PREMIUM Snart kommer vargavintern och höljer landet i mörker, samtidigt som en stor del av den svenska befolkningen fortfarande kör bilar med torftiga halogenstrålkastare. Ett alternativ till en ny bil med bättre ljus är då att byta ut standardlamporna. Men vilka är bäst? Vi testar.
Av: Jo Deleker BEARBETNING: Tobias Mersinger /// FOTO: Achim Hartmann, Klaus Herder
Publicerad: 2021-12-09 Uppdaterad: 2021-12-09
Annons
Med tanke på dagens superkomplexa och effektiva strålkastare kan man ju undra varför vi ens skulle överväga ett test som handlar om något så föråldrat som halogenlampor. Men faktum är att en stor del av den svenska befolkningen fortfarande kör med strålkastare där en glödande volframtråd i en glascylinder försöker lysa upp mörkret. Oftast utan större framgång.
Det finns dock hjälp att få i form av utbyteslampor där tillverkarna i vissa fall lovar 200 procent bättre ljus. Kan det stämma?
För att ta reda på det köpte vi in 22 olika testlampor, en H7-strålkastare från en Audi Q3 samt en H4-strålkastare från en Mini. Sedan åkte vi till ljustunneln hos Marelli Automotive Lightning i tyska Reutlingen för att testa hårdvaran.
Varför? Jo, för endast ett standardiserat test ger noggranna och objektiva resultat. Vårt fokus här låg såklart på att belysa vägen framför bilen så effektivt som möjligt.
Halogenstrålkastarens i särklass viktigaste komponent är reflektorn som ansvarar för cirka 75 procent av ljuset. Glödlampan skapar endast ljuset, reflektorn fördelar det effektivt på vägen. På så vis kan även en medioker lampa i en bra reflektor övertyga, medan en superlampa i en dålig reflektor kan vara en besvikelse.
H7-lampor har en ljusstyrka på 1 500 lumen och borde därmed rimligtvis vara vida överlägsna H4-lampor som endast mäktar med 1 000 lumen. Ibland är dock motsatsen ett faktum eftersom H4-reflektorn oftast är betydligt större än den för H7-lampor.
Det var viktigt att hitta en bra spridning bland produkterna vi köpte för att ge en rättvis bild över utbudet. Därför innehåller vårt test alla möjliga lampor från billiga standardlampor över longlifevarianter till topplampor från olika tillverkare.
Dessutom valde vi extremt billiga LED-konverteringar, som går att köpa via nätet men som inte har något godkännande för gatbruk samt högkvalitativa LED-lampor från Osram och Philips. Deras effekt i gamla halogenstrålisar är svårslagen men så är tyvärr även prisbilden: LED-konverteringar kostar runt tusenlappen.
Men även de högkvalitativa diodlamporna saknar i de allra flesta fall ett godkännande, arbetet med att ta fram detta borde rimligtvis skyndas på eftersom säkerhetsvinsten är enorm med LED-lampor.
Men att få ett typgodkännande för dioder är allt annat än lätt. Medan en sedvanlig glödlampa endast kräver konstruktionstester, testar man användningen av LED-element för varje enskild strålkastartyp.
Hur mycket kunskap och utvecklingsteknik som står bakom utvecklandet av LED-lampor visar våra billiga inköp från Kina. De har oftast fantasifulla namn och kostar runt hundralappen på sajter som Ebay. Dessa lampor är allt annat än gatlegala, och det finns anledningar till det som vårt test tydligt visar. Geometrin och ljusstyrkan är nämligen under all kritik.
Vad mer skiljer lamporna åt egentligen? H4-longlifelampor ska hålla tre gånger (2 000 timmar) så länge som standardlamporna (H7: 1 500 timmar) tack vare lite tjockare lindningar och lägre temperaturer. Ju varmare tråden blir desto mer ljus produceras samtidigt som livslängden sjunker. Ingenjörerna försöker motarbeta detta med hjälp av olika gasblandningar och högre tryck.
Bor och lever man i stan kan det vara bra med longlife-lampor, men på landsbygden borde man kanske överväga att byta ut sina långlivade glödlampor mot riktigt ljusa diton.
När lampan väl har slutat fungerar är det smart att byta ut båda två samtidigt. Slocknar den ena lär den andra slockna kort därefter. Priserna varierar starkt beroende på var du köper grejerna. För vårt test har vi dock beställt det mesta coronasäkert via nätet.
H4-LAMPOR
H7-LAMPOR
SÅ HÄR HAR VI TESTAT
Testet genomfördes enligt ECE-Norm R 112 i Marellis ljuslabb. Strålkastaren fixeras på en vinkelmätare (goniometer) och centreras. Därefter monteras testlamporna och justeras med hög noggrannhet. Redan en vertikal avvikelse på runt 0,5 grader ger betydligt bättre räckvidd men ökar risken för att blända mötande trafik.
Goniometern svänger sedan till höger och vänster med en maximal vinkel på 45 grader. En fotocell mäter ljuset från ett avstånd på 25 meter. Därefter sköter en dator uträkningarna för ljusfördelningen med hjälp av 5 670 olika mätdata och presenterar sedan resultatet i en isolux-ljuskurva.
Viktiga mätdata är 50 och 75 meter framför bilen, den yttre kanten markerar 3-lux-linjen. Fram dit kan man alltså urskilja föremål. Helljusstyrkan har vi inte mätt över huvud taget. Samtliga tester genomfördes med identisk systemspänning (13,2 V).
Annons
Annons
Prenumerant? Efter 3 april behöver du uppdatera ditt konto. Läs mer här.