McLaren GT

Så länge man inte kör alltför ambitiöst erbjuder McLaren GT den med god marginal mest spektakulära kombinationen av GT-principer, showeffekt och supersport.

McLarens ingenjörer satsar på minst lika mycket flexibilitet i sin senaste skapelse, med den diskreta skillnaden att man har försökt att maximera både komfort och prestanda så mycket det bara går. Resultatet är nya GT, en formskön flundra med mandelformade ögon som dock inte känns som en GT vid första blicken utan snarare som en fullfjädrad racer helt utan bekvämlighetsambitioner.

Kanske har man fokuserat lite väl mycket på prestandagenerna, men nykomlingen är trots allt inget mindre än en fullträff.

McLaren GT är en hårding i grunden men skalet har i alla fall en mjuk och len yta och då pratar vi inte om karossen. Ingredienserna för super-GT:n är lika dramatiska som hos alla andra supersportbilar från Woking – en superlätt kolfibermonocoque, varvstopp norr om 7 000 r/min och publikfriande saxdörrar.

Där slutar dock likheterna. På insidan kan man gotta sig åt tjusiga dekorpaneler i svart pianolack, ett dimbart glastak, förvånansvärt bekväma skalstolar och dessutom ett rymligt bagage.

En märklig blandning? Absolut, men motsatser attraherar sägs det och i detta fall hade det inte kunnat vara mer sant. Framför allt när man har lyckats bibehålla den där typiska körkänslan och ultimata kontakten med körbanan utan att vattna ur autenciteten genom all den överdådiga lyxen man har kunnat uppbringa.

Bilens grundläggande drag är allt det som gör en McLaren så speciell: den glasklara hydrauliska styrningen, karossens extrema vridstyvhet, den fria sikten över vägen och den smått vansinniga V8:an. Vi vet ett och annat om motorer i den här effektklassen och kanske finns det ett par turbomotorer som laddar snabbare, men ingen annan V8 reagerar så finkänsligt och så naturligt som den här.

Till skillnad från i en del konkurrenter drar inte McLarenmotorn i byxbenet som en rabiessmittad hund, däremot profiterar prestandan på möjligheten att kunna dosera vridmomentet med millimeterprecision. Förbindelsen till föraren hade inte kunnat vara tajtare, men även solen har sina fläckar: i GT:s fall är det bakaxeln som måste brottas med 630 Nm.

Det är knappast någon katastrof, men inte helt bekvämt i alla lägen. Där tillverkarens betydligt hårdare S- och LT-modeller gärna slår ut med svansen när det går undan står GT-modellens Pirellidäck emot även de häftigaste accelerationsorgierna. Visst, med 620 hästar under huven är GT inte alls lika überpotent som sina syskon, men här är det främst styrelektroniken som skapar jämnvikten och håller den konstant.

GT består av de vanliga McLaren-ingredienserna men har kokats ihop med kärlek i form av exempelvis pianolack och läder samt växlingspaddlar i högglans.

Assistansskaran fokuserar fullt ut på GT-imagen och reglerar motorkraften beroende på styrvinkel – långt innan allt börjar gå åt skogen baktill. Låter det tråkigt? Det är det inte. Systemets ingrepp är så pass träffsäkra att man förhöjer GT-känslan istället för att strypa den.