Frågan som de flesta svenska bilköpare ställt sig de senaste åren är om bilen ska gå på bensin eller diesel. Nu är det dags att ändra på den frågeställningen. Nu är det el eller bensin som gäller, enligt biltillverkarna. Vill du ha en elbil som går 45 mil på en laddning eller en trecylindrig bensinbil med manuell låda? Kia e-Niro ger Volvo XC40 en riktigt tuff match.
Då och då händer det att verkligheten tar ett ordentligt hopp. Vi märker det kanske inte direkt, men så är det.
I bilarnas värld var den 8 april 2008 tveklöst ett sådant tillfälle, världspremiären för Tesla Model S – bilen som startade den moderna elbilsrevolutionen. Funktionella elbilar med starkt habegär.
Nu drygt tio år senare har nästan alla tillverkare en elbil på väg och en handfull märken har börjat sälja elbilar. Men när det gäller nybilsförsäljningen är det bara knappt två procent av alla nya bilar i vårt land som enbart går på el.
Förklaringarna är höga priser men kort räckvidd spökar nog ännu mer. Att betala 350.000 kronor för en bil som bara går 20 mil i stöten tar emot.
Nu har verkligheten återigen tagit ett kliv in i en ny tid. Koreanska Hyundai och Kia säljer elbilar som går över 40 mil på en laddning till långt under halva priset för en Tesla Model S.
Helt plötsligt kan alla som har råd med en vanlig VW Golf välja en elbil och samtidigt spara pengar. Men det riktigt stora som förändrar allt är att man inte tvunget måste kunna ladda hemma – eller för den delen på jobbet.
Med 40 mil mellan laddningarna räcker det med ett veckobesök till en snabbladdare – om du kör 2.000 mil per år. Visst, du måste parkera din elbil vid en snabbladdare i upp emot två timmar i veckan i väntan på att de små elektronerna ska rusa genom sladden in i batteriet, men kanske kan det kombineras med ett biobesök eller en storhandling?
Game changern är i sig inte märkvärdigare än att koreanerna monterat ett 459 kilo tungt och 64 kWh stort batteri samtidigt som bilen kostar ungefär lika mycket som en VW e-Golf – som bara går 25 mil!
Men nu bromsar vi in resonerandet och går rakt in i dagens duell. Vi ska reda ut vilken bil som är bäst att köra och åka i, vilken som är billigast att äga, och förklara varför testlaget föredrar den ena framför den andra. Vi ska givetvis också tala om när XC40 kommer som laddhybrid och som riktig elbil – för Volvo är på gång även om det dröjer.
Motorpaletten i Volvos kompaktsuv XC40 andas än så länge långt ifrån framtid. De fyrcylindriga bensin- och dieselmotorerna har kompletterats med en trecylindrig maskin på 156 hästkrafter som fram till årsmodell 2020 bara kan kopplas till en manuell växellåda.
Försäljningsmässigt är XC40 en succé. Tillverkningen slår mot varvtalsstoppet, så på det viset behöver man inte elektrifierade modeller. Under 2018 sålde Volvo närmare 90.000 exemplar och det är väntetid.
Grundpriset startar på 293.900 kronor men vår testbil är mycket trevligt utrustad vilket syns på prislappen som slutar på 405.200 kronor. Kia e-Niro med elmotor på 204 hk kostar 369.900 kronor (efter bonusen på 60.000 kronor). I sitt lyxigaste utförande kallat Advanced Plus samt Techpaket går den lös på 414.700 kronor – och då är e-Niro mycket bättre utrustad än vår test-Volvo.
Prisbilden är alltså tämligen likartad, Volvo är billigare i grunden men med likvärdig utrustning är Kia prisvinnare.
Stora klasskillnader
Men bilupplevelsen skiljer sig åt rejält. Volvo XC40 känns större, självsäkrare och stöddigare. Kia flyger jämförelsevis lite blygt under radarn bortsett från de blåa dekordetaljerna och den vita täckgrillen. Det är inget stort fel på formgivningen men Niro har inget klart märkesuttryck och upplevs som lite tam. XC40 kan däremot bara vara en Volvo.
