Ögat överför tio miljoner intryck till hjärnan – varje sekund. Och på en sekund kan hjärnan utföra tio miljarder analoga räkneoperationer.
Ändå tar det 0,18 sekunder innan en fara upptäckts, bearbetats och en signal skickats ut med ljusets hastighet i de 5,8 miljoner kilometer långa nervbanorna med en impuls till rätt muskler. Dessa behöver 0,2 sekunder för att flytta högerfoten från gaspedalen till bromspedalen.
För att utnyttja den mänskliga hjärnans fulla kapacitet måste det till en stor händelse. Som till exempel en Ferrari 812 Superfast.
Den är mer än en V12-toppmodell, den är resultatet av 70 års utveckling hos Ferrari.
V12-motor och Ferrari – detta har hört ihop ända sedan starten. Den allra första Ferrarin, modell 125 från 1947, hade en av Gioacchino Colombo-konstruerad V12-motor på 1,5 liter och 118 hästar under huven.
Basen för Superfast är den i 799 exemplar byggda F12 TdF. Sedan började teknikerna ett förbättringsarbete: Motorn fick nya toppar, vevstakar, kolvar, variabla insugningsrör, direktinsprutning med ett tryck på 350 bar och 2,8 millimeter längre slaglängd, vilket ökade cylindervolymen till 6,5 liter, effekten till 800 hk och vridmomentet till 718 newtonmeter. Detta är den starkaste sugmotor som någonsin använts i en serieproducerad personbil.
Motorns kraft skickas via kardanaxeln till en baktill monterad transaxel med en sjuväxlad dubbelkopplingslåda. Denna växlar nu 30 procent snabbare och har en lägre utväxling. Detta ger en varvtalsökning på 2 000 r/min innan varvtalsstoppet nås vid 8 900 r/min och därför ger motorn 50 hästkrafter mer än tidigare. Nu tar vi hissen ned till garaget där Superfast väntar i neonrörens bleka sken.
Det är ofattbart att någon lånar ut en sådan här bil och dessutom frågar om jag vill avsluta med att köra den på Bosch testbana i Boxberg.
Svaret blir ett ja utan en sekunds tvekan. Ännu bättre hade varit om man kunnat backa tiden till 1993 och besöka den då 15-årige Sebastian Vettel, sittande bakom ett berg av motortidningar, och säga till honom: Grabben, ge inte upp dina drömmar!
Testbilen är utrustad med ordentligt skålade racingstolar och fyrpunktsbälten. Dessa dras åt så hårt att man nästan har svårt att andas – och det är inte den enda gången det händer i dag.
Allt annat går väldigt smidigt. Foten på bromsen, startknappen, startmotorn arbetar. För att lägga i ettans växel, en kort tryckning på den högra växlingspaddeln, foten från bromsen, gas, och 812 Superfast lämnar sin p-plats och rullar ut i solen. Den rör sig lika smidigt i stadstrafiken som en Fiat Panda, det enda som stör är bredden på hela 1,97 meter. Dubbelkopplingslådan arbetar sig snabbt upp till sjuans växel och avgasljudet är mäktigt.
Motorn låter aggressivt och går inte lika mjukt som andra V12:or. Detta har sin grund i cylindervinkeln på 65 grader, ett minne från Formel 1-tiden då Ferrari fram till 1995 använde en V12:a med denna cylindervinkel. I sin starkaste version gav den motorn på 3,5 liter just 800 hästkrafter, precis lika mycket som i vår 812 Superfast drygt 20 år senare. Och den behöver inga hjältar bakom ratten som Jean Alesi och Gerhard Berger.
På autobahn har 812 en potential som få andra bilar.
Medan AMG GT och 911 Turbo rusar fram i vänsterfilen kan 812 köras lugnt i högerfilen då det ändå är tydligt för vem som helst vilka reserver den har. Den här bilen kan köras i farter man helst bara använder när man är ensam på vägen. Övriga bilister hinner inte upptäcka en bil som framförs i de farter 812 är kapabel till.
