Finns det någon annan vagn som passar den svenska folksjälen bättre? Volvos stora Cross Country-modell är den ultimata drömbilen för många. Den bygger på en praktisk helyllekombi och har sedan kryddats med en mild portion extra terrängduglighet och ett alldeles lagom stort mått utseendemässig attityd.
Föregångaren XC70 tillverkades i hela nio år och nu är det äntligen dags för efterträdaren V90 Cross Country (CC), som baseras på den helt nya SPA-plattformen, vilken är grunden även för den senaste generationen av XC90.
Vi plockar därför ut alla de tre stora Volvomodellerna som delar bottenplatta. Vilka är skillnaderna mellan de olika vagnarna?
För att få så lika förutsättningar som möjligt har samtliga samma drivlina, en dieselmotor på 190 hästkrafter (D4), åttastegad automatlåda och fyrhjulsdrift.
Chassit skiljer sig dock mellan bilarna, men det ger oss samtidigt möjligheten att utvärdera de olika versionerna. Vårt testexemplar av nykomlingen Cross Country har den enklaste konfigurationen. Den är utrustad med standardchassi utan justerbar stötdämpning, vilket betyder konventionell stålfjädring fram och bladfjädring bak. Vanliga V90 är extrautrustad med justerbar stötdämpning och luftfjädring på bakaxeln, vilket bland annat är till för nivåreglering. Samma chassi finns att få till Cross Country, men den kan inte få något mer avancerat än så.
Då måste man kliva upp till stora suven XC90. Den har stålfjädring utan ställbara stötdämpare som standard, men går att få med justerbar stötdämpning och luftfjädring runt om, vilket sitter på vår testbil.
Fördelen med den lösningen är att man förutom en bekvämare fjädringskomfort även får möjligheten att höja eller sänka bilen, till exempel för att problemfritt kunna forcera snövallen in till garageuppfarten, eller för att kunna spara några droppar soppa vid landsvägskörningen.
Frågan är: Vilken av de tre är den bästa Volvon? Är det vanliga V90 som inte försöker vara något mer än bara en kombi, eller är det stora XC90 med sin mer avancerade fjädring och plats för upp till sju personer? Eller kan nya Cross Country vara en lagom kompromiss som erbjuder det bästa av båda världar? Och får man egentligen något mervärde utöver att välja en vanlig V90?
Allt detta ska vi ta reda på och kora en vinnare. Häng med, för nu ska vi utse vad som är det bästa Made in Sweden har att erbjuda!
V90 CROSS COUNTRY
Om det är någon som tvivlar på att Volvos stora Cross Country-modell är en drömbil för många svenskar, är det bara att ta en titt på statistiken. Gamla XC70 utgjorde 46 procent av hela 70-seriens försäljning här i Sverige 2015. Förra året var siffran ännu högre. Då stod den för inte mindre än 63 procent. Visserligen måste man tänka på att 2016 inkluderar skiftet från V70 till V90, men det visar ändå tydligt på dess popularitet.
Inte så konstigt. Modellen hade precis tillräckligt mycket attityd för att vara tuff utan att bli vräkig, var mysigt mjuk och stabil på vägen, samt levererade en dos äventyrskänsla och en illusion om att man kunde åka vart som helst.
Nu är det dags för den nya bilen att följa efter. Låt oss börja med utseendet. Smaken är som baken, men testlaget är ändå enigt i att nya V90 CC ser lite för tam ut; den har inte tillräckligt mycket attityd eller unika detaljer som gör att den särskiljer sig ordentligt utseendemässigt.
Jämfört med XC70 är de svarta plastsjoken runt hjulhusen, på trösklarna och på stötfångarna nu både mindre omfattande och inte lika grova. Förut sträckte sig till exempel den svarta plasten i bakstötfångaren hela vägen upp till lyktorna. Nu är det mer återhållsamt och sparsmakat. Trist. Kom igen, Volvo, ni kunde ha tagit i mer och dragit upp galonbyxorna lite högre.
När vi sätter oss bakom ratten och börjar köra märker vi också att det har hänt grejer jämfört med företrädaren. Testbilen har som sagt standardchassi utan justerbar stötdämpning, och det är ganska fast kalibrerat. Mjukiskaraktären från förr är borta och i grundutförande upplevs nya Cross Country istället som en spänstig atlet.
