FÖRSTA GÅNGEN PÅ RINGEN
I somras fick jag mitt livs chans: Möjligheten att åka till Nürburgring och köra Porsche 911 Carrera S i två dagar. Och dessutom bli instruerad av en erfaren förare.
En helt otrolig ynnest. Jag har, trots ett stort intresse för snabba bilar, aldrig kört på ”Ringen”. Inte på någon annan racerbana heller för den delen, om vi bortser från en och annan gokartbana. Givetvis tog jag mig an denna uppgift med tillförsikt och en stor skopa ödmjukhet. Förhållandena var i det närmast idealiska: Torr asfalt, 28 grader varmt och växlande molnighet.
Där har du bakgrunden, nu drar vi på!
Klockan är 09.16 och vi står uppradade i tre led under Bilsteinbron i slutet av den långa rakan Döttinger Höhe. Jag är näst sist i den kvintett bilar som utgör grupp 16, ”Porschegruppe” som arrangören av detta event, tillika vår systertidning, Sport Auto kallar den. Framför mig ser jag en röd 911 Carrera 4S, bakom mig en 911 Turbo S i den utsökta kulören Night Blue Metallic. Själv sitter jag i en ilsket gul Carrera S. Till Porschegruppe hör också en Porsche Cayman 718 GTS och ytterligare två Carrera S, den ena en cabriolet.
Runt mig formligen kryllar det av prestandastint högvilt. Ett antal McLaren 720S, flera Porsche 911 GT2 RS, några Mercedes AMG GTR Pro, en Lamborghini Huracán Performante, en McLaren GT och en Dallara Stradale. Listan kan göras lång. 911 GT3 RS är så talrika att man knappt tar någon notis. Surrealistiskt.
Jag väcks plötsligt ur min dagdröm av att walkie-talkien i mugghållaren sprakar till och och ljuder:
”Okay, everyone let’s go, please follow me.”
Rösten tillhör Timo Kluck, före detta racerförare som sedan 20 år tjänstgör som däcktestförare hos Porsche. Som om inte det vore nog är han också uppväxt i det lilla samhället Adenau som ligger precis i anslutning till Nordschleife och körde sitt första varv på banan som 14-åring. Det är svårt att mejsla ut en bättre lämpad instruktör ens om man fick hugga en ur ett block granit.
Med ett grepp om ratten betydligt hårdare än situationen kräver kör vi ganska sakta genom kompressionen innan Timo ökar tempot ordentligt, och då är det bara att hänga på.
”Shifting down, third gear. Stay on the right and accelerate.”
Innan jag vet ordet av är vi vid Hatzenbach. Hård inbromsning över skumpigt underlag. Lite läbbigt faktiskt. Vänster, höger, över curbsen.
Strax före högerböjen innan Flugplatz får vi nästa instruktion: ”Keep accelerating and work with the steering wheel.” Lång höger med dubbla apex, vänster och nedförsbacke. Vi håller närmare 230 i kompressionen före Schwedenkreuz, vilket känns ordentligt i magen.
Just i den här stunden är det inte helt lätt för mig att greppa vad jag gör. Att vara på den mest legendariska racerbanan i världen och köra en för ändamålet helt fantastisk bil är otroligt. Därtill att bli instruerad av en riktig Ringenräv är få förunnat. Detta är inget annat än en dröm som går i uppfyllelse.
Fokus nu. 200 km/h genom Fuchsröhre och det suger till ordentlig i skåpet. En missad växling ut ur Adenauer Forst. Fan.
”Stay on the left, third gear, late turn in and accelerate”, lyder Timos instruktioner inför Bergwerk. Här noterar jag att det går mer uppför än vad som framgår av alla filmer man sett från Nordslingan.
”Take care, it’s a little bumpy on the inside”, säger Timo och syftar på ingången till Klostertal. Jag sneglar snabbt på hastighetsmätaren och kan notera att vi håller 200 km/h och tycker att ribban för att ”ta det lugnt” är något höjd. Men jag litar på Timo och styr in. Inga problem.
Framme vid karusellen kan jag konstatera att det skakar mer än man tror genom den betongbankade kurvan. Lyckligtvis är den snabbt avklarad och det är bara att stå på igen uppför backen.
Den klassiska publiksektionen Brünnchen, inte minst känd för att många kraschat här när de ska visa sig på den styva linan inför åskådarna, är än så långe tom på folk när vi öser förbi och fortsätter bort mot Pflanzgarten.
”Stay on the right, turn in late and brake hard before the jump, then turn in and accelerate again.”
Jag följer så gott jag kan innan det återigen kommer en instruktion från Timo: ”Try not to have to much steering over the jump.” Något som inte är helt lätt eftersom krönet ligger i en kurva. Men det går naturligtvis bra, Timo vet vad han gör.
Hög fart genom Stefan Bellof-S:et och sedan en ganska läskig inbromsning in i sväng. Ner till trean och full gas mot ”lilla karusellen”. Timos uppmaning är koncis: ”Brake, turn in and accelerate.”
Full gas upp mot den sista svepande högerböjen innan vi når ut på den långa, långa rakan som är avstängd under detta event och bara används som taxgata. Timo samlar ihop gruppen och vi svänger in i vår fålla för en välbehövlig vattenpaus.
Sveper en flaska vatten och hoppar sedan in i bilen igen, tar på mig hjälmen och väntar in Timos nästa uppmaning. En uppmaning som lyckligtvis kommer fort: ”Okay, let’s go again, please follow me.”
