Race of Champions är motorsportvärldens roligaste jippo.
Ja, det är ett jippo, men år efter år lyckas Fredrik Johnsson samla ihop ett respektingivande gäng förare för att de ska göra upp med varandra i intensiva heat och sprida motorsportglädje världen över.
1988 arrangerade Fredrik Johnsson och hans team den första upplagan, då som ett tioårsjubileum för rally-VM, och det var länge ett event för världens rallyelit att samlas och göra upp efter rallysäsongen. Nuvarande stadionformat anammades 2004 och sedan har man flyttat världen över: Paris, Miami, Bangkok, London, och nu äntligen – Piteå.
Tanken är att kora motorsportens ”mästarnas mästare” vilket kanske är en förmäten idé, men det är lika bra för det lockar fram tävlingsinstinkterna i något som vid första anblick är för skojs skull.
Årets upplaga är det första Race of Champions som körts på snö och is, och Pite Havsbad lyckades bygga upp en suverän anläggning, med tillhörande hopp. En bredare och mer spektakulär bana än vad man kan bygga i en fotbollstadion och var det något som förväntades var det spektakulär körning från några av motorsportsvärldens största ikoner.
Köp F1- & Indycar-magasinet 2022 här!
Den här artikeln kommer från auto motor & sports F1- & Indycar-magasin 2022.
Just nu kan du beställa tidningen tillsammans med 6 nummer av tidningen och 3 månaders digital Premium för endast 199 kr plus porto!
Första helgen i februari gästades Piteå nämligen av så namnkunniga förare som Mika Häkkinen, Sebastian Vettel, Sebastien Loeb, Helio Castroneves, Jimmie Johnson, Tom Kristensen, David Coulthard, Jamie Chadwick, Didier Auriol, Mick Schumacher, Benito Guerra, Emma Kimiläinen och Colton Herta.
Hemmahoppen var Johan Kristoffersson, Timmy Hansen, Mattias Ekström och det ultimata far-och-son-paret Petter och Oliver Solberg. Idel F1-världsmästare, NASCAR-mästare, Indy 500-vinnare, Le Mans-legendarer och rallygiganter vart man än såg.
Bilmaterialet som stod till buds var en salig blandning rallycross- och GT-bilar.
Porsche ställde ett gäng 718 Cayman GT4 Clubsport till förfogande, men på havsbadets blankis var det rallycrossbilarna som trivdes allra bäst. Organisationen hade både den gamla generationen RX Supercar Lite med bensinmotor och 330 hästar, samt den nya eldrivna RX2e-bilen på plats, ändåmålsenliga bägge två. För extra ombyte hade även Polaris bidragit med ett gäng av sina RZR Pro XP-buggies.
Vid sidan om dessa skulle det bli uppvisningar av den nya helelektriska rallycrossbilen (alla 1 170 hästkrafter av den), GCK Motorsports retromoddade elektriska Lancia Delta som kommer synas i rallycross-VM i år, och det mest uppskattade inslaget av alla: Stig Blomqvist var där med sin Audi quattro S1, det bevingade grupp B-monstret från 1985.
RoC hade inte sparat på krutet heller när det gällde marknadsföring och det märktes hela vägen från Arlanda till Luleå till Pite Havsbad. Det var en konversationsstartare som motorsport sällan är i Sverige.
Var man än stannade till under helgen, i flygplan, på restauranger, bensinmackar eller mataffärer var Race of Champions det stora samtalsämnet, vilket det verkligen borde vara för att kunna klassas som succé. Om det är något som svensk racing behöver är det stora samtalsämnen, och det här var definitivt något utöver det vanliga.
RoC:s socialamedierteam jobbade på högvarv under hela veckan, men en tämligen fundamental detalj missade de att nämna: att banan först hade flutit iväg för att sedan bli översvämmad efter fredagens snöstorm. Något om den saken fick man inte höra förrän man kommit till banan på lördag morgon, men väl där kunde man inte låta bli att bli imponerad av det arbete som lagts ner för att få den körbar.
Beslut om en kortare bana togs inför lördagens tävlingar, med en jaktstart istället för parallellkörning på schemat. Denna kortare bana gav i alla fall publiken två spektakulära handbromssvängar, en i vardera änden.
