vilket innebar en omväg på två minuter. 

När jag väl hittat rätt och kom fram till målet trodde jag att jag var först men upptäckte sekunden senare bilen som parkerat en bit bort. Hade jag kommit fram först om jag valt motorvägen? Mycket troligt då jag var snabbast iväg och om alla hållit laglig hastighet hade ingen kommit om. Jag testade motorvägen på vägen tillbaka och det gick förvisso snabbare men var inte någon trevlig upplevelse. 

Med en topphastighet på 75 km/h finns det inga marginaler att ligga med i trafikrytmen i 80–90 km/h (trots 70-väg). Att bli omkörd av långtradare på Essingeleden känns inte speciellt tryggt.

Anders Jansson

Elmoped: Motorväg är off limits

Den största fördelen med en moped klass 1 jämfört med en klass 2-moppe är toppfarten. 45 km/h är ju trots allt betydligt snabbare än 25. Nackdelen är att en "etta" inte får köras på cykelbanor, så man är hänvisad till den riktiga trafiken – så länge man håller sig ute i vägens högerkant. (Motorvägar och motortrafikleder är dock off limits för alla typer av mopeder.) 

Som pendlarfordon är 45-moppen otroligt praktisk, speciellt i stadstrafik. Man kan nästan hålla jämna steg med bilarna, även om just den Drax Swift vi kör här har förhållandevis seg acceleration från stillastående. Detta gör att man ibland känner sig i vägen, speciellt på större vägar och gator.

Att köra tvåhjuling bland bilar innebär att man är utsatt, och den känslan späs på av det faktum att man hela tiden blir omkörd – tills det köar på sig, då kommer mopeden verkligen till sin rätt och man kan glida förbi alla stillastående bilar. Problemet för mopeden är att en skoter som kräver mc-körkort också kan göra det, och en sådan är dessutom mindre i vägen för bilisterna när trafiken flyter på.

John Argelander

Elcykel: I alla fall inte sist!

Den ser ball ut, min elcykel. Den avskalade designen, de grova hjulen och den militärgröna färgen gör att folk tittar storögt när jag kommer susande längs cykelbanan. Eller, förresten, susar är kanske att ta i. Cykeln får inte gå fortare än 25 km/h, så när jag når den hastigheten får jag inte någon mer hjälp av elmotorn i bakhjulet. Och cykeln är så tung att det är lönlöst att försöka trampa upp farten ännu mer, även om ni ska veta att jag försöker.

Jag vet att jag inte har någon större chans att vinna. De andra elfordonen i tävlingen är snabbare, och bilen har en fullständigt orättvis fördel. Det är ju en bil. 

Jag genar över Gärdets gräsmatta och hoppas på att kanske kunna tjäna in lite tid där. Men utan stötdämpare blir det en mer än lovligt skumpig färd ned till Blockhusudden där jag kommer precis i tid till en färja över till Nacka Strand. Sparkcykeln syns inte till. Jag firar inombords. Men det blir kortvarigt – när jag kommer fram står både bil, elmoped och elmotorcykel och väntar. Jag var långt ifrån snabbast. Men jag kom i alla fall inte sist. 

Magnus Kvandal

Kollektivtrafik: Två byten och tre fordonstyper

Med SL:s pålitliga kollektivtrafik till förfogande kände jag mig mycket optimistisk inför tävlingen. Nej, det kanske inte var helt sant.

Jag visste redan innan att det inte skulle bli någon framskjuten placering för min del, Nacka var inte den bästa platsen för målgången. I alla fall inte för mig. Men med SL-kortet i högsta hugg tog jag sikte på Solna station. Trots att jag inte skulle särskilt långt fick det bli två byten och tre olika sorters fordon. Vid Centralen tog jag mig ner i tunnelbanan och åkte vidare mot Slussen. Väl där hoppade jag på bussen som tog mig mot målet i Nacka. 

Det blev en händelselös resa genom Stockholm. 