Fjädringskomforten är stram och uppfattas faktiskt som näst intill tysk. En testlagsmedlem noterar att det finns en hel del Audi A6-känsla över uppträdandet. Bilen rör sig smidigt och välkontrollerat över ojämnheter, men den har inget fluffigt filter utan förmedlar en tydlig vägnärvaro. Det känns nästan som ett sportchassi som hade varit naturligt på en CC Polestar, därför blir betyget lägre.
Komforten är dock inte dålig, för ojämnheterna blir aldrig störande påtagliga, men med standardchassi är färden inte lika behaglig som i vår test-V90 med justerbar dämpning och luftfjädring bak. Den är mjuk och skön utan att för den skull vara slapp och har ett lagom snyggt flyt och komfortgung som ger lite lyxkänsla.
XC90 med luftfjädring både fram och bak placerar sig mellan V90 och CC komfortmässigt. Fjädringen sväljer ojämnheter väldigt bra, jobbar snabbt och effektivt. Den har utmärkt dämpning och filtrerar bort småsaker fint. Däremot har den inte lika bra karosskontroll utan rör sig på ett typiskt suvigt sätt och vickar en del i sidled, liksom framåt och bakåt.
Styrningen i vår Cross Country skiljer sig i positiv bemärkelse från den i vanliga V90. Känslan är mer linjär, den är aningen tyngre och upplevs som något skarpare. Styrresponsen är lite mer direkt och bilen känns därför en gnutta mer alert. Det senare beror sannolikt på bilens fastare chassisättning, och Volvo har också jobbat med att få den högre bilen att kännas samlad och kontrollerad. Men vi kan bara spekulera i vad den mer positiva servokänslan beror på.
Cross Country har 24 millimeter bredare spårvidd fram än V90 och det skulle kunna höra till förklaringen. En skillnad mellan testbilarna är dessutom att CC saknar körlägesväljare (tillval för 1 900 kronor från utrustningsnivå Cross Country Plus) och styrningen har därför bara en standardkalibrering istället för flera olika valbara. En sista möjlig förklaring kan vara att det har att göra med bilens produktionsvecka och att den helt enkelt har den allra senaste mjukvaran.
CC har ju fått knappt sex centimeter högre markfrigång jämfört med V90. Märks det till vardags? Ärligt talat, knappt, och det gäller att man spetsar känselspröten för att uppfatta skillnaderna.
Det blir tydligast när det kommer till insteget. Vanliga V90 är ganska låg och där kliver man i det närmaste ner i bilen, medan man i CC istället kliver lite mer rakt in i kupén, vilket kan kännas bekvämare. Nackdelen är att man får längre ner till marken när man ska gå ur Cross Country och det är därför större risk för att man lägger benet mot utsidan av tröskeln och skitar ner byxorna.
Bakom ratten kan man skönja en antydan till att man sitter lite, lite högre upp med en hårsmån bättre utsikt, men det kräver i princip att man går direkt från V90 till CC för att man ska känna av det. Skillnaden är dock så liten att det varken har någon positiv eller negativ effekt.
Differensen i grundpris mellan V90 D4 AWD och CC D4 AWD är bara en ynka hundralapp. Men V90 har då automatlåda som standard och till CC kostar det 19 900 kronor extra. Volvo hävdar att man erbjuder manuell låda till CC på grund av kundefterfrågan, men det känns konstigt eftersom biltypen och motorn gör sig väldigt bra tillsammans med automat. Vår gissning är också att de flesta kunder faktiskt lär välja automat.
För en likvärdig bil blir inköpspriset därför lite högre än för en V90. Den högre markfrigången innebär ökat luftmotstånd och därmed något större bränsletröst och högre utsläpp, vilket resulterar i några hundralappar mer i fordonsskatt per år. Värderingsföretaget Bilpriser uppskattar dessutom att vanliga V90 kommer att behålla värdet marginellt bättre. Allt som allt betyder det att Cross Country blir ungefär 500 kronor dyrare i månaden att äga än en motsvarande vanlig V90.
XC90 lirar i en annan ekonomisk division än de två småsyskonen och kräver egentligen att du har en större plånbok, men där går det att förstå prisskillnaden tack vare det större utrymmet, de extra passagerarplatserna och den bättre flexibiliteten, även om påslaget kan anses en aning högt.