Även i hastigheter strax under toppfarten känns Ferrarin stabil, säker och lugn i sitt beteende. Detta trots att aerodynamiken nu är inriktad på att i första hand ge ett lågt luftmotstånd. Maximalt marktryck på 210 kilo används bara i det lägre fartregistret, det vill säga upp till 200 km/h. Däröver ändras spoilerns vinkel vid diffusorn från 14 grader till noll och luftspalterna vid framhjulen rätas ut av fartvinden. Detta styr luftströmmarna under bilen och längs bilens sidor och medverkar till att sänka luftmotståndet.
Att korsa en halv kontinent på en förmiddag hör till rutinen när det gäller att testa en Gran Turismo. Superfast utmärker sig däremot där man minst anar det, nämligen i kurvorna.
Vi tar av från motorvägen och befinner oss strax på en väg genom skogen som är så smal att den saknar mittmarkering. Vägbanan är fortfarande blöt efter morgonens regn. Vi ställer därför reglaget på ratten på ”Wet” för att anpassa bilens humör efter väglaget. Elektroniken griper nu in effektivt men samtidigt så omärkbart att du tror att det är du själv som bemästrar bilen. Tryck på gaspedalen och 812 svarar med sina 800 hästkrafter. Nästa kurva dyker nu snabbt upp framför dig.
Det är enastående hur V12-motorn bygger upp kraft och effekt. Varje millimeter du trycker ned gasfoten betyder ett nytt effekttillskott ungefär lika stort som den sammanlagda effekten hos en Fiat Panda.
Vid 6 000 r/min ändras ljudet från ett brölande till att bli mer tjutande, effektkurvan spetsar till sig och bilen störtar fram som om någon rivit sönder vägen bakom den. Parallellt skiftar växellådan kuggar så snabbt och exakt att det aldrig hade gått att göra lika bra om man växlat manuellt. V12-motorn på 6,5 liter varvar upp med en omedelbarhet som om den inte haft någon svängmassa alls.
Det som också imponerar är det fantastiska greppet hos däcken av typen Pirelli Corsa. De håller sig kvar i den fuktiga asfalten på ett sätt som gör att man aldrig behöver avvika från ideallinjen i kurvorna – och detta utan fyrhjulsdrift.
Däremot med fyrhjulsstyrning. Konstruktionen härstammar från F12 tdf: elmotorer ändrar bakhjulens vinkel med upp till 1,5 grader beroende på fart, styrvinkel och sidoacceleration. Detta efter att ha stämt av med den elektroniskt styrda differentialspärren och antispinnsystemet.
Virtuell förkortning av axelavståndet kallar Ferrari detta när bakhjulen styr emot framhjulens riktning och därigenom gör bilen mer lättrörlig. Föraren märker inget av detta och det får ses som ett komplement till styrningen med framhjulen. Den första elektromekaniska styrningen hos Ferrari har en utmärkt precision och ger en perfekt styrkänsla, samt hjälper föraren att styra emot vid hård körning. Detta är knappast aktuellt på allmän väg vid torrt underlag, där ligger kapaciteten hos 812 alldeles för högt.
För att känna på detta beger vi oss nu till testbanan i Boxberg där vi inte störs av annan trafik. Vanliga landsvägar är alldeles för ”smala” för denna Ferrari men här kan vi lugnt vrida reglaget till läge ”Sport”, ”Race”, ”TC” och ”ESC off”.
Men överraskningarna håller sig inom vissa gränser: Efter att ha kört en bra stund utan att något särskilt hänt – och då framhjulen vägrat att tappa sitt grepp – tappar bakvagnen plötsligt greppet. Detta händer naturligtvis lättare vid gaspådrag i en kurva. Men långsamt kommer det aldrig då tvåans växel räcker till en bra bit över 100 km/h.
Den som kopplat ur förarhjälpmedlen måste räkna med detta och gränszonen är mycket smal. Den är att likna vid en slak lina som bara verkliga artister behärskar att gå på. Något hjälps man här av den lätt kontrollerbara kraften hos 812 Superfast. Det gör att man har lättare att utnyttja bilens fulla potential och då händer det saker: noll till hundra på 3,2 sekunder, noll till tvåhundra på 8,7 sekunder, toppfart 340 km/h.
Superfast. Utan överdrift.