Trots att förseningarna lyste med sin frånvaro kom jag som förväntat långt från första platsen. Men det kunde ha gått sämre, jag kom nämligen inte sist. Kollektivtrafiken presterade det man kunde förvänta sig – vilket dessvärre inte var särskilt bra.

Marcus Jechanowski

Elsparkcykel: "Behöver jag nämna att jag kom sist?"

Jag ska alltså ta mig från Solna till Nacka Strand på en elsparkcykel. Det kommer ta tid och det är en given förlust, om jag inte lyckas hinna med samma färja som elcykeln. I så fall kan jag kanske ta mig av båten snabbare och ta en fin "inte sista"-plats.

Jag litar inte på mitt eget lokalsinne så jag kollar Google Maps. Cykelbana längs med begravningsplatsen med E4:an på vänster sida. Vallhallavägen och sedan förbi Gärdet till Blockhusudden där jag tar färjan över till Nacka Strand, bara några hundra meter från där vi valt att ha målgången.

Det var i början jag hoppades på att sno in lite tid. Maps tyckte tydligen att jag skulle ta mig bakåt, upp på bron över tågspåren och sedan rakt fram, genom en tunnel till ovan nämnda cykelbana. 

Det gick sådär, några vägarbeten och avspärrade vägar ledde till riktigt fina omvägar för min del. Jag missade båten också, fick vänta i en kvart för nästa var försenad. Behöver jag nämna att jag kom sist? 

 Elias Medelberg


Morgonracet

Från Nytorget på Södermalm till Pyramidvägen 7 i Solna, klockan 8 på morgonen.

Kollektivtrafik: Två långa vänteminuter

Det kändes som att jag inte skulle ha en chans eftersom jag skulle åka kollektivt. Med löparskorna på gav jag mig ändå iväg mot Götgatan. Bilen körde förbi mig men jag hoppades att den skulle fastna i köerna.

Jag beslöt mig att snabbt ta mig mot Medborgarplatsens tunnelbanestation. Tåget stod redan inne på perrongen men dörrarna slog igen precis framför min näsa. Det blev två mycket långa minuters väntan tills nästa tåg kom. Trängde mig genom folkmassan på Slussen och hann precis med röda linjen mot T-Centralen. När dörrarna öppnades igen var min enda tanke att jag skulle ta mig till pendeltåget så fort jag kunde. 

Jag sneglade på skylten som angav avgångstiden. Bara två minuter kvar! Fräckt trängde jag mig framåt på perrongen och hann precis. Nu gällde det att ta sig längst fram i pendeltåget för att inte behöva springa längs hela perrongen på Solna station. Framme i Solna tog jag mig uppför rulltrappan och sprang flåsande sista biten ned mot målet.

Mona Lundqvist

Elmotorcykel: Kvick mellan 30 och 55

Tanken var att kunna dra nytta av den relativa snabbhet som den här lilla hojen levererar. Körde därför Folkungagatan ner till Stadsgårdsleden där bussfilen öppnar nya möjligheter. 

Väl uppe på Centralbron gav den nätta maskinen alla de fördelar man som mc-åkare snabbt vänjer sig vid. Elhojen har tre körlägen och jag använde det mest kraftfulla "Sport" under hela resan. Detta läge ger hygglig acceleration och mellan 30 och 55 km/h – där man kör i tät stadstrafik – räcker kraften till. Över 55 och upp till maximala 75, är den betydligt tröttare. 

Klarastrandsleden kan vara ett litet helsike även för motorcyklar eftersom körfälten ligger tätt och det inte finns vare sig vägren eller bussfil. Denna morgon flöt dock trafiken bra hela vägen till Norra länken och det är nog huvudanledningen till mitt resultat. 

Elmotorcykeln är förvånansvärt smidig och stabil. Laddkapaciteten räcker till cirka åtta mil vilket är fullt godkänt, och detta i Sport-läget. Den där sista, övre delen av hojupplevelsen uteblir på grund av begränsningarna i kapacitet men i andra vågskålen ligger ju fossilfri drift.

Peter Widén

Elmoped: Smidig, lätt och rolig!

