Hemester: Våra krönikörers galnaste minnen

Premium Det är dags att skapa fantastiska semesterminnen i Sverige! Kanske kan du toppa Peders, Peters och Flashs knäppaste Sverigesemestrar?

Hemester: Våra krönikörers galnaste minnen

Jan "Flash" Nilsson: Min sommar som farlig raggare – i en hippiefolkabuss

Först vill jag varna känsliga läsare för otäcka beskrivningar och hemska berättelser.

Sommaren 1979 eller 1980, jag var runt 18 år och tillsammans med några kompisar skulle jag åka till Västkusten för att fira midsommar och titta på Ted Gärdestad. Vi hade lånat en gammal handmålad Folkabuss med "Atomkraft nej tack"-märken på sidorna. 

Det fanns bara ett säte så vi trängde in oss i skåpet och Robban körde. (Robban hade innan avfärd kommit i bråk med sin mamma som han försökte tvinga in i bilen. "Nu ska du in på hem, kärringjävel!" En helt annan historia som också behöver tretusen ord.) 

Nu satt han lagom förbannad vid ratten medan vi skrek, drack öl och sjöng på bussgolvet på väg mot kusten.

Halvvägs framme stod en karavan med raggare och hade PP (pisspaus). En av dessa "tuffa" grabbar fick se vår hippiebuss, drog upp gylfen, gick ut i vägen och pekade finger (vem gillade hippies på sjuttiotalet?).

"Det slutade med fyra bromsspår på vägen, alla i bussen skrikande, fastklämda mot instrumentpanelen och framrutan, med ölen sprutande runt oss."

Detta slutade med fyra bromsspår på vägen, alla i bussen skrikande, fastklämda mot instrumentpanelen och framrutan, med ölen sprutande runt oss. "Fingret" hann inget förstå innan en arg tonåring, med superkrulligt hår, luktande äppelschampo, i vita platåträskor, tighta jeans och Chevrolet-jeansjacka flög ur bussen och tog ut sin "mammailska" på honom.

En glad Robban kom tillbaka och fortsatte köra bussen ned mot Västkusten. Ordspråket "döm inte hunden efter håren" har väl aldrig passat bättre.

Väl framme slog vi upp vårt tält och fortsatte partaja. En person kom och började mucka med mig, men Robban såg till att det slutade med näsblod för bråkstaken – Jannevakt som han var på den tiden, åt en retsticka som jag var. 

Polisen kom och jag lurade i dem att personen som hade muckat sålde knark och batongerna kom fram, allt slutade med upplopp, ridande polis och kaos. Jag och Robban hade klättrat upp på en klippa bredvid och drack några öl och tittade på skådespelet vi startat, samtidigt som polisen masslastade folk i bussar för övernattning i häktet.

Målet med resan var en konsert med en av mina idoler, Ted Gärdestad. Konserten var grym, ända till någon slängde ett ägg på honom och det tog en timme innan Ted kom ut igen och fortsatte konserten. Jag stod nästan längst fram och såg ägget landa i knät när han satt vid pianot och sjöng Satellit. 

På midsommardagens morgon satt grabben som det blev bråk med kvällen innan i tältöppningen bredvid, nu med svullen näsa. Men riktiga raggare som vi var, var allt glömt och vi var kompisar, trots att han hade fått sitta i häkte över natten. Så var det i raggarvärlden. 

Vi lastade bussen och sjungande Ugglas senaste hit Varning på stan, åkte vi vidare till Liseberg i Göteborg. Men nu körde en annan i gänget. Något förvånande var han den enda av oss som blev tvingad att ta ett varv extra innan han kom in i parken för att vakterna ansåg att han var för full för att komma in. Nej, han var inte full, han körde ju, vi andra var däremot överförfriskade.

Väl inte på Liseberg åkte vi karuseller och mutade en karusellarbetare att inte stänga av virvelvinden innan vår chaufför kräktes. Det tog en stund, men den som väntar på något … Vi packade hippiebussen på kvällen och begav oss hem mot Karlstad i spöregn, vi märkte inte så mycket där på golvet på hippiebussen, partyt fortsatte hela vägen till Karlstads torg där alla de andra raggarna undrade vad f–n vi kom åkande i. 

Det är nästan på dagen 40 år sedan. Min galnaste, konstigaste, knasigaste, gladaste och mest spännande resa i Sverige någonsin – och turligt nog är den preskriberad. 


Peter Ternström: Svart bälte i galna semesterminnen

Husvagnssemester i Norrland. Norra Norrland, i början av 80-talet. Jag tror att året var 1981. Det var jag, min polska gudfar Andrzej, hans fru som även är min moster, deras son (som är min kusin) och jag.

Jag var sex år gammal. Vi var på husvagnssemester. Bilen var min gudfars, en Mercedes 300 från 1979. Nästan helt ny. Vit var den. Polskregistrerad, med de gamla svarta registreringsplåtarna från kommunisttiden. Bakom bilen rullade en liten husvagn vi trängdes i varje kväll. 

