Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Fakta är att Sveriges Riksdag har klubbat att vägtrafikens utsläpp ska minska med 70 procent mellan 2010 och 2030. 70 procent är brutalt mycket, vad det än handlar om och för att klara det måste nästan hela energiförsörjningen av landets bilar och lastbilar bli fossilfri.
Men trafikens utsläpp ökade med 0,8 procent i fjol – det går alltså åt fel håll. Vad kan det bero på? Elbilsförsäljningen boomar, tågen är överfyllda och Sverige importerar nästan hela Europas tillgängliga biodrivmedelsproduktion. Cykling är på modet, många har klimatpanik och kollektivtrafiken går för fullt på många ställen i landet.
Så många rätt och ändå har det blivit så fel. Och det är väldigt enkelt. Vi blir fler svenskar och varutransporterna ökar samtidigt som vi har kvar alla gamla fordon.
”Enligt våra politiker är utsläpp som sker i landet så farliga att bilismen bör halveras. Men svenska utsläpp utanför gränserna är skit samma…”
Men ett mål är ett mål och världens bästa land måste gå före och visa att alla goda mål är möjliga. När jag läser Pär Kågessons rapport ”Klimatmål på villovägar” som producerats av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, på Finansdepartementet, blir allt mycklet klart.
För att klara målet på 70 procents sänkning behövs framför allt följande åtgärder: Fördubbla bränslepriset, höj beskattningen på förmånsbilar, minska reseavdraget, beskatta parkeringar, sänk hastigheterna kraftigt med tillgörande skärpt kontroll samt bygg ut kollektivtrafiken.
Enligt en utredning gjord av Trafikverket måste kostnaden för att använda bil och lastbil öka med 50 procent för att vi ska klara det hela. För övrigt har kostnaderna för kollektivtrafiken nästan ökat dubbelt så mycket som de kollektiva resandet.
Ska Sverige bli världens första land där endast de rikaste ska ha råd att röra sig fritt och ska alla varor bli mycket dyrare? Hur det här skulle påverka landets BNP vill jag inte ens fundera på.
Nu över till sjukvården. Med samma logik är det bara att höja avgiften på läkarbesök så mycket att smärtgränsen passeras och många hellre dör eller lider hemma än tar sig till sjukan. Att folk är sjuka är visserligen en bieffekt, men det är det också att vi inte längre ska ha råd att hälsa på släkt och vänner, åka på semester eller ta oss till jobbet.
Enligt Pär Kågessons utredning kan inte biodrivmedel rädda situationen, globalt sett blir det till och med värre om Sverige dammsuger Europa på råvaror och ökar efterfrågan på exempelvis palmolja. Redan nu konsumerar vi 60 procent av Europas biodrivmedel.
Elektrifieringen kan inte heller få oss att nå målen. Norge som är världsbäst på omställning till elektrifierat beräknas minska sina utsläpp med 26 procent mellan 2005 och 2030.
Men Sverige ska som sagt minska utsläppen från vägtrafiken med 70 procent. Visst är det härligt med handlingskraftiga politiker!
En relevant fråga är sjävklart varför det endast är vägtrafiken som har dessa riktigt tuffa krav. Varför talar ingen om de 60 procent av Sveriges totala bidrag till koldioxidutsläppen som sker utanför landets gränser? Mer än hälften kommer alltså från importerade varor och frakt från utlandet. I debatten brukar man säga att vägtransporter står för 30 procent av utsläppen, men i verkligheten blir det alltså inte ens 15 procent.
Mål är givetvis bra, men vad vi behöver är politiker som är verklighetsförankrade och gör allt för att lösa konkreta problem som kan hindra den utveckling vi vill ha. Exempelvis måste både produktion av fossilfri elektricitet samt utbyggnad av elnätverken prioriteras. Sätt ett mål på en ökning av den kapaciteten med 70 procent!
Att med skatter sätta en gigantiskt käpp i hjulet för Sveriges transporter är inte lösningen.
