Det kanske överraskar våra långvariga läsare men vi måste självkritiskt erkänna att vi under våra aktiva år knappast utmärkt oss inom området psykologi. Ändå kan vi idag besvara en av de stora frågorna som mänskligheten brottats med, nämligen den om stängda dörrar, bageridörrar för att vara precis. Och vi har funnit vem som är ansvarig för detta, ett österrikiskt kommersråd. Och nu ska vi förklara varför. Vi måste då börja med dagens testbil som än så länge står i vårt neonbelysta garage och väntar på dagens körning.
När solen börjar leta sig upp över horisonten beger vi oss mot Hockenheim. Det är fortfarande tidig morgon, så tidig att vårt favoritbageri ännu är stängt. Resan hit gick fort, kanske för fort. Så vår AMG 300 SE 6.0 kom därför att medverka till att störa hela dagsplaneringen.
Då det nu dröjer en stund innan vi kan köpa färskt bröd, tanka bilen, tvätta den och börja testmomenten på Hockenheim finns det tid att berätta något om den bil som i AMG-staden Affalterbach kallas för ”The Hammer”.
Allt började med coupéversionen av modell W124, vilken gjorde debut i Genève 1987 och som snabbt blev en drömbil för stadgade män vilka lämnat ungdomen bakom sig. Hos AMG tog man toppmodellen 300 CE som bas för att göra något helt annat.
Den raka sexan på tre liter och 185 hk lyftes ut och istället monterades M117, en V8 på 5,6 liter, som användes i 560 SEL. Motorn konverterades med fyrventilstoppar och förstorades till sex liter samtidigt som omfattande ändringar fick göras på bilen för att denna mäktiga maskin skulle få plats.
Hammaren slår hårt
Motorn bromsade 385 hk och 566 Nm vilket är siffror som talar för sig själv. Till detta kom en differentialbroms och kraftigare bromsar liksom stötdämpare med nivåreglering. Karossen byggdes om, bland annat för att ge plats åt större hjul med bredare däck. Inne i bilen monterades Recarostolar för att ge den rätta sportiga känslan. Totalpriset för bilen var nu uppe i 335 550 D-mark. Eller 2 363 159 österrikiska shilling. Den första ägaren var nämligen ett österrikiskt kommersråd.
Nu står denna AMG 300 CE 6.0 i depån på Hockenheim och vi har just kört upp den på vågen som visar 1 695 kg. Trots den stora V8-motorn blir viktfördelningen på framaxeln bara 53,3 procent. Vi monterar vår mätutrustning i bilens ädelträinteriör och sedan är det dags att vrida på startnyckeln.
V8-motorn vaknar till liv med ett staccatomässigt ljud på tomgång. Växelväljaren i sin sicksack-kuliss dras till läge D. Den fyrstegade automaten har normal-, ekonomi- och sportläge. Vi börjar med accelerationsprovet men även i normalläget ger kraftigt gaspådrag bara hjulspinn och massor av gummirök som resultat.
Med känsligare gaspådrag går det bättre att få grepp för de kraftiga Hankookdäcken. Antispinnsystem saknas och bara en 25-procentig diffbroms hjälper till att få ned kraften i backen.
Accelerationen till 100 km/h tar beskedliga 6,2 sekunder men vid högre fart börjar den stora V8-motorn visa vad den går för, och den verkar inte bekymra sig över att varvräknaren vandrar in i det röda fältet och oljetrycksmätaren visar tre bar.
Motorn varvas till 7200 r/min innan högsta växel läggs i och sedan bär det iväg upp till 288 km/h innan ”The Hammer” ger sig. Testbanan börjar ta slut och det är mycket vikt som ska hejdas.
Bromsarna är inte helt mogna denna uppgift så AMG-besten behöver en bromssträcka på hela 341 meter för att stanna. Vi konstaterar att en smula framförhållning inte skadar när man kör en sådan här bil, och övergår till slalomprovet. Den tunga styrningen saknar visserligen inte precision men på grund av kraftig krängning blir varje undanmanöver i hög fart ett äventyr.
Kurvtagning är inte den här bilens starka sida över huvud taget, hellre då rejäla raksträckor och långa kurvor. Den passar med andra ord bättre på höghastighetsovalen i Boxberg. Denna ligger bara sju kullar och två autobahnkorsningar härifrån.
Alltså packar vi ihop våra saker och beger oss dit istället. Men först informerar vi vår ruttplanerare. Med färddatorns hjälp berättar han att vi inte har så långt kvar att köra innan vi måste tanka. Därför fyller vi upp tanken med 98 oktan och ska sedan mäta förbrukningen som uppges ligga på 16 l/100 km. Vi ger oss iväg österut på motorvägarna A5, A6 och A81.
Bekväm gamling
170 km/h är en bekväm marschfart på motorväg. V8:an varvar inte särskilt mycket och drar inga stora mängder bensin. Vidare finns en ansenlig kraftreserv att ta till om det skulle dyka upp någon dieselkombi som behöver ”sättas på plats”. Detta gör körningen underhållande på ett något ovanligt sätt.
Med sin hårt avstämda fjädring känns vägens ojämnheter tydligt, i annat fall hade bilen nog inte kallats The Hammer. Efter Hölzerntunneln kommer ytterligare en sträcka med fartbegränsning till 100 km/h, men sedan upphör fartgränserna och den fria farten hägrar.
Sexnollan tar sig nu an uppförsbackarna på autobahn och kastar sig sedan utför vid Jagsttal varefter det går uppför igen till det långa plana partiet som i nödfall kan användas som start- och landningsbana.
Den lilla spoilern på bakluckan räcker inte helt till för att trycka ned bilen mot asfalten och därför blir man tvungen att lätta på gasen vid slutet av den långa raksträckan där ett par långa kurvor tar vid. Sedan två kurvor till höger och tre till vänster och vi är framme vid Boxberg. Vi har nu den tre kilometer långa ovalbanan för oss själva.
AMG 300 CE 6.0 rusar fram på banan, med kurvor med upp till 65 procent dosering, som om den jagade sin egen skugga. Ekot man hör från raksträckorna är i det närmaste skräckinjagande. AMG 300 CE 6.0 är en bil man hellre ska frukta för mycket än för lite.
Den kallas ju inte för The Hammer för inte.