500 kronor extra i månaden för en Cross Country är inga stora pengar i sammanhanget, men det är samtidigt ingen struntsumma i en hushållsbudget. Ur ett rent förnuftigt och krasst perspektiv är det svårt att se vad den där extra femhundringen ger, förutom ett lite tuffare utseende. Sedan är ju ett bilval sällan helt rationellt, men det var tvunget att sägas.
John Eriksson
V90
Säg kombi och många tänker på Volvo. Säg Volvo och lika många tänker kombi. En V70 – eller varför inte en 745 eller 245. Gedigna bruksvagnar.
Med nya V90 inleds en ny era. Det är fortfarande en stor kombi, men med ett nytt fokus. Den har definitivt tagit klivet in i den högsta prestigeligan, och det med den äran ska sägas. Volvo har inte bara valt en ny inriktning mot mer lyx och elegans utan också tagit ut svängarna mer än tidigare. Designen är ganska extrem och att V90 är både längre, bredare och framför allt lägre än föregångaren behöver man inte ta fram måttbandet för att förstå. En upprättstående grill som minner om förr ihop med Tors hammare i strålkastarna ger ett distinkt ansikte som inte står konkurrenterna efter.
Tydligaste markören för den nya inriktningen är förmodligen bakrutan och dess framåtlutning. Där den praktiskt lagda ser förlorat lastutrymme ser konnässören en vackrare avslutning på en slank kaross.
Interiören är verkligen skandinaviskt ren och avskalad. Samtidigt mycket elegant, med – i synnerhet för det mer påkostade utförandet ”Inscription” – ytor och element tydligt markerade med antingen en kromkant eller lädersöm i kontrastfärg.
Volvo har vågat gå längre än de flesta när det gäller att skala bort knappar och istället lyfta in funktioner i pekskärmen. Greppet hjälper verkligen till att lyfta interiördesignen. Mer så än att erbjuda bästa tänkbara förarergonomi dock. Den som använder pekskärmen mycket under en långresa märker snart att man lutar sig fram ur stolen för att nå bra. Med detta sagt är både skärm och system snabba och snygga.
Rollen som behaglig motorvägsexpress spelar V90 riktigt bra. Den bekväma körställningen, den låga karossen som smiter fint genom vinden, den relativt effektiva dieselfyran och det avspända, adaptiva chassit. Här kan fyra vuxna koppla av många timmar i sträck i en välbyggd interiör. Förvisso på något fastare stolar än förr.
Lastbiten, inte har väl Volvo lämnat detta område vind för våg? Nej, femton liter mindre volym än i föregångaren samt lite sämre ”kylskåpskapacitet” klarar nog de flesta kunder av att svälja. Lastgolvet är fortfarande brett, även om nya Mercedes E-klass har hunnit ikapp.Att man snålat på fällningsmöjligheterna (60/40 istället för 40/20/40) förvånar dock en smula. Finesser ska inte saknas när man vill upp i maximal lyxnivå.
Säkerhetskänslan är markant i V90 och vi vet att den klarar sig lysande både vad gäller aktiv och passiv säkerhet. När man kör på hala, snötäckta vintervägar slås man av den riktningsstabilitet Volvo byggt in. Det finns skojigare bilar att ratta, men trygghetskänslan bakom ratten är imponerande. Fyrhjulsdriften kostar för övrigt 14 000 kronor extra och är prisvärd.
D4-motorn har vi testat ett antal gånger nu och den upplevs naturlig i bilen. Lagom. Minst. Hela V90 känns över lag som en lyckad produkt i Volvoprogrammet. En vinnare? Eller finns det bättre val …?
Mikael Johnsson
XC90
Suven. Biltypen som klarar allt. Det fyrhjulsdrivna arbetsredskapet som tar sig fram oavsett hur eländig terrängen är. Som vägrar ge upp trots att uppgiften verkar omöjlig. Tankarna går till käcka ynglingar med automatkarbiner i Willys Jeepar, kakiklädda äventyrare som kört fast med en handfull Land Rover Discovery, och storhjulade Toyota Land Cruiser någonstans långt ute på en glaciär.
