Semester i Sverige: Krönikörernas bästa sommarbilar

Bilar som är fina men "döda", en resa till åtta nyupptäckta syskon – och en vansinnig sommar i superbåtar och flygakrobatik. Våra krönikörer bjuder på en bred flora av sommarbilstips.

Semester i Sverige: Krönikörernas bästa sommarbilar
Jan "Flash" Nilsson:

"Jag älskade modellen, men inte bara jag"

Fick ett mejl från Alrik: "Janne, skriv om en bilsemester som du gjort i Sverige."

Jag fick panik, jag har aldrig gjort några "semestrar". Visst, mitt liv har varit bilar men när jag var ung körde jag karting. När andra firade midsommar gick jag och lade mig, det var race dagen efter (som jag segrade i). När jag gick över till bana hängde jag i depåer, inget annat. När jag körde för Volvo flög jag, hängde i depåer och blev körd till hotellen. Ingen semester där. Men i Sverige levde jag för kvällarna med min Volvo C70 cab, och den historien kan berättas. 

1997 när jag tävlade i Norden och Australien med Volvo fick jag min första C70-cabriolet av många. Den första var röd med svart läder, så snygg. Jag älskade bilen, Håkan Matson bilexpert och vän, då på Expressen, retade mig och ansåg att kvaliteten på Uddevalla- produkten inte var så mycket att berömma. 

År efter år hade jag nya C70-cabbar, blå med ljust skinn, blå med svart skinn, silver med svart skinn, röd igen med svart skinn, jag hade alltid en C70-cab på gården. 

Jag älskade modellen, men inte bara jag. Den väckte stor uppmärksamhet när jag parkerade i städer, mest från kvinnor som var framme och frågade vad det var för bil. Volvo, svarade jag stolt som en tupp... OOOHHH, sade de oftast, jahaaa! 

Jag körde alltid bilen till tester på racerbanor, men också till Arlanda för flyg till tävlingar ute i världen.

Regnade det inte körde jag alltid nedcabbat. Vår som sommar och höst, aldrig tak på. Windbreakern stoppar allt drag i nacken och en lätt luftig känsla infinner sig, lite som att vara fri. Är det under cirka tio grader ute sätter jag bara på värme i stolen och ändrar så det blåser på fötterna, då blir det omedelbart otroligt skönt igen. Jag kör nedcabbat till det är väldigt låga temperaturer, även under tio grader.

När jag tävlade för Volvo var det stressigt ibland, huvudet var fullt, många bollar i luften och segrade man inte skulle man kritiseras eller sparkas, Volvo S40 och S60 var inte heller några vinnarbilar mot Audi 4WD och BMW RWD.

Medicinen mot stressen, hoten, ångesten, pressen botade jag med att cabba ner, varje kväll, sju dagar i veckan. Efter klockan 21 när barnen gått och lagt sig, tog jag en sväng på mindre vägar i Värmland. Satte på Rolling Stones i stereon och körde bara planlöst till "ingenstans". Jag, bilen, vinden, himlen och Rolling Stones. Där och då fann jag lugnet, jag kände mig hel, trygg och lycklig, borta var stressen, ångesten, kraven. 

Vad tycker jag egentligen om Volvos C70? Mmm, visst har Håkan Matson lite rätt, det är inte en bil man anser har väghållning eller är ett unikum av kvalitet, men jag måste också säga att jag inte haft ett enda fel på en C70, och då har jag haft många. 

Den byggdes från 1996 till 2005 på 850-plattformen som var gammal redan 1996 då Volvo presenterade C70. Däremot funkar Peter Horburys design fortfarande. Den är tidlös, speciellt bak, jag kan titta på bilen i timmar.

Kvalitet och design avgör inte vad som är kör- och bilglädje för mig, utan minnen, saker man gjort, lukter och ljud som finns i och runt den bil man älskar att äga och köra.

För fem år sedan bestämde jag mig för att köpa en cab igen. Över en helg fick jag låna en Porsche 911 S4 Cabriolet som var till salu. Jag åkte runt och njöt, dag som kväll. I början hade jag bestämt mig – den här får det bli! Men ju mer jag körde desto mer osäker blev jag. Efter ett tag insåg jag att bilen var "död" för mig, inga känslor, ingen glädje. Visst, det är en Porsche meeen Nej!

Jag satte mig ner och funderade på vad som skulle väcka mina "känslor" i bilglädje när inte en ny fin Porsche gjorde jobbet. Jag upptäckte en nyare Volvo C70 cab och föll som en fura direkt. Jag letade länge i både Sverige och övriga Europa efter en i rätt färg och med rätt utrustning, och hittade en 2004 i Sverige som då gått 3 000 mil. Den kompletterades med Volvos R-fälgar och gör idag jobbet som den bil som jag tar ut och kör med glädje och lycka.