Även interiört har svensken, som byggs i Belgien, ett starkare designspråk och det känns mycket tydligt att Volvo är den exklusivare bilen där mer möda har lagts ner för att detaljer, material och former verkligen ska kännas attraktiva.
Vi kan ta bagageutrymmet som ett exempel. Vår Volvo har lastpaketet med elektrisk lucköppning via fotsensor och massvis med fästöglor och spännband. Ryggstödet är 60/40-delbart med skidlucka och det blir ingen tröskel vid fällning.
Kia har inte ens elöppning av bakluckan trots att vi kör en maxutrustad bil. Mattan är billig, skidlucka saknas och skarven vid fällning blir väldigt hög. Bakluckan känns plåtig. Det är helt enkelt klasskillnad.
Dags att köra. Volvos framstol är bekväm, även om den är lite smalare än i XC60. Med en dieseldriven XC40 D4 i minnet känns det som en befrielse när den 1,5 liter stora trecylindriga bensinmotorn går igång mjukt och diskret. Växelspaken har en rejäl fyrkantig knopp som för tankarna till en automatlåda. Den känns lite otymplig och ligger inte skönt i handen.
Men själva växellådan fungerar bra och det gör även motorn – så pass att vi anser att den trecylindriga maskinen just nu är det trevligaste motorvalet till XC40. Motorn klarar segdragning på låga varv utan protester och varvar glatt om man har bråttom. På lite högre varv låter det trivsamt trecylindrigt, inte plågat eller påträngande.
Volvos drivlina är trevlig – tills du kört Kia e-Niro
Visst kan det saknas kraft vid omkörningar i högre hastighet och på en fjällresa med full packning lär den kännas ansträngd. Men för en citysuv fungerar motorn däremot riktigt bra – till dess man sätter sig i Kia e-Niro.
Kias drivlina är silkeslen. Motorn är tyst, stark och har fantastiskt bra respons. Jämfört med en förbränningsmotor som låter, vibrerar och har en tydlig effektfördröjning är det här himmelriket.
Att krypa fram i köer med en manuell XC40 och jobba med växelspak och koppling känns verkligen inte modernt. Dessutom har XC40 inte en chans att hänga med Kia vid grönljusdueller.
När detta skrivs går det inte att beställa en XC40 T3 eftersom 2019 års modell är slutsåld, men när bygg-bilfunktionen öppnar igen kommer man att kunna lägga till runt 10.000 kronor för en automatlåda. Momentum Advanced Edition med automatlåda och lite utrustning kostar 16.000 kronor.
Klarar man inte av tystnaden från en elmotor kan Kia bjuda på ett ”rymdskepps-surrande” elektroniskt ljud som aktiveras med en knapp, men varför då? Systerbilen Hyundai Kona Electric låter som en spårvagn i sitt tysta läge och slår man på det elektroniska ljudet kommer en påträngande ”science fiction-film-ljudmatta” som ingen i testlaget gillar.
Vad gäller ljudupplevelse, fjädring och körupplevelse slår Kia släktingen Hyundai Kona med rejäl marginal.
Strösslar med utrustning
Kia bjuder på tre körprogram: Eco, Normal och Sport. Gaspedalsresponsens och styrningens lätthet varieras med en knapptryckning. Därtill kan man med hjälp av paddlarna bakom ratten ställa graden av regenerering i tre steg.
I det kraftigaste återvinningsläget bromsar bilen in riktigt bra, men tyvärr inte ner till stillastående (slår av vid 10 km/h), så man kan inte praktisera enpedalskörning fullt ut som i exempelvis BMW i3. Men håller man in vänster paddel kan man regenereringsbromsa manuellt!