Jag har rutten klar för mig. Har jag bara flyt med trafikljusen kan jag vinna. Som min huvudsakliga utmanare ser jag motorcykeln, eftersom den rackaren får köra på motorväg. Men jag ska ge den en match.

Starten går. Jag inleder starkt med att hamna bakom en sopbil som tömmer kärl stora som fotbollsmål. Helvete. Jag tränger mig förbi. Pju, första och förhoppningsvis sista hindret avklarat.

Sedan flyter det faktiskt på. Jag behöver inte stanna någon längre stund förrän på Kungsholmen. Där hinner jag fundera på Vässlans kompentens som pendlarfordon. Mopeden är fenomenal i stadstrafik. Rapp, smidig, lätt och väldigt rolig! 

Vid Solna Centrum svänger jag höger in på Frösundaleden och ser i fjärran hur det är grönt i korsningen med Solnavägen. Ska jag hinna? Vässlan kämpar för allt vad tygeln håller. Men det räcker inte. Omslaget från grönt till gult och sedan rött är lika definitivt som en order utfärdad av Kim Jong Un. Där blir jag stående i vad som känns som en evighet innan jag öser vidare mot kontoret. Ingen seger i tävlingen, men ändå med ett leende på läpparna.

Patrik Lundin

Bil: "Hade inte rödljusen på min sida"

När jag fick höra att min lott var att köra bil i morgonrusningen insåg jag att det var en utmaning. Vilket bekräftades ytterligare när jag såg vad vissa av mina kollegor skulle glida fram på.

Så snart startskottet gick och tävlingsinstinkten kickade in var alla sådana tankar borta, jag ville ju komma fram först! Som tur var var inte köerna så extrema som de kan vara vid den här tiden på morgonen och utan några större hinder kom jag fram till Centralbron. 

Visst, jag stötte på köer så snart jag kom ut från Söders smågator och jag hade inte rödljusen på min sida. Men när har man det? Jag kunde dock konstatera att trafiken på Centralbron inte var värre än vanligt. Samtidigt visste jag att det skulle bli värre så snart jag närmade mig Klarastrandsleden.

Mycket riktigt, här tog det stopp. När jag lämnade leden bakom mig löpte dock resten av färden utan problem. Efter 30 minuter kom jag fram till redaktionen. Var jag först? Nej, Mona stod redan och vinkade vid entrén. 

Erik Bergström

Elsparkcykel: Snuvad på pallplatsen – med god marginal

Starten går och jag bränner iväg, för givetvis har jag lite hopp om en hyfsad placering, trots att jag även denna gång får åka sparkcykel. Men har jag tur kanske jag kan komma på pallen? Elcykeln är inte mycket snabbare, lyckas jag ta en bättre väg kan jag spöa den? Kollektivtrafiken kan ju krångla och bilen kanske fastnar i köer. Elmotorcykeln och mopeden borde jag inte kunna rå på. 

Även denna gång kollar jag Google Maps precis innan jag drar iväg. Snabbast möjligt till och igenom Slussen över vattnet till Skeppsbrokajen. Efter Strömbron kör jag Sveavägen. I slutet av den fortsätter jag på cykelbanan som går längs med E4:an och tar mig nästan hela vägen till redaktionen. Bara några svängar kvar efter det. 

När jag rullar ner på Dalvägen, och bara har Pyramidvägen och målgången kvar, ser jag bilen några få meter framför mig. Men det var ju ganska bra ändå, jag lyckades komma på pallen trots allt. Eller det trodde jag i alla fall, tyvärr visade det sig att inte bara bilen, utan även motorcykeln och mopeden varit snabbare. 

Elias Medelberg

Elcykel: Borde vara bra – men kommer sist

Jag känner mig ganska förväntansfull vid starten på Nytorget. Elcykel borde ju vara ett av de bättre alternativen om man ska ta sig genom stan snabbast möjligt. Kan jag till och med vinna? Inga köer att fastna i och cykelvägarna borde kunna gynna mig gentemot motorcykeln och mopeden som måste hålla sig till bilvägar. 

