Test: Ford Mustang Bullitt – nostalgisk dröm och du blir lika cool som Steve McQueen

Premium Vem vill inte vara lika cool som Steve McQueen? I special-modellen Mustang Bullitt har du chansen. En dröm för nostalgiker och audiofiler likaså!

Test: Ford Mustang Bullitt – nostalgisk dröm och du blir lika cool som Steve McQueen

Den gamla goda tiden: Varje år ett år äldre och en hel del bättre. I alla fall subjektivt sett, eftersom betraktaren själv blir äldre och bättre (vi säger så). På sjuttiotalet till exempel var bilen sin tids stilikon, ett drömobjekt och grunden för svamlande svärmeri.

Bilar var superstjärnor, även på bioduken: Mustang-piloten Frank Bullitt kör i filmen med samma namn ifrån ett par torpeder. I 10 minuter och 53 sekunder. Utan ett ord. Utan att ändra en min. Svetten i pannan lyser med sin frånvaro, likaså okontrollerbara driftvinklar. 

Filmen levererar kappkörningsporr på bästa Hollywoodmanér, däcken tjuter även på sandigt underlag för den rätta känslan. Vill man uppleva realism, gör man det bäst själv i sin trista och gamla herrgårdsvagn. På den tiden var bilarna de verkliga ikonerna och behandlades därför med respekt! Ett lysande exempel är en av torpederna som först vevar ned sidorutan på Chargern innan han börja skjuta på Bullitt med en avsågad hagelbössa. 

Man kan bara spekulera om vad som försiggick i hjärnorna på alla manliga biobesökare efter filmen. Vem ville inte vara som Steve McQueen? Iklädd en blå polotröja under en brun kavaj bakom ratten på en Montanagrön Ford Mustang. Man muterar till kvinnomagnet på studs så att säga. I alla fall i fantasin.

Frågan är bara: Kan den oantastliga myten hålla sig kvar i vår tid? Den där drömmen om manlighet och machostil helt utan att vara politiskt korrekt?

Bakom ratten muterar vem som helst till Steve McQueens rollfigur Frank Bullitt.

Nostalgi möter nutid: en digital display samsas med klassiska inslag som en biljardkuleknopp.

Ford verkar tro det, eftersom man precis har släppt den tredje upplagan av specialmodellen Bullitt. Knappast en bil som yngre wannabehingstar är särskilt intresserade av, men dock ett eftertraktat objekt för alla som på sjuttiotalet dreglande satt i biosalongen och inte önskade sig något annat än att vara lika cool som McQueen (vilket var helt omöjligt, men man kunde ju drömma).

Säkerligen minst lika åtråvärd är bilen i samlarkretsar, eftersom kombinationen av specialmodell och superlimiterad upplaga alltid går hem hos folk.

Men låt oss för en stund tala allvar, för det har Ford verkligen gjort sig förtjänta av: tiden då insteget i en Mustang, oberoende av tillägget Bullitt, liknade en ofrivillig tidsresa är tack och lov förbi. Dagens generation muskelbil är så långt ifrån poser-ryktet som man kan komma. Visserligen fortfarande ett kraftpaket enligt den gamla skolan, men som numera inte heller behöver skämmas på racingbanan.

V8 med sportluftfilter. Mums.

Faktum är att den senaste Mustangen kan allt minst lika bra (om inte bättre) som en Audi RS 5, men till halva priset. Det märks inte minst på försäljningssiffrorna på kontinenten, där Mustangen slåss om pallplatsen med giganter som Audi TT och självaste Porsche 911.

Muskelknuttens charm härstammar inte längre endast från nostalgin utan lever av sin nyvunna aktualitet: en sportcoupé med vinkel-åtta och 450 hingstar under huven för 457.500 riksdaler – här har konkurrensen fått något ordentligt att bita i. 

Knappast en revolution: Specialmodellens uppgraderingar är blygsamma och inget man inte hade kunnat göra själv, men helheten är magisk!

Vill du läsa mer om Mustang? Här är 164 sidor med provkörningar, tester, köpråd, begagnatguider. Kostar 99 kr. Klicka på bilden för att beställa.

Mustangen gör processen kortmed slutkonsumenten. Ett tryck på startknappen och man är fast! Den mäktiga ljudkulissen blandas med förarens dagdrömmar och en gnutta för mycket testosteron. Här blir vem som helst en hjälte! Vinkelåttan låter varmt och välkomnande – näst intill sorglöst, men samtidigt mörkt och hotfullt. I tvångsandningens tidsålder är Bullitt-Mustangen en frisk fläkt som framkallar frenetiska fnitterattacker och rusande hjärtslag. Ett bevis på att allt var bättre förr.

Inte övertygad än?Prova då att starta bilen i ett parkeringshus: Samtliga bilar i området kommer salutera Bullitts åttacylindriga skönsång med att själva instämma i symfonin – med hjälp av sina billarm. Dödsläckert! 