Vi glider ut ur staden och in på kurviga vägar. Kia har även den mycket komfortabla stolar – de är mjuka, mysiga och inte sportigt kramande. I högsta utrustningsnivån är de dessutom ventilerade för varma sommardagar medan ratten självklart är eluppvärmd redan i grundversionen. Det här är ett exempel på hur Kia strösslar med utrustning medan Volvo har möjlighet att ta extra betalt. Eluppvärmd ratt ingår i klimatpaketet för 9.900 kronor.
Kias fjädringskomfort imponerar. Bilen har en naturlig tyngd (drygt 300 kilo tyngre än XC40) och den rör sig mjukt och lugnt. I normalläget är styrningen lätt och bilen känns trygg.
Kia har en viss Saabkänsla – och inte alltid på ett bra sätt
Vi knappar in sportläget och trycker accelerationspedalen i botten. Nu avslöjas att Kia Niro i grunden är en bensinbil och att man inte kommit riktigt lika långt när det gäller styrelektronik som exempelvis Tesla eller BMW i3. Att batterierna ligger långt bak under baksätet hjälper inte heller till för drivhjulsfästet.
Full gas från låga hastigheter ger omedelbart ett däckskrik från framdäcken till dess antispinnsystemet griper in. Även i lite högre hastigheter har bilen svårt med effektkontrollen och gasar man på för tidigt ut ur kurvor blir det understyrt som på den gamla goda Saabtiden.
Pedalresponsen är dessutom så snabb att man inte får någon harmoni i körningen, det blir ryckigt och nervöst. Bilen får tillbaka sitt lugn i normalläget och med den kraftigaste regenereringen är det riktigt kul att släppa gasen för lite motorbroms före böjarna. Stänger man däremot av regenereringen frirullar bilen som den bästa gamla Saab jag kört, och det är också en härlig känsla fast på ett annat vis.
Kia är fantastiskt fin till vardags
Kort sagt är Kia e-Niro en fantastiskt fin bil att vardagsköra och vardagsåka med, bekväm och trygg. Men för dig som kräver sportbilskvaliteter faller den igenom.
Volvo XC40 rullar mycket stadigare, men inte lika bekvämt. Styrningen är lite vassare och chassit har bättre balans, är styvare och man kan faktiskt ha riktigt roligt bakom ratten. Men någon sportbil är givetvis inte XC40, utan en liten suv med trecylindrig motor som verkligen gör så gott den kan.
Som förare i bägge bilarna kan man njuta av förarassistanssystem som fungerar väl, och självklart av adaptiva farthållare. Vid parkering finns både tv-hjälp och sensorer om man betalar lite extra. Över lag är tekniknivån väldigt hög i de bägge bilarna – om man vill betala för det. Båda har även hög säkerhetsnivå med fem stjärnor i Euro NCAP:s test samt exempelvis autobroms för fotgängare och cyklister.
Baksätet kan dock vara något som avgör bilköpet till Volvos favör. I Kia sitter en vuxen tyvärr lågt och obekvämt, ska storvuxna ofta sitta där under långresor finns det skäl att tveka.
Så här långt i duellen kan vi konstatera följande: Kia fjädrar bättre, rullar tystare och är trevligare att köra. Volvo kontrar med lite spänstigare köregenskaper och en mer exklusiv känsla.
Men Kia är en elbil och det betyder att vi måste checka av en del väsentligheter för en laddbar bil som kan avgöra om det är ett bra köp eller inte.
Batteriet som tillverkas av koreanska SK Innovation är vätskekylt vilket betyder att upprepad snabbladdning inte bör vara några problem. VW e-Golf storknade exempelvis när vi snabbladdade upprepade gånger under ett test i somras. För effektivare laddning i minusgrader finns även ett batteriuppvärmningssystem – i vinter ska vi testa laddning vid minusgrader.
Snabbladdning är möjlig med effekter upp till 100 kW, då laddar man från 0 till 80 procent på en timme. Med 50 kW snabbladdning går det på 1,5 timmar.