Jag minns att myggorna var gigantiska och ostoppbara. Det spelade ingen roll vad vi gjorde, de fanns där, i miljoner, aggressiva på ett sätt ingen av oss hade upplevt tidigare. En dag passerade vi polcirkeln. Det fanns en skylt där, så ingen skulle missa det. Även fast det var mitt i sommaren låg det lite snö på marken. Det var fascinerande. Som alla andra turister kastade vi snöbollar på varandra och skrattade. Jag minns även att solen aldrig gick ned. Otroligt. 

På resan passerade vi Piteå, Kiruna och Jokkmokk. Sedan körde vi in i Norge för ett kort besök i Narvik och därefter vidare till Nordkapp. 

Starkaste minnet? Något jag aldrig kommer att glömma. Varje morgon tvingade gudfar oss barn att bada. Det var Pite havsbad samt några norska fjordar. Jag och min kusin, som var nästan lika gamla, tvingades att bada och tvätta oss i det iskalla vattnet. Det var fruktansvärt.

Umyc te biale dupe! (Tvätta era vita rumpor!), skrek han och kastade ut en tvål i vattnet. Vi hade inget val. Oavsett hur kallt vattnet var klev vi i och gjorde som han sade. En stund senare satt vi huttrande och nedkylda med var sin handduk i det varmaste hörnet i husvagnen. Jobbigt då, men ett roligt minne vi skrattar åt än idag. 

På moppe från Stockholm till Öregrund. Året var 1990. Jag var femton år. Det var i början av juni och hela familjen skulle till Öregrund. Vi skulle, precis som alla andra somrar, bege oss till sommarstugan i Roslagen. Här spenderade vi hela semestern, innan vi åkte tillbaka till Stockholm i början av augusti. 

Nu till problemet. Vi hade ingen möjlighet att få med min moped till sommarstället. Min älskade lilla röda moppe. Den fick inte plats i vår bil, som var en grå Ford Escort. Samma bil jag skulle börja övningsköra med några år senare. 

Det fanns inget annat val. Jag skulle köra min moppe till Öregrund. Det var 140 kilometer dit. Jag startade före lunch, långt före mina föräldrar. Körde cykelvägar till Danderyd. Sedan blev det landsväg förbi Rimbo och Edsbro. Med kartan i hand navigerade jag genom ödsliga landsvägar tills jag hamnade i Hallstavik. 

Snart var det kväll, och jag var inte framme. Jag höll på att ge upp några gånger längs vägen. Jag fick tanka fem gånger. Jag hade ont i kroppen. I bagaget hade jag tvåtaktsolja jag noggrant hällde i tanken vid bensinstationerna. Det var en betydligt större fysisk insats att ta sig hela vägen än vad jag kunnat föreställa mig. 

Vägen fortsatte förbi Harg och Östhammar. Sent på kvällen kom jag fram till Öregrund. En rykande liten moppe och jag stannade på uppfarten till sommarstugan. Mamma, pappa och lillasyster hade precis ätit middag på altanen. Det luktade grillat.

Men hej! Välkommen! Kul att du kunde titta förbi. Hur mår du? Inte jättebra, svarade jag. Sov väldigt gott den natten.


Peder Karlsson: Köra en Nascarbil till Polen? Absolut!

Året var 2014. Jag hade bestämt mig för att ta det lite lugnt på bilfronten ett tag. Då kom en bilbyggarkompis med den briljanta idén att vi skulle bygga en Pro Touring-amerikanare. Ni vet, en gammal kaross på en modern drivlina. Vi kom fram till att vi skulle bygga en Camaro -68. 

"Vad ska vi ha för motor?", frågade han. 

"En högvarvig sug-V8 måste det vara. Uramerikanskt och urhäftigt", svarade jag. 

"Det ballaste av allt vore ju en Nascarmotor", sade han med ett skratt, fullt medveten om det absurda i att montera en sådan i en personbil. En Nascarmotor är ett monster med 850 hk levererade vid drygt 10 000 r/min. Helt idiotiskt, men ljudet … Ljudet är totalt oslagbart. 

Jag gjorde en snabb googling och av en olycklig slump hittade jag en Nascarmotor. I Västerås! En glad entusiast hade budat hem en komplett Nascarbil med tillhörande reservmotor på auktion. Om han var nykter vid tillfället framgick inte. 

Vi åkte till Västerås för att titta på grejorna. Där stod den. En Nascarbil i full racemundering, som faktiskt hade kört riktiga race. Bredvid stod en lös motor. 

Vi kom snabbt överens jag och säljaren, då man brukar få en koppling till människor som är lika dumma i huvudet som man själv. Vi skrattade gott medan den mer kunnige bilbyggaren tittade närmare på motorn. 