Den otroligt lyckadekombinationen av nostalgi och modernitet ger Mustangen en sällsynt aura av autenticitet, en modern muskelbil med attityd som känns äkta och stilsäker. Precis som specialmodellen Bullitt, som trots ett saftigt prispåslag på hela 70.000 kronor, väcker löjligt mycket habegär!

Man får egentligen inte speciellt mycket för sina slantar: röda bromsok från Brembo, unika 19-tumsfälgar, gröna dekorsömmar invändigt samt en speciell växelspaksknopp – allt draperat i ett yttre i antingen Shadow Black eller Dark Highland Green. Just det, man får även hela fyra hingstar till i stallet vars grill numera är svartlackerad. Bilens välsvarvade bakdel pryds av en kaxig Bullittdekal för ännu mer autenticitet.

Nu kan man tycka att utrustningsnivån för 70.000 kronor extra är ganska mager och här vill man gärna hålla med, men kan ändå inte. Man vill ha Bullittmodellen, man måste nästan ha den! Den är ju så rå, så macho, så löjeväckande cool och bara så rätt!

Många bäckar små brukar det ju heta och i Bullitts fall gäller det i allra högsta grad. Fyra hästkrafter extra låter ju i sanningens namn inte särskilt mycket, men redan grundmodellen är hyfsat kvick.

De svarta 19-tumsfälgarna är specifika för Bullittversionen.

Standard-mussen avverkade GP-banan i Hockenheim i ett tidigare test på respektabla 2.02 minuter. Sin moderata effektökning på nästan skrattretande 0,8 procent till trots föll målflaggan för specialmodellen redan efter 1.59,8 minuter. Ingen dålig förbättring!

Sanningen bakom bragden är dock en annan: vädret var svalare än innan, sträckan renare samt torrare. Men det är ändå inte allt. Bullitt reagerar mindre vildsint på gaspådrag ut ur kurvan än standardmodellen, som efter faceliften får kämpa med riktigt långa växlar.

Tvåan går ändå upp till 120 km/h, vilket leder till tvärställ när man kör för aggressivt ut ur svängen på låg växel med tidsförlust till följd. Bullitt däremot kändes mer behärskad på banan och inte lika stressad.

En av de charmigaste bilarna på marknaden. Dessutom är ljudet ren och skär själavård!

I slutänden spelar varvtiderna dock mindre roll. 2.02 eller 1.59 minuter bryr man sig inte ett dugg om bakom ratten. Bullitt är trots allt ingen tävlingshäst utan snarare en vildhingst med lite för mycket kött på benen. Med 1.759 kilo räknas sportcoupén knappast till bilvärldens lättviktsdivision. 

Häri ligger dessutom en av Mustangens verkliga styrkor: ärligheten. Medan många prestandamodeller lyckas trolla bort sin övervikt med hjälp av smart teknik, tänker Mussen inte ens försöka gömma undan sina extrakilon. De finns där och man känner det tydligt.

Därför kan Mustangen kännas en aning diffus, något man helt enkelt får acceptera och framför allt respektera: Tvingar man in bilen i kurvan mot dess vilja kommer man att förlora tid. Så enkelt är det. 

Konsten att vara sig själv: sällan har en bil känts så här äkta och ärlig.

Precis som en vildhäst kräver Mustangen en finkänslig hand och är ytterst allergisk mot piskan.

När ryttaren och hästen väl kommer överens är Mustangen hela två sekunder snabbare runt Hockenheim än en Audi RS 5 och nästan lika snabb som den gamla BMW M2. Inte illa för en jänkare som inte vill vara banracer, men som ändå är vassare och mer kapabel än man först vågar tro.

Bromsarna med sexkolvsok från Brembo är exempelvis ett lysande exempel på bilens kapacitet. Även när man attackerar fullt under långa stunder vägrar bromssystemet att mattas av. Då kan man nästan förlåta Ford för det ytterst värdelösa launch control-systemet.

De kramiga Recarostolarna har gröna kontrastsömmar. Helrätt.

Så länge man inte lider av akut jänkarfobi är Mustangen definitivt värd att titta på. Det spelar faktiskt inte ens någon roll om Bullittdekalen pryder baken eller ej; den senaste Mustangen är en charmknutte av rang som nästan är omöjlig att ogilla. Dessutom behöver man inte längre skämmas för sitt val av fordon på racingbanan.

Bäst gör sig Mussen dock på vanliga vägar, där vinkelåttans skönsång nästan känns terapeutisk. Visst, den manuella lådans växlar är alldeles för långa, men harmonierar på något sätt med motorn.

Lägg därtill de ljuvliga detaljerna i Bullittmodellen som för tankarna tillbaka till en tid där allt var bättre, och sedan priset! Då börjar man ju nästan fundera på vad alla andra biltillverkare gör för fel?