Ingen mobilapp eller dragkrok – än
Den inbyggda laddaren är på 7,2 kW och med 16 ampere hemma och laddbox får man fulladdat på ungefär 17 timmar – den klarar tyvärr inte trefasladdning. Som standard finns inte heller någon vanlig schukoladdsladd- Kia vill helt enkelt inte att man ska riskera att ladda via ett osäkert uttag. Men ett väl installerat och fräscht motorvärmaruttag bör inte vara en säkerhetsrisk och i vår bil finns en schuckosladd.
För kupévärmen finns en värmepump som ger energieffektiv uppvärmning. På minussidan noterar vi också att en app för att styra funktioner som värme eller för att kontrollera laddstatus saknas. Förhoppningsvis kommer det. Dragkroksmöjlighet är på gång.
Vi har ännu inte haft möjlighet att räckviddstesta Kia e-Niro, men systerbilen Hyundai Kona Electric som är något mindre och lättare har vi kört 40 mil med i vanligt svenssontempo. Våra tyska kolleger körde hela 58 mil med Kona i en särskild ”ecorunda”, så vi räknar med att 40 mil ska vara realistiskt.
Ekonomiskt är det spännande och i dagsläget ganska jämnt mellan testbilarna. Enligt Konsumentverkets tjänst Bilsvar.se landar slutnotan på 45 kronor per mil för bägge bilarna. Men vi noterar att de har en väldigt hög elkostnad i sin kalkyl, och vi ställer också frågetecken för deras andrahandsvärderingar och servicekostnader – där eldrivna Kia är mycket dyrare att serva än bensindrivna Volvo.
Vid våra egna betydligt mer exakta beräkningar hamnar Hyundai Kona Electric på 35 kronor milen medan vårt senaste test av en XC40 D4 gav ett milpris på 50 kronor per mil. Visst är XC40 T3 billigare än D4 men vår kvalificerade gissning är att man minst kommer att spara fem kronor per mil på en e-Niro jämfört med en XC40 T3.
Kanske blir det ännu mer – tänk dig tre år fram i tiden, 2022, när du står och ska byta in din tre år gamla bil. Bensindriven trecylindrig Volvo eller en eldriven Kia – då när laddbara bilar med största sannolikhet dominerar nybilsförsäljningen. Vår gissning är att andrahandsvärdet kommer bli bättre för elbilar.
Så till Volvos framtidsplaner. Den 5 juli 2017 kommunicerade Volvo följande: ”Alla nya Volvomodeller som presenteras från 2019 kommer att ha en elektrisk motor, vilket betyder slutet för bilar som enbart har en förbränningsmotor. Elektrifieringen är grunden för Volvos framtid.”
Man ska inte misstolka det här som att Volvo enbart kommer sälja bilar med en elmotor ombord från nästa år, men alla nyutvecklade modeller blir minst hybridiserade.
XC40 blir Volvos första helt eldrivna bil (C30 räknas inte) och produktionen startar sent nästa år. Leveranserna kommer igång tidigt 2020. Laddhybridversionen kommer förmodligen nå sina kunder sommaren 2019. Volvo ligger alltså rejält efter Kia som börjar leverera e-Niro under januari 2019. Kia hoppas få 1.500 bilar under året och dessa lär gå åt väldigt snabbt.
Testlagets åsikt är denna: Kia e-Niro är långt ifrån världens bästa bil men tveklöst vårt val i denna duell och den elbil som vi just nu rekommenderar om man inte har en rejäl slant att spendera.
Kia vinner alltså på elektrisk knockout och det faktum att milkostnaden hamnar ungefär på samma nivå som för en vanlig bensindriven VW Golf.
När XC40 finns som eldriven lär den vara attraktivare än Kia – men till ett betydligt högre pris. Ska vi gissa på att den kommer att kosta från en halv miljon?
Det som Kia och Hyundai verkligen har gjort är att höja ribban för hur långt en elbil ska komma. Visst är det lite pinsamt att Audi e-tron och Mercedes EQC som båda kostar runt miljonen inte kommer lika långt som billiga Kia e-Niro?
