TEST: Land Rover Defender – en revolution

Sentimentala typer som vurmar ömmande för den tid som flytt kommer att bli besvikna på nya Defender. Vi kan lika gärna rycka av det plåstret på en gång. Det finns nämligen inte mycket – egentligen ingenting alls – som påminner om upplevelsen man fick i den gamla bilen.

Nya Defender är ljusår bättre än föregångaren och är kompetent på fler områden än bara ute i terrängen. Har Land Rover gjort rätt genom att förvandla modellen till en ”modern” bil – och hur bra är den? Vi testar, analyserar och filosoferar!

Det finns en ganska naturlig jämförelse att göra med senaste generationen av Suzuki Jimny (se provkörning i ams nummer 12/2019), trots att bilarna har vitt skilda prislappar. Båda har en lång historia och har utvecklat kultstatus, samt är mycket kapabla för terrängkörning och som oömma arbetshästar. Men tillverkarna har valt två helt olika strategier för de nya varianterna av sina legendariska modeller.

Suzuki har behållit Jimnys ganska primitiva teknik och förhållandevis oförfinade egenskaper. Steget från den tidigare generationen är väldigt litet och man känner igen mycket av upplevelsen. Bilen är absolut inte modern. Den har därför kvar en stor del av sin identitet. På gott och ont.

Undertecknad konstaterade efter provkörningen att den i första hand riktar sig till den som söker ett arbetsfordon för svår terräng, och till den som vill ha charmen, då det finns mycket bättre bilar.

Land Rover har som sagt istället valt att göra motsatsen. De har tagit Defendern in i det 21:a århundradet, gjort den lika bekväm, lättkörd, teknikspäckad och uppkopplad som vilken annan samtida bil som helst. De har slipat bort de ålderdomliga, kantiga och svåra egenskaperna, som var en del av charmen.

Nya Defender, med internkod L663, använder sig av Jaguar/Land Rovers D7-plattform och har en självbärande kaross i lättviktsaluminium. Bottenplattan ligger även till grund för en stor del av koncernens aktuella modeller, bland annat Jaguar XE, Jaguar F-Pace, Land Rover Discovery och Range Rover. Den har stöd för elektrifierade drivlinor och Defender kommer att erbjudas i laddhybridutförande längre fram.

Redan nu finns den som mildhybrid med 48V-system. Men då måste man välja den stora bensinmotorn, en treliters rak turbosexa på 400 hästar. Den är utrustad med en kombinerad startmotor/generator och ett litet litiumjonbatteri. Bilen kan återvinna energi vid inbromsning och sedan använda den efter behov för att hålla förbrukningen nere.

Drivlinorna känner man i övrigt igen från andra Jaguar- och Land Rovermodeller. Vår testbil är utrustad med den stora dieselmotorn, en konventionell tvåliters fyrcylindrig maskin på 240 hästar. Mer om den längre fram.

Formgivningen är naturligtvis det första man möts av hos nya Defender. Testlaget gillar den. Bilen är tuff med ett retromodernt utseende och den sticker verkligen ut från mängden. Folk kollar efter den. Kvinnor, män, unga och gamla. Detta är fel kärra om du vill vara anonym, men rätt om du vill synas. Intrycket säger finbil snarare än oömt arbetsredskap, vilket kan vara ett medvetet drag för att flytta modellen mot fler kunder och livsstilsköpare.

”Defender har blivit mycket, mycket bättre på vägen.”

Interiören präglas däremot framför allt av en praktisk, grovhuggen funktionalism. Man har massor med gummiklädda avläggningsytor och förvaring, och det finns gott om sarger att grabba tag i för att hålla sig själv på plats när det lutar (men trist nog inga handtag på insidan av A-stolparna). Fotbrunnarna fram och bak är helt inklädda i gummiaktig plast, vilket gör det lätt att hålla rent oavsett vilken skit man släpar med sig in, eller om man vill spola ur bilen invändigt.

Förarmiljön har bra ergonomi med rejäla fysiska vred och knappar istället för dubbla pekskärmar som i lyxigare Range Rover. Vi räknar till fyra eluttag fram och sex stycken bak, och materialvalen känns mer tåliga än flotta. Kupén upplevs dock inte spartansk eller billig, snarare ändamålsenlig.

Mitt i allt detta finns också massor med modern teknik integrerad. Kombiinstrumentet är digitalt, aktiv filhållning är standard och adaptiv farthållare finns som tillval. Men man kan inte säga att bilen är ”självkörande”. Den har ibland svårt att se vägmarkeringar, till och med på rena, torra sommarvägar, och filhållningen reagerar ofta sent, den är helt enkelt mest av nödhjälpskaraktär.