Jag är i himlen på det gröna helvetet.
PATRIK LUNDIN:
Dränerad både fysiskt och emotionellt
Hur rundar man av en sådan här upplevelse på ett lämpligt sätt? Det är inte helt lätt när man är mörbultad och dränerad både fysiskt och emotionellt. 30 varv på Ringen, skavsår i händerna och lycklig som en liten kis som precis avgjort en fotbollscup.
Men som alltid när en dröm går i uppfyllelse fylls man med ett vemod. Något man sett fram emot och längtat till är nu enbart ett minne. Men vilket minne! Jag kommer aldrig att glömma dessa dagar, och jag förstår hur lyckligt lottad jag är.
Det är ändå svårt att låta bli att känna ett sting av besvikelse när Timo kommer och säger att vi måste runda av eftersom hans bromsbelägg är helt slut. Jag fick göra 30 varv, men inget ”sista” varv. Kanske tur det. Kvar i mig finns ett sug efter det där sista varvet. Bara att börja spara.
EXPERTENS TIPS
Timo Kluck var instruktör och ansvarig för mig och resten av deltagarna i min grupp under dessa två dagar. Med erfarenhet från Formelbilsracing, Nürburgring 24-timmars och ett oräkneligt antal varv runt Nordschliefe under bältet var han naturligtvis som klippt och skuren för uppgiften. Hans dagliga arbete som däcktestförare på Porsche, med fokus på modellserierna 911 och 718 sänker heller inte hans status. Han är också riktigt, riktigt kvick. Hans snabbaste varv är sju minuter blankt i en Porsche 918 Spyder.
Timos primära uppgift var att instruera oss i hur man effektivast tar sig fram på Nordslingan. Mest var det att se och lära, men han kom också med flera handfasta och konkreta råd för hur man ska köra i vissa sektioner. Här följer några av hans tips.
SE FILMEN FRÅN RINGEN!
FRÅN TV-SPELSSTOL TILL BILSÄTE
HÄR ÄR DE STÖRSTA SKILLNADERNA
Gräsroten till mitt bilintresse går att finna i tv- och datorspelen. Som liten parvel var jag en storkonsument av framför allt rallyspel. Colin McRae Rally 2 lanserades när jag var tio år och det var mycket som försakades till förmån för att vara snabbast på alla sektorer i Finska rallyt. Efter hand övergick det till mer banracing med Gran Turismo och nu senast Project Cars.
Men Nürburgring Nordschleife har alltid varit ”bossen”. Banan att bemästra. Mest för att den är så otroligt lång jämfört med alla andra banor. Och en lång bana öppnar för fler möjliga misstag, vilket i sin tur gör att ett perfekt varv är så otroligt svårt att få till. Om man råkar bromsa på sig i Pflanzgarten är omkring fem minuters spelande åt skogen. Man får börja om och det är tungt för psyket. Nordslingan är ett mentalt maratonlopp.
Nu när jag har erfarenhet från Nordslingan i både verkligheten och från tv-spelsvärlden kan jag konstatera att mycket är likt – men ändå inte. Det är fortfarande ett maratonlopp, men det allra mest påtagliga är hur pass fysisk banan är. Den som tror att Nordslingan är slät som en nyspolad is kan inte ha mer fel. Nästan hela tiden rycker och sliter det i bilen, små krön gör att den hoppar till och man kan bli tvungen att korrigera.
Sedan är det alla dessa nivåskillnader som verkligen är påfrestande, speciellt om man kör många varv. För mig som aldrig varit på Nürburgring förut var alla gupp och krön dessutom oväntade i början. Som ny banförare reagerade jag instinktivt med att hålla väldigt hårt i ratten. Så pass hårt att jag efter en dags körning hade begynnande skavsår i händerna.
Har tv-spelet gjort mig till en bättre förare på Ringen? Ja, utan tvekan är det så. Utan alla artificiella kilometer hade jag haft betydligt svårare att ta till mig banan i verkligheten. Linjeval och bromspunkter som gäller i spelet går i mångt och mycket att överföra till den verkliga Nordslingan, samt att jag nu fått dessa förfinade av en erfaren instruktör.
Omvänt då. Har mina två dagar på Nordslingan gjort mig till en bättre tv-spelsförare? Tveksamt, faktiskt. Inte för att det jag fick lära mig på Ringen inte går att applicera på Project Cars 2. Utan mer för att samma regler inte riktigt gäller. Du behöver inte ta hänsyn till dig själv på samma sätt framför tv-spelet, som du behöver när du håller 250 km/h över Schwedenkreutz i verkligheten.
Många har frågat mig vad som är lättast. Det är konstigt nog inte speciellt enkelt att svara på. Det som talar för att det skulle vara lättare att köra i verkligheten är all information som bilen hela tiden ger dig genom ratten, genom lastväxlingar och så vidare. Det ska ju sedan vägas emot att man rent krasst faktiskt har livet som insats. Och självbevarelsedriften är stark, på bekostnad av varvtider.
I tv-spelet får man av naturliga skäl inte alls lika mycket information, men eftersom insatserna är lägre kan man ta mer risker och när det håller går det fortare. Så i den bemärkelsen är det lättare att köra snabbt i tv-spelet. Men min uppfattning efter att ha kört på Ringen under två dagar är att det är lättare att göra stora misstag i tv-spelet. Så, som sagt. Det är inte en helt lätt fråga att svara på.