Peter Ternström:

En berg- och dalbana av spänning och känslor

Året var 1998, om jag minns rätt. Under början av sommaren detta år fick alla i Sverige ett brev från Skattemyndigheten. De hade precis tagit över folkbokföringen från kyrkan, och här kom ett registerutdrag. 

Jag sprättade upp fönsterkuvertet och vecklade upp brevet. Det som stod där skulle vända upp och ned på min värld för alltid. Först uppgifter på far och mor. Stämde bra, Ingemar och Wanda. Sedan kom listan på syskon. Jag spärrade upp ögonen. Läste jag verkligen rätt?

Jag har ett halvsyskon, Martina, som jag växte upp med. Hon fanns med, längst ned på listan eftersom hon var yngst. Ovanför henne fanns åtta namn till. Jag hade åtta syskon som jag inte haft en aning om. 

Längst upp på listan fanns Mikael. Han var även äldst. Jag fick snabbt tag på hans telefonnummer. Mikael förklarade, med norrländsk dialekt, vänligt att det ringts en hel del under dagen, från alla Sveriges hörn. Han själv hade bara känt till ett syskon. De flesta andra på listan kände inte till varandra. 

Dagen därpå hörde Mikael av sig. Han hade bestämt sig för att anordna en syskonträff, hemma på sin gård i Sollefteå i mitten av juli. Det var om några veckor. 

Jag var nybliven ägare till en liten BMW Z3 och tog tillfället i akt att planera en roadtrip. Första etappen var att köra från Kalmar, där jag bodde, till Stockholm. Där övernattade jag hos mamma på Valhallavägen. Dagen efter fortsatte jag norrut. Först till Uppsala, sedan Gävle, Hudiksvall och Sundsvall. Fint väder var det, och jag kunde faktiskt köra nercabbat långa sträckor. 

Tyvärr hade jag bara den lilla motorn, 1,8 liter och 125 hästkrafter. Inget fartmonster precis, men en bra början. Omkörningar fick planeras i god tid, framför allt då långtradare med släp skulle passeras.

Nästan 100 mil senare var jag framme. Utanför Mikaels gård stod det ett dussin bilar parkerade. Jag var lite försenad och sist av alla syskon att anlända. Jag gick runt huset och såg att det satt en grupp människor utomhus längs ett långt middagsbord. 

"Hej?", sade jag förvånat.

"Hej PETER", svararde de i kör. Jag misstänker att de repeterat detta lilla practical joke medan de väntade på mig. Jag blev full i skratt. Sedan hälsade jag på var och en. De var så många att jag inte ens idag kommer ihåg alla namn. Äldst var Mikael och han var ingenjör. Näst äldst var Ann-Marie och hon var politiker. Inom S tror jag. Magnus var dj i Borås och älskade motorcyklar. 

Till min enormt stora förvåning hade jag en halvsyster i Kalmar, också hon studerande på högskolan. Monika hette hon, och vi hade faktiskt träffats på studentkåren i Kalmar innan syskonträffen i Sollefteå.

Det var en trevlig, men lite ansträngd och konstig kväll. Jag tror vi allihopa kände samma sak. Här satt vi och skulle gå från noll till närmaste vänner på några timmar. Vi var ju syskon! Trots att vi delade en hel del gener var vi dock väldigt annorlunda. Sedan dess håller vi kontakten via nätet.


Peder Karlsson:

Det viktiga är inte vilken bil du sitter i, det viktiga är vem som sitter bredvid

Sommaren 2017 går till historien som en av de galnaste i mitt liv. Bland annat köpte jag en av de värsta båtarna som finns, en 47-fots Fountain med tre stora motorer. Jag köpte den för att vara med i ett poker run som det heter, där en samling båtgalningar med stora snabba, oftast amerikanska båtar åker runt i skärgården och samlar spelkort. Allt är naturligtvis bara en ursäkt för att träffas och härja med likasinnade.

Denna gång gick racet från Åland. Jag hittade min drömbåt i Finland och flög dit för att köpa den dagen innan rejset. När vi nådde Åland efter åtta timmar till havs var vi så överlyckliga att vi överlevt att vi ställde till med fest. Festen blev så bra att när jag vaknade dagen efter och stack upp huvudet genom ruffluckan kom de första båtarna tillbaka från rejset. Vi hade missat hela skiten. Det var bara att packa ihop och åka hem. 