Infotainmentsystemet är Land Rovers helt nya Pivi Pro som introduceras i Defender. Det är ett stort lyft! Systemet är snabbt, har snygg och lättförståelig grafik, samt är enkelt att använda tack vare färre menynivåer än tidigare. Navigationskartorna är nu knivskarpa satellitbilder fullt i klass med de i Audi och Tesla.

Via systemet har bilen en egen internetuppkoppling och den kan ta emot mjukvaruuppdateringar på distans hemma i garaget, eller i skogen. Pivi Pro är i sig en anledning att överväga Defender om man vill ha en Land Rovermodell, för deras andra infotainment är så mycket sämre.

Delvis inkorporerat via skärmen är även Land Rovers Terrain Responssystem där man väljer körläge beroende på underlag. Nytt är att det finns ett läge då bilen automatiskt anpassar sig efter omständigheterna, samt en meny där man kan konfigurera drivlina, styrning, differentialer och antispinn om man tycker att man vet bäst själv. De här två nyheterna är dock tillval för 9 900 kronor.

Standard är däremot finesser som vadningsavkänning som visar på skärmen hur djupt vatten man kör genom och 360-graders kameravy runt bilen. Man kan också zooma in på specifika kameravinklar beroende på vad man behöver se i till exempel terrängen.

Vi använde detta när vi tog ut bilen i skogen för fotografering för att undvika stora stenar och stubbar. Det fungerar som hjälp, men det är ändå svårt att avgöra hur stora hindren är, hur långt man har till hjul och karosskanter, och det är knepigt att se detaljer som vassa grenar. Vi föredrog därför hjälp från någon utanför bilen som vinkade och pekade.

Men visst är den kompetent i terrängen med bra förutsättningar. Fyrhjulsdrift är naturligtvis standard, liksom tvåstegad fördelningslåda med hög- och lågväxel, samt låsbar mittdifferential. Därutöver kan man välja till en elektrisk aktiv diff bak för 14 900 kronor.

Karossöverhängena är dessutom korta och bilen har imponerande frigångsvinklar på 38 och 40 grader fram respektive bak med luftfjädringen höjd till Off roadläget.

Men frågan är hur många ägare som kommer att använda bilen till vad den faktiskt klarar, eller som ens vågar göra det? För nya Defender har trots allt inte samma råbarkade och oömma framtoning som den gamla generationen.

Det tar nämligen emot att leda ut den på knixiga skogsstigar med grenar och taggbuskar som inte går att undvika. Lacken är för fin och plastdetaljerna verkar för känsliga, medan den föregående modellen hade mer av en skit-samma-det-går-attityd. Vetskapen om att testbilen i First Editionutförande kostar mer än 900 000 kronor hjälper inte heller.

Defender har dock blivit mycket, mycket bättre på vägen, där gamlingen hade gott om brister. Moderna och kraftfulla drivlinor innebär goda prestanda. Defender är rask för sin storlek. D240-motorn är pigg och stark med bra respons och jämn kraftleverans. Maskinen har en len gång och ett mjukt, mulligt ljud som påminner om en sexa. Den känns alldeles lagom för bilen. Automatlådan jobbar harmoniskt med motorn och svarar för det mesta också den rappt på förarens instruktioner.

Styrningen är medellätt med en naturligt linjär och lugn utväxling. Den passar utmärkt till vardags. Vägkänslan är filtrerad, men man har tillräcklig uppfattning om underlag och grepp. Av de Land Rover vi kört på sistone (Discovery och Range Rover Sport) har faktiskt Defender den mest trivsamma styrningen.

Men det mest imponerande med bilen är luftfjädringen och chassit. Defender påminner om en stor lyxbil i uppträdandet. Den rör sig mjukt följsamt och böljande på vägen, sväljer stora ojämnheter kontrollerat och filtrerar bort många smågrejer. Grusvägar känns ofta onormalt släta och tvättbrädor blir näst intill utsuddade. Här briljerar Land Rovern.

Vid stressad körning kränger bilen en del i böjarna, men när man skruvar upp tempot svarar Defender med en spänstighet som man kan luta sig mot och det går att köra överraskande fort med den på kurviga småvägar. Upplevelsen påminner om en Mercedes – i grunden en karaktär med ett värdigt och behagligt lugn, men med en personlighet som klarar fart och fläkt när det krävs.

Åkkomforten är god över lag, bland annat tack vare den fina och avslappnade fjädringen. Man sitter bekvämt både i fram- och baksätet med gott om utrymme att sträcka ut. Kupén är och känns luftig, speciellt med testbilens stora panoramataklucka (23 900 kronor). Ljudnivån invändigt är godkänd. Oväsen från motorn och däckbuller är väl dämpat.