På förhand konstaterade många att upplägget sannolikt var kraftigt vinklat för oss nordbor, men faktum är att sådan här racing på is på elitnivå inte är oss förunnad längre.
Den senaste RallyX on Ice-säsongen avverkades 2019, medan 2020 års upplaga ställdes in på grund av pandemin, och sedan dess har det varit tyst. Istället är det i de franska alperna som rallycrossisracingen har starkast fäste, i och med det klassiska Trophée Andros.
Och med den nu 47-årige Sebastien Loeb i högform efter segern i Monte Carlo-rallyt, samt inhopp i just Trophée Andros i vinter, hade man gjort klokt i att satsa någon hundring på rally-VM:s mesta mästare.
Loebs magi skulle få vänta, för på lördagen skulle först nationstävlingen avgöras. Loeb parades ihop med Didier Auriol, också han rallyvärldsmästare och den mesta Race of Champions-segraren, men också den äldste i startfältet med proffskarriären avlägset i backspegeln.
Tävlingarna kördes i slutspelsformat med åttondel, kvartsfinal, semifinal och till slut final, och fransoserna fick tacka för sig redan i åttondelen. I nationstävlingen var det lagens ihopslagna tid som gällde vilket gav en rad oförutsägbara resultat.
Inte var det många som trodde att det amerikanska laget, med två killar från soliga Kalifornien, skulle slå ut snöiga Finland men det var precis det som hände i semin. Detta kunde i och för sig förklaras med att Mika Häkkinen numera njuter av pensionärslivet, och att Emma Kimiläinen kastades in på kort varsel efter att Valtteri Bottas ställde in.
Colton Herta och Jimmie Johnson å andra sidan var två hypermotiverade gossar som gjort sig stor möda för att ta sig till Piteå. Inte nog med det, de lyckades även slå det tyska laget med Sebastian Vettel och Mick Schumacher i kvartsfinalen.
Om Herta och Johnson var hypermotiverade var nog Petter och Oliver Solberg ännu en nivå högre.
”Team Norge”, som de representerade även om Oliver vanligtvis kör under svensk flagg, slog först ut det svenska laget bestående av Mattias Ekström och Timmy Hansen och sedan ”Team Nordic” med Tom Kristensen och Johan Kristoffersson på väg mot final.
Väl där syntes förarnas bakgrunder väldigt tydligt. Killarna från Kalifornien kämpade tappert men ingen blev överraskad över att det norska laget till slut tog hem nationscupen.
Lördagens körning hade skett i bästa tänkbara norrbottniska februariväder. Efter fredagens snöstorm välsignades Pite Havsbad med strålande sol som fick hela Bottenviken att gnistra.
Söndagens väder däremot var svårare för publiken och förarna att hantera. Blåsten kom tillbaka och snöfallet likaså, om än inte riktigt lika farligt som på fredagen. Arrangörerna hade i alla fall hunnit med konststycket att göra i ordning den fullständiga banan, den som spolades bort under den första snöstormen.
Med den längre bansträckningen kunde bilarna äntligen sträcka på benen ordentligt, och nu hade speakertornet den goda smaken att stänga av musiken när Stig Blomqvist var ute och rastade Audi quattron.
Och de ordinarie tävlingsheaten får ursäkta, helgens överlägset högsta jubel kom när Mäster-Stig utduellerade den nya elrallycrossbilen FC1-X över två varv. Nu hade i och för sig den modernare av de två olämpliga däck för underlaget, men ändå värmde det att se den nu 75-årige Stig köra hjärtat ur sig så här.
När allvaret tog över igen bjöd söndagens racing på helgens största prestigedueller. Bland banracingförarna var det Sebastian Vettel som drog det längsta strået, men det var rallysidan som stod för mest action.
Först skulle värsta rallycrossvensk koras: Timmy Hansen körde dock för hårt och åkte igenom snövallen in på Johan Kristofferssons bana! Hansen höll plattan i mattan och gasade över till rätt spår igen men det räckte inte.
Det blev Kristoffersson som gick vidare för att möta Mattias Ekström i kvarten, vars första heat skulle bli helgens dittills jämnaste. En hundradels sekund vann Kristoffersson med, men det blev ändå Ekström som gick vidare med en något lugnare marginal i andra heatet: hela halvsekunden räckte där.