Jag tar mig till Götgatan och följer den tills jag får trassla mig genom Slussens ombyggnation. Via Centralbron över till Torsgatan och sedan Solnavägen. Kör på utsidan förbi kyrkogården för att sedan trycka på det sista för att knipa bästa möjliga placering. 

Men mitt trampande räcker inte särskilt långt. När jag stannar framför jobbet är kollektivåkare, sparkcykel och bil redan där. Det visar sig att även motorcykeln och mopeden var före mig. Attans, jumboplatsen. Kanske det var lika bra att elcykelpremien togs bort. De duger ju ändå inte, inte för en tävling genom stan i alla fall.

Karin Stare


Läsarnas pendling

Innan vi körde bad vi er läsare rösta på vilket färdmedel ni trodde skulle vinna. Det blev en hel del fel men även ganska rätt. Lägg kollektivtrafikens och elcykelns placering på minnet...

Hur ser egentligen pendlingen ut för svenskarna? Hur tar vi oss till jobbet och varför gör vi på det sättet? Vi har gjort en undersökning bland våra läsare om deras vardagliga pendling. I tabellerna redovisar vi resultatet där vi kan se en del intressanta företeelser.

Vi har jämfört de som tar cykel, bil och åker kollektivt till jobbet. Varje stapel visar hur många procent av de som använder ett eller flera av ovanstående färdsätt som angav det svarsalternativet. Notera att det gick att kryssa i flera färdmedel, exempelvis om man tar bilen till tågstationen, tåget in till stan och därifrån tar en hyrcykel till kontoret. De betyder att detta svar räknas med på varje fordon i efterföljande frågor. 

Det är inga jätteöverraskande siffror, men det går att se en del intressanta tendenser. Det är kanske så enkelt att pendling inte blir mycket mer intressant än så här. Ni får se till att samla ihop till ett eget pendlingsrace för den där extra kicken inför arbetsveckan! 

Hur lång tid tar det och hur långt är det?

Ingen är förvånad över att de flesta cyklister har kort sträcka till jobbet och då tar pendlingen förstås inte så lång tid heller. När det tar mer än 30 minuter börjar läsarna luta mot att ta bilen istället för att cykla. Två procent av cyklisterna har över tio mil till jobbet, det borde vara de som cyklar till en tågstation för vidare resa. Däremot har nog cyklisterna börjat åka lite längre sträckor sedan elcykelns intåg på marknaden. 

Billigt, dyrt och svindyrt

Cykeln är billigast vilket absolut inte var någon överraskning. Kollektivt ser ut att i många fall vara dyrare än bilen. Men för det mesta betalar bilisterna mest för sitt pendlande, och har då också oftast längre restid.

Att 14 procent av alla bilpendlare betalar över 4 000 kr i månaden är förvånansvärt, det motsvarar en pendling på ungefär 14 mil tur och retur.

Läsarna bor i...

Att de flesta cyklister bor i en stad är precis som väntat men en hel fjärdedel av dem bor utanför staden. Där dominerar förstås bilen. Tre procent av cyklisterna bor i en stadskärna och det är mest av alla färdsätten, alltså är det ovanligt bland våra läsare att bo väldigt centralt.

Läsarnas val av pendlingsform

Den största anledningen till att ta bilen till jobbet verkar vara för att spara tid och vi kan se att bilisterna har mellan 15 och 30 minuters tidsbesparing gentemot kollektivtrafiken, och det är ganska mycket. Bekvämlighet är också en viktig anledning för bilpendling till jobbet. Att miljö skulle vara en större anledning till valet av pendlingsätt för kollektivåkarna än det är för cyklisterna var, i alla fall för oss,
en liten överraskning.

Älskad och hatad pendling

Det är bekvämt med bil och de flesta bilister är positiva till sin pendling. Kollektivpendlarna är inte lika positiva men inte långt därifrån. Kollar vi på kommentarerna vi fått i undersökningen kan vi se att bilisterna tycker att kollektivtrafiken är katastrofal. Däremot verkar cyklisterna älska sin pendling. Av cyklisterna är det fler som är positiva än som är negativa eller neutrala.