Däremot är vindbrus kraftigt framträdande från området kring A-stolparna och sidospeglarna. Vi noterade det från drygt 80 km/h och sedan var det starkt ökande. Bilen har visserligen en ganska upprätt vindruta, men vårt testexemplar var utrustat med snorkel längs vänster A-stolpe som förmodligen var den stora boven i dramat. Skippa därför den om du faktiskt inte har användning av den.

Innerutrymmena är generösa, för såväl passagerare som bagage, det är ytterligare en styrka hos Defender. Modellen går dessutom att få som antingen fem-, sex- eller sjusitsig. Mellanalternativet innebär att man byter ut mittkonsolen fram mot ett ihopfällbart extrasäte – man kan då alltså sitta tre fram.

Även om Defender fortfarande är extremt kapabel i terrängen, är dess numera främsta kvaliteter – som majoriteten av köparna verkligen kan dra nytta av – att den har blivit en bekväm, flexibel och rymlig vägvagn. Känslan av äventyr får man på köpet.

LAND ROVER

Hög dyna ger behaglig sittposition med bra lårstöd. Stoppningen är lagom mjuk och benutrymmet är mycket gott. Det är dock ont om sidostöd. Över lag ett bra baksäte.

EN TOTALT SETT KOMPETENT BIL MEN…

Defender har många goda kvaliteter, som att den är rymlig, flexibel, har en fin och smidig drivlina, att den är harmoniskt trivsam att köra och att den är bekväm att åka i.

Som bil betraktat har den blivit ofantligt mycket bättre och mer användbar gentemot föregångaren. Även jämfört med andra vagnar av liknande slag – stora, sjusitsiga och lyxiga suvar – hävdar den sig nu väl. Modellen skulle därför kunna vara ett alternativ för många köpare i det segmentet. Dessutom är den väldigt kapabel om man behöver köra vid sidan av vägen.

Men vem ska köpa den?

Enligt vår nybilsprislista i ams från mitten av 2016 (sista året gamla Defender tillverkades), kostade en 110 likt vår testbil med då största dieselmotorn på 130 hästar från 396 000 kronor. Nu börjar modellen från 747 900 kronor och då får man nöja sig med lilla bensinmotorn.

Prislappen och de nyvunna egenskaperna som kan tilltala många ”vanliga” köpare, gör att den nu konkurrerar med stora lyxsuvar snarare än att vara en potentiell gårdstraktor. Defender är visserligen rymlig, bekväm och har modern infotainment, men den är inte lika lyxig invändigt när det gäller kvalitetskänsla och materialval som exempelvis en Audi Q7 eller Mercedes GLS.

Den perfekta målgruppen borde vara hästfolk med gott om pengar. Defender kan dra riktigt tunga släp och den jämförelsevis oömma inredningen och de stora lastutrymmena gör den mer användbar än till exempel en BMW X5/X7 eller Volvo XC90.

Prispositioneringen gör också att Land Rover riskerar kannibalism inom den egna modellfloran. Inklusive Defender har man nu inte mindre än fem modeller (Velar, Discovery, Range Rover Sport och vanliga Range Rover) som är av liknande storlek, har liknande prislapp och som alla gör mer eller mindre samma sak, fast i olika förpackning.

Faktum är att Defender kan vara det vettigaste och bästa valet från Land Rover just nu. Den har en bättre kombination av utrymme och flexibilitet, samt är bekvämare och följsammare på vägen än alla utom möjligtvis vanliga Range Rover. Dessutom har Defender företagets klart bästa infotainmentsystem.

Ekonomin är en knepig punkt. Prislappen är hög, liksom malusskatten och driftkostnaderna. Företaget Bilpriser.se som beräknar värdeminskning åt oss säger att modellen historiskt sett har hållit värdet väldigt bra, men man kan i nuläget inte sätta prognosen så högt baserat på referensbilarnas utveckling.

Hur var det då med känslan och charmen? Ja, en del av den har försvunnit på grund av att bilen inte är lika gammaldags längre, det är inte samma unika upplevelse att åka Defender nu. Men det är ärligt talat mest positivt. Formgivningen kompenserar till viss del förlorad charm.

Defender är nu istället en allsidigt kompetent bil som i mycket till och med slår sina syskon. Vill man däremot ha råbarkat bruksig och gammaldags charm bör man snarare titta mot en Suzuki Jimny.

Skulle jag välja en Defender?

Om jag letade efter en stor och framför allt praktisk suv, ja, då skulle Defender ligga högt upp på min lista. Det är till och med så att det är den Jaguar/Land Roversuv jag trivs allra bäst i och helst vill ha.