Veckorna innan det hade jag och en vän bestämt oss för att åka på ett bilevent i Polen. Gran Turismo Polonia. Samma event jag skrev om för ett par nummer sedan, fast tre år senare. Jag hade precis sålt min Superleggera så vi skulle ta min väns Ferrari F12. ­En helt fantastisk bil som går lite för fort för att det ska vara lämpligt. Åtminstone för svenska vägar. 

Resan började egentligen i Jönköping där vi mötte upp ett gäng vänner med samma slutdestination. Porsche GT3 RS, Ferrari 458, ytterligare två Ferrari F12, och några till. Inga dåliga bilar. Vi körde genom de småländska skogarna och tog en omväg till Karlskrona där båten till Polen lämnade hamn. Vi körde säkert en bit över hastighetsbegränsningen men de här bilarna blir nästan arga på en om man kör för sakta, de frustar och bråkar. Först när man släpper loss dem känns det som de trivs. 

Väl i Polen var kranarna ännu mer öppna. Ja, de har hastighetsbegränsningar i Polen också men de har nästan ingen trafik på de helt underbara motorvägarna på grund av vägtullar. Det finns alltid två alternativ, en väg med tull och en utan. Lokalbefolkningen verkar välja den utan. Poliserna också. 

På plats i Polen fanns 100 andra bildårar, säkerligen var hela Ferraris, Porsches, Lamborghinis och McLarens modellprogram representerade. Framför allt var stället fullt av sköna människor. Man har aldrig roligare än när man festar och härjar med likasinnade. 

Poängen är dock inte detta. Poängen är att några dagar innan vi åkte fick jag ett erbjudande om att åka till Budapest och flyga ett Red Bull Air Race-plan. Ett event som krockade med det i Polen. En once in a lifetime-möjlighet som det inte gick att tacka nej till. Jag ringde min vän och berättade om problematiken. "Skit samma", sade han, "vi kör ner så får resten lösa sig." 

På plats i Polen bokade vi flyg till Budapest, och lyckades hitta en transport som kunde köra hem Ferrarin på släp. Allt löste sig. Tre nätter innan eventet egentligen var slut smet vi iväg vid fyra på morgonen, direkt från baren, och drog till Budapest. Dagen efter satt jag lite halvt illamående och gjorde loopar i ett av världens mest extrema tävlingsplan. 

Så på mindre än en månad hann jag med att korsa ett hav i en av de ballaste båtarna jag har sett och haft turen att äga, en roadtrip i en av de ballaste bilarna jag har åkt i, och en flygtur i ett av de mest extrema flygplan en privatperson kan åka i. 

Men det är inte heller det som är poängen. Poängen är att det roliga är inte prylarna, det roliga är människorna man umgås med. Gamla bekantskaper och nya. Allt hänger på det när jag tänker tillbaka på minnen. Inte i vilken bil man satt i och vilken utrustning den hade, utan vem som satt bredvid och skrattade. 

Därför tänker jag vara lite politiskt korrekt nu. Det spelar ingen roll vilken sommarbil du väljer. Det är långt mycket viktigare vem som sitter i passagerarstolen när du drar iväg. 

Med det sagt tänker jag ändå ge lite tips på sommarbilar jag gillar. Nu är det svårt för mig att definiera en sommarbil, mycket för att jag själv kör året runt med allt jag äger, oavsett om det är en Volvo eller en Ferrari.

Jag gillar stora bilar. Så mitt förstaval måste bli Bentley Continental GT Cabriolet. Jag älskar GT C, och den nya modellen (om man har råd med den) är sjukt fin. Även den lite äldre duger finfint. Fantastisk närvaro och fruktansvärt bekväm. Det är helt rätt val om du ska åka på långsemester. Jag rekommenderar norra Italien. Världens vackraste område. 

Maserati Grancabrio MC Stradale. Sjukt vacker bil, och utrustad med baksäte till skillnad från MC Stradale med tak, i alla fall på de lite äldre årsmodellerna. Den vinner på sitt utseende och sitt ljud. Den är inte alls obekväm heller. Jag åkte runt i en ett par dagar senast jag var i Marbella och det fungerade toppen. 

Valfri husbil. Ja, ni läste rätt, den bästa sommarbilen av alla måste ju vara husbilen. Släng in familjen eller några andra ni gillar och ge er iväg. Sverige är otroligt vackert och större än man tror. Jag inbillar mig att du kommer att få ut mycket mer av en husbil än av en vacker cab. Har du tillräckligt stor plånbok tror jag dock att det går att kombinera.

Jag har sett att det finns husbilar som har inbyggt garage. Det måste vara det bästa. Köp en gigantisk husbil och stoppa in en cab i den. Så, där har ni facit!