Å andra sidan kan man se den moderna suven som människans bästa vän. Alltså, den vanliga människan som brottas med vad familjen ska äta till middag, som inte kommer på någon bra julklapp till svärmor, och som oroar sig för att tiden inte riktigt räcker till. Människan som lägger vardagspussel.
Byt ut ett svartvitt D-dags-Normandie mot Förortens IP och soldaterna mot småflickor med svettiga pannor och lortiga knän som vill hem efter fotbollsträningen. Byt ut Sumatras djungelstigar mot den sista biten fram till sommarstugan, där vägen blir till två smala spår genom skogen. Och byt ut isvidderna på Vattnajökull mot gatan utanför funkisvillan morgonen efter att plogbilen dragit fram.
I en suv får de där småflickorna plats, familjen kommer fram till den där sommarstugan och du kan forcera den där snödrivan och hinna i tid till dagis – och i förlängningen, jobbet. Suven. Bilen som aldrig sviker.
Är Volvo XC90 verkligen en suv, i ordets klassiska bemärkelse? Nej, självklart inte. Långt därifrån. Men att skjutsa ett halvt fotbollslag fixar den tack vare sjusitsmöjligheten, kostigen fixar den också då markfrigången är nästan 27 centimeter, och snödrivan klaras av då bilen är fyrhjulsdriven. Bitarna i vardagspusslet klickas i en efter en.
Sedan Willys Jeepens glansdagar (på 1940-talet) har suven, eller terrängbilen om du så vill, utvecklats en hel del. Vi har domesticerat den på samma sätt som vi förvandlade vargen till en mops, så att den moderna människan kan ha den i ”möblerade rum”. Eller åtminstone i det välstädade garaget.
Urholkningen av den klassiska, oborstade terrängbilen har gjorts möjlig genom införandet av dna från den allra vänaste av familjebilar: mpv:n. Korsa en bångstyrig Willys med en foglig Renault Scenic och voilà, du har en Volvo XC90. En livskamrat för den svenska familjen, framavlad till perfektion. För idag vill (snudd på) ingen ha en mpv, det är helt enkelt inte tufft nog längre. Män som kvinnor, alla vill vi ha en suv och det kan man inte klandra någon för. Biltypen är, mer än någon annan, skapad för den moderna människans behov.
Och den förverkligar dessutom vår fåfänga dröm om att vara lite flottare än alla andra – eller åtminstone att sitta lite högre i trafiken än vad andra människor gör. Survival of the fittest, störst går först, allt det där som reptilhjärnan viskar i vårt öra.
Suven i allmänhet, och Volvo XC90 i synnerhet, har både IQ som löser upp vardagens alla knutar och EQ som smörjer vårt ego. Det är en oslagbar kombination.
John Argelander
SITTA FRAM
TRIPP, TRAPP, TRULL I HJUL
Tre olika Volvo med tre olika hjuldiametrar. Varför? Ju större hjul desto bättre förutsättningar för att så obehindrat som möjligt tackla både små och stora ojämnheter/hinder i vägen. Det är också ett sätt att skapa markfrigång. Bra för offroadbilar och suvar alltså. På denna skiss jämför vi standardimensionerna. Om V90 är utgångsobjektet har V90 CC 5,2 procent större rullomkrets. XC90 har i sin tur 3,6 procent större rullomkrets än V90 CC. Rullomkrets? Det är branschens (STRO) standard på omkrets där man har tagit hänsyn till hoppressningen som blir vid marken. Rullomkretsen är alltså något mindre än för motsvarande perfekta cirkel.
Volvo har med den de större CC-hjulen skapat en något tyngre utväxling för den identiska drivlinan än i vanliga V90. Som synes i databladet sänker det varvtalet med 100 r/min i 110 km/h – men hämmar accelerationen.
ECO-LÄGET GÖR NYTTA
Som standard i Volvobilarna finns ett Eco-körläge för energieffektiv körning att slå på. Och du måste verkligen slå på det för läget försvinner vid varje ny motorstart – även om du kört i flera timmar i Eco och sedan tar en paus, vilket inte känns idealt. Det är lätt att glömma sig. I Eco-läget är gasresponsen trevligt nog inte alls förstörd, men drivlinan är trots allt omprogrammerad med förbrukningen i fokus. Bland annat tillkommer seglingsfunktion. Bilen rullar då på tomgång när rörelseenergin räcker till för att rulla.