Jag tilltalas mer av den grovhugget oömma inredningen och lastytan – i stil och funktion – än ett överdåd av mjukt omfamnande lyx, även om det är mysigt. Jag gillar tanken på att jag då skulle kunna slänga in mina skitiga cyklar, golfbagar och gummistövlar utan att bry mig om grus och lera på fina mattor i kupén eller i bagaget.

Åkkomforten är en annan sak jag gillar med Defender. Den är nu fullt i klass med i stort sett vilken annan stor och lyxig suv som helst. Bilen rör sig med ett härligt och avslappnat lugn på vägen. Det är skönt på min långpendling och vid utflykter till när och fjärran.

Sedan är jag förtjust i alla praktiska tillbehör man kan få till Defender, speciellt den integrerade luftkompressorn och det portabla tvättsystemet (en vattentank och duschslang). Då kunde jag pumpa mina cykeldäck direkt i bilen och spola av den värsta skiten efter en runda – toppen! Men prislappen är svettig och det känns ärligt talat som att man har tagit i lite för mycket.

DEFENDER JOHN ERIKSSON EDITION

Jag vill ha min Defender i ett bruksigt utförande och utseende. Därför väljer jag Country Pack som ger mer markerade hjulhuskanter i plast och ”nedgraderar” till 18-tums plåtfälgar, som ser omåttligt tuffa ut och ger ännu bättre komfort. Jag lägger också till vitt kontrasterande tak för att de mörka Alpine-takfönstren ska synas, de är fräcka. Snorkeln skippar jag och fokuserar på sådant jag faktiskt kan använda, som integrerad luftkompressor och portabelt tvättsystem.

VAD TYCKER DEFENDER-ÄGAREN?

Vad är det för Defender du har och hur länge har du ägt den?

Jag har en Defender 110 från 2017, som kallas Puman inom Landroverkretsar på grund av Fordmotorn som sattes in från 2007 fram till produktionen lades ner. Det mesta på bilen är original, bortsett från mindre kompletteringar som vinsch, snorkel, dubbla batterier, radio, utökad belysning med mera. Jag har ägt den i cirka fyra år.

Vad har du använt den till?

Den har gått som vardagsbil till och från jobbet, men jag har även använt den för att dra tunga släp med grävmaskiner, grus och liknande. Vinschen har bärgat både hjullastare och bilar som har kört i diket.

Har du varit på några äventyr med bilen och i så fall vad?

Utöver vardagsjobben har Defendern fått följa med på klätterresor i Norge och skogsäventyr i Sverige. Dessutom körde jag bilen fram och tillbaka till södra Spanien och över till Marocko. Där fick den gå på uttorkade flodbäddar i Atlasbergen och över sanddynor i Sahara.

Vad gillar du med gamla Defender och vad gillar du inte?

Gamla Defender är helt fantastisk ur många perspektiv! Den är en riktig god vän både i vardagen och på resor, samtidigt som det finns en hel del svagheter. Framkomligheten i terräng är svårmatchad om man jämför med bilar i originalutförande. Möjligheten att kunna laga sin bil långt från verkstäder och specialverktyg är också goda egenskaper som är närmast unika för modellen. Till svagheterna hör främst det dåliga rostskyddet och blandningen av aluminium och stål i karossen vilket ytterligare bidrar till rost och färgsläpp. Även motorn är i klenaste laget vilket gör att den får jobba ganska hårt.

Vad är ditt intryck av nya Defender? Får du någon klassisk Defenderkänsla?

Min uppfattning om nya Defender baserade sig främst på bilder och några tester innan ni kom på besök. Jag tyckte då att det verkade vara en imponerande bil, men att den hade långt ifrån en äkta Defenders robusthet och arbetsvilja. Vid första anblicken kan jag tydligt se att det är en Land Rover. Om jag inte hade läst eller vetat om att det var en Defender, skulle jag förmodligen ha gissat på att det var en ny version av Discovery. Efter en kort provtur fick jag mina känslor bekräftade. Den är en mycket imponerande bil som man åker väldigt bekvämt i och upplevelsen påminner faktiskt en del om just Discovery.

Skulle du kunna tänka dig den nya versionen (varför/varför inte)?

Det känns som en hypotetisk fråga för mig, då jag troligen inte skulle använda den som dragbil, äventyrsbil eller som arbetsbil på gården, utan den skulle förmodligen gå som finbil till vardags. Jag har svårt att se att en Defenderägare som idag använder den som bruksbil skulle byta ut den mot den nya versionen och fortsätta använda den på samma sätt. Men den skulle säkert vara oerhört bekväm och smidig på vintriga grusvägar och skumpiga byggarbetsplatser.