Strax därefter skulle Sebastien Loeb och Oliver Solberg vara än värre och köra ett dött lopp! Solberg må ha blivit utslagen av den franske legendaren i och med förlusten i det andra heatet, men att köra på tusendelen jämnt med rally-VM:s mest framgångsrike någonsin måste ju båda gott?
När Loeb sedan slagit ut Ekström i semin visade det sig att hans andraplats i Dakarrallyt i januari och segern i Monte Carlo-rallyt inte var någon slump. En liten miss i det tredje heatet mot Vettel till trots, han gjorde processen kort med sin tyske namne, och även om detta skulle vara en förmäten metod att utse motorsportens ”mästarnas mästare” fanns det inte någon på Pite Havsbad som hade något emot att ge Sebastien Loeb den titeln.
Vi som var på plats tyckte absolut att det var ett privilegium att få se denne gigant runda av en av de mest anmärkningsvärda rallyvintrarna med ytterligare en framgång.
Ändå ter sig Race of Champions mest som en slags festival för motorsportens innersta cirkel snarare än som en fullblodstävling. En del tog tävlandet och chansen att visa publiken sin uppskattning på mer allvar än andra, far och son Solberg inte minst.
Efter varje heatseger hängde Petter ut utanför dörren och vinkade till publiken. Oliver ville inte vara sämre men hans ringa erfarenhet syntes på den fronten. Särskilt många autografer skrevs inte, men Sebastian Vettel sågs länge med en penna i högsta hugg i samband med förarpresentationerna.
Med det sagt ska man inte tro att de andra förarna inte tog till vara på tiden på Pite Havsbad. Mika Häkkinen och David Coulthard partade som om det vore 1999, Colton Herta bjöd med sina bandkamrater i ”The Zibs” för att de skulle få känna på en norrbottnisk snöstorm, Jamie Chadwick tittade storögt på de gamla racinghjältarna, medan Vettel och Jimmie Johnson hoppade på chansen att få åka med Stig Blomqvist i Audi quattron. Johnson verkade särskilt lycklig över sina framgångar på isen som måste ha kommit från ingenstans för honom.
En del barnsjukdomar drogs arrangemanget med trots allt. Handikappläktare där man inget kunde se, sparsamt med läktare över lag och en parkering som drogs med en del trängsel och oklarheter. Mejl och skyltar sade att man skulle betala för parkeringen, men parkeringsvakterna sade att det var gratis. Då var det bara att tacka och ta emot. Dessa problem sköttes snyggt av organisationen måste man säga.
I det stora hela är det bara en positiv sak att åskådarutrymmena var så pass fulla klockan tio på morgonen att VIP-området på kullen ovanför gjordes om till ett allmänt åskådarutrymme. Handikappläktarna placerades om och en hel del reklambanderoller flyttades för att ge bättre sikt.
Efter snöstormen på fredagen kantades banan av många höga snövallar på lördag morgon, men till på söndagen var även dessa åtgärdade. Det största problemet som inte kunde lösas på kort varsel var nog ändå de långa köerna till det enda hamburgerståndet som fanns på plats, vilket i och för sig knappast är ett unikt problem för vare sig motorsportevenemang eller strandresorter.
För svensk racing måste det här ses som en milstolpe. Det är sällan numera som vi i Sverige får hälsa förare av den här kalibern välkomna bortom svenska rallyt och rallycross-VM i Höljes, och arrangemanget i Piteå tog väl hand om det här tillfället.
Det var en sann förmån att få se denna grupp racerförare göra upp på snön. Vädrets makter gjorde ett gott försök att ställa till det, men inte ens en bana som flutit bort till Finland var ett problem för mycket.
Ja, Race of Champions är ett jippo, men det är ändå väldigt viktigt. För att förarna ska kunna umgås och tävla och njuta av sporten utan den sedvanliga pressen, det är trevligt för publiken att få se de här sidorna av sina favoriter, och den här gången var Race of Champions särskilt betydelsefullt för motorsport-Sverige.
Detta är ett event som det talades om land och rike runt och som man kommer att minnas av helt rätt anledningar. Fredrik Johnsson, kan vi göra om det här nästa vinter, snälla?