Dock annulleras seglingen om farthållaren används. Därför var det med viss förvåning vi studerade resultatet av vår två gånger 63-mila jämförelsemätning i V90. Farthållaren användes konstant för största möjliga repeterbarhet och vi kom i mål med en differens på bara 1 km/h i snittfart. I läge Comfort drog bilen 6,5 l/km vilket i läge Eco sjönk till 6,0. Så sparas nästan fyra liter diesel! Av klimatanläggningens energieffektivare arbete märktes inget negativt under resan. Yttertemperaturen var cirka fem plusgrader. Eco-läget verkar faktiskt fungera!
ETT ANGENÄMT BESLUT
Det finns avsevärt värre saker att göra än att behöva välja mellan någon av våra tre testbilar, om man har den förmånliga sitsen. Även om valet inte är helt självklart rör det sig om tre otroligt fina vagnar och man kommer inte att lida i någon av dem.
Föga förvånande är det otroligt jämnt och resultatordningen hade kunnat slutat annorlunda om det varit andra specifikationer på testbilarna. Ett justerbart chassi här och en konventionell stålfjädring där, vips hade det kunnat se annorlunda ut.
I stora drag kan vi ändå säga att det XC90 tappar i ekonomironden, tar den igen när det gäller utrymmen och karisma. Om det inte känns tillräckligt speciellt att sätta sig i en CC gör det sannerligen det bakom ratten på en XC90.
När det kommer till vanliga V90 och Cross Country är det egentligen bara ekonomin som fäller avgörandet. Specifikationen på den enskilda bilen kan som sagt skifta resultatet i vårt betygsprotokoll när det är riktigt jämnt.
Vad vi kan konstatera handlar det inte så mycket om CC eller inte CC, den levererar inte några vitt skilda egenskaper som gör den bättre eller sämre. Det handlar istället om vilken utrustning man ska satsa på.
Vill du ha en bil som känns spänstigare och är roligare att köra? Då kan du med fördel behålla standardchassit, där Volvo har lyckats väldigt bra med kalibreringen. Du får offra lite komfort, men vinner å andra sidan lite skärpa.
Prioriterar du däremot komfort ska du absolut välja till det justerbara chassit med luftfjädring på bakaxeln. Då får du en ypperligt fin vägvagn. Att välja luftfjädringen är en rekommendation särskilt till dig som vill ha just en CC och som uppskattade den mjuka karaktären på XC70.
Det är en mycket vettigare investering än att uppgradera framstolarna med fler inställningsmöjligheter och finesser, vilket snabbt kan bli väldigt kostsamt. Standardstolen imponerar genom att vara mycket bekväm och den är faktiskt nästan identisk med den dyrare varianten, bortsett från att man får klara sig med färre inställningmöjligheter. Och som sagt, ur komfortsynpunkt får man mer valuta för pengarna om man väljer det justerbara chassit.
Och det slutgiltiga intrycket av nya CC är att vi önskar att Volvo hade velat göra lite mer av konceptet, skruvat upp volymen istället för att skruva ner den.
VILKEN SKULLE JAG VÄLJA OCH VARFÖR?
JOHN ERIKSSON, testredaktör
Volvo har sparat för mycket på krutet med CC. Därför får det bli en XC90 med luftfjädring för maximal förmåga att forcera trottoarkanter, samt Rugged-paket som ger rejäla, svarta stötfångare och sidokjolar. Det är en bil med unik känsla och utseende!
JOHN ARGELANDER, redaktionschef
Nya Cross Country fyller luckan mellan V90 och XC90 på ett föredömligt sätt, men den tilltalar inte mig personligen – V90 känns trevligare när den är låg och slank. Men min favorit är XC90, den är ännu högre och kaxigare än V90 CC, och har en ståtligare känsla.
MIKAEL JOHNSSON, testchef
Jag ser ett dilemma med nya Cross Country. Nya V90 introducerar ju en låg och slimmad kaross – som sedan ska höjas igen i CC. Denna makeover var naturligare för XC70. Jag väljer då vanliga V90 … tills jag inser att den riktigt snygga suven XC90 också är med. Den tack.