"Ni måste ju få höra hur den låter", sade ägaren och kröp in genom det minimala hålet som kallas dörr. Han satte sig i bilen och slog på tändningen. Bara soppapumpen lät mer än de flesta bilar jag har hört. Sedan slog han igång den. PANG, sade det. Jag har aldrig hört ett vackrare ljud, varken före eller efter. 

Han varvade till några gånger, stängde av motorn och klättrade mödosamt ut ur bilen med ett gigantiskt flin. 

"JAG TAR'N!", skrek jag, euforisk. 

"Va roligt", sade han. "Jag har en pallyft så jag kan lyfta upp motorn på ert flak." (Vi kom i en pickis.)

"Inte motorn, jag tar hela bilen", sade jag. "Jag måste ha den." Vi skrattade en stund åt hur dumma vi var och senare tog vi i hand på både reservmotorn och bilen. 

På vägen hem började jag fundera på vad jag skulle göra med bilen. Jag hade knappt något garage, den var totalt oanvändbar, kunde den ens svänga åt höger? Sedan kom jag på att jag precis hade fått en inbjudan till Peter Ternströms event, Gran Turismo Polonia. I Polen lär det inte finnas några bullerregler, tänkte jag. Vi tar den dit!

Sagt och gjort, istället för att bygga en Pro Touringbil fick bilbyggaren i uppdrag att göra en gammal Nascarbil körbar på bana. Svårare än man tror, kan jag meddela.

Jag insåg också snabbt att det skulle bli livat om jag körde bilen till Polen, jag måste nog dra den på släp. Det skulle aldrig gå med vanligt B-kort. Så fram med skolböckerna för att försöka ta BE-kort på rekordtid. 

Jag måste också ha en passande dragbil. En episk bil på släpet bakom en V70, det går bara inte. Nascarbilen var en Dodge, så en Dodgepickis hade ju varit perfekt. Efter tjugo minuters Blocketknarkande hittade jag det perfekta objektet. En Dodge RAM SRT, ni vet den där helt urspårade pickisen med en Viper-V10. Bara bakhjulsdriven dessutom. Helt perfekt, jag tar den. 

Körkortet klarade jag på första försöket. Tur, då det bara var veckor kvar till avfärd mot Polen. Men nu var allt på plats. 

I Karlskrona skulle vi tanka Nascarbilen för första gången. Den var väl van vid 110 oktan men 98 plus lite oktanbooster fick duga. 

Väl i Polen drog bilen till sig en del uppmärksamhet, minst sagt. Vissa (jag) trodde att vi skulle slå varvrekord, andra (alla andra) trodde att bilen skulle explodera. Jag bad Peter att stänga av banan en stund så att jag kunde köra ett varv, jag visste ju inte om de tio år gamla slicksen skulle ramla av fälgarna eller om motorn skulle gå i bitar. 

Växellådan var totalt överbrutal, man använde inte kopplingen annat än vid start. Växlade man för sakta lät det som om lådan skulle rasa. Men ute på banan var vi, jag tog kurvorna i vansinniga hastigheter, säkert i uppemot 30–40 km/h, jag var fullständigt livrädd hela tiden. Jag tänkte att jag skiter i hur sakta det går i kurvorna, på långa rakan ska de få se. 

Väl ute på rakan gasade jag på. HERREGUD vad det gick! Den häftigaste känslan jag någonsin upplevt i en bil. I väldigt god tid innan den första kurvan ställde jag mig på de minimala bromsarna och började sakta ner.

Jag hade kört ett varv på bana med världens konstigaste, mest underbara bil. Jag rullade in i depån, stängde av motorn och klättrade ur. Jag var klar. Ett halvår långt projekt slutade i ett enda varv på bana i Polen, sedan drog vi upp den på släpet och drack öl resten av resan. 

Någon månad senare hölls mitt barnevent, där vi alltid har en ljudtävling. Barnen som är på plats får rösta fram bilen med det häftigaste ljudet. I år skulle jag vinna tävlingen istället för att hålla i den. Alla som var på plats väntade med spänning på att jag skulle starta motorn. Jag kröp ner och drog igång.

PANG, sade det igen. Det hördes förmodligen från Eskilstuna till Stockholm. Det som också hördes var ett metalliskt klonkande från motorrummet. Bilen hade tröttnat på att bli matad med mackbensin istället för högoktanigt racebränsle, så den gav upp och dog. 

Kvällen blev ganska blöt. När jag vaknade på morgonen låg det ett par Morgannycklar på sängbordet. Det tog ett tag för mig att koppla, sedan började minnena komma tillbaka. Jag och en lika omdömeslös vän hade gjort lite byteshandel på nattkröken. Så istället för en trasig Nascar var jag nu ägare till en liten Morgan med bara ett bakdäck och motorn utanpå. 

Vad jag lärde mig av detta äventyr? Absolut ingenting. Men jag vet inte om jag någonsin haft så roligt.