Peder Karlsson om mest impulsiva bilköpet någonsin: ”Den kostade 80.000 att försäkra”

Jag blev ombedd att skriva om mitt snabbaste bilköp. Problemet är bara att alla mina bilaffärer har varit snabba. Oftast lite för snabba.

Peder Karlsson om mest impulsiva bilköpet någonsin: ”Den kostade 80.000 att försäkra”
Ögonblicksbild på Peders garageuppfart. Vad står här nästa vecka?

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Det finns inte en enda av mina bilaffärer som har tagit särskilt lång tid om jag ska vara ärlig, och det är väldigt få som har varit planerade längre än en lunchrast är lång. 

Jag gör nämligen det mesta på impuls. Det är tillfälligheter som avgör. Jag har ofta en bilmodell jag har tänkt på ett tag och letat efter, sedan dyker det upp någon deal som jag tror är bra fast den inte är det, eller så föreslår någon något annat och jag slår till. Utan att tänka.

Inte toppenbra rent ekonomiskt då spontanaffärer sällan är de bästa. Det är heller inte bra ur den aspekten att det sker rätt ofta. Jag har skärpt mig på sistone men det är sällan en bil överlever mer än något halvår hos mig.

"Jag fick hicka när jag skulle försäkra dem. Den röda som var lite nyare kostade 80 000 kronor per år i försäkring på det billigaste bolaget."

Det ställer också till annat, på grund av min spontanitet stod jag helt plötsligt med två stycken Bentley Continental GT för något år sedan. En grå och en röd.

Jag fick panik och skulle byta bort min Mercedes G63, och min kompis Alex på Dream Auto hade en kanonfin röd Bentley, så från att ha åkt till Dream Auto för att fika, körde jag hem med en ny bil.

Två veckor senare fick jag en grå likadan i byte på en båt jag sålde. Så kan det gå. Men båda två avyttrades inom ett par månader. Jag fick hicka när jag skulle försäkra dem. Den röda som var lite nyare kostade 80 000 kr per år i försäkring på det billigaste bolaget.

En gång skulle jag åka och titta på en motor hos en kille, han hade en Nascarmaskin som jag tänkte bygga en pro touring-bil runt, en jänkare med gammal kaross och ny drivlina. Hur coolt hade inte det varit?

När jag kom hem till honom i Eskilstuna hade han, förutom motorn, en helt komplett fungerande Nascar. Vad ska man med en sådan till? Men han hoppade in i den och startade den. Så snart jag hörde motorljudet sa jag att jag tar den. Den hade jag med mig på ett av Peter Ternströms event nere i Polen några månader senare, helt idiotiskt. Men galet roligt. 

När jag skulle hämta mina barn en gång i min lilla smarta Lexus, CT200 tror jag den hette, fick jag panik. Platsen räckte inte till så vi var tvungna att köra två vändor. Jag blev vansinnig och la ut ett klipp på Instagram som vädjade till alla bilhandlare att komma med förslag på bytesbilar, jag måste ha en större bil.

Efter sex timmar stod det en Jeep Grand Cherokee SRT på uppfarten och Lexusen var borta. Det var ju jättekul, förutom att jag hade missat att min Lamborghini Urus ändå skulle komma en månad senare. Den hade ju funkat perfekt för ändamålet. Men den hade jag tillfälligt glömt bort.

För bara ett halvår sedan hade jag en Lamborghini Urus, en Ferrari FF och en Jeep SRT på uppfarten till mitt lilla radhus. Inte skitsmart. Varken för ekonomin eller den svenska grannjantesämjan.

Så kan det gå när det går lite för fort. Men det är också det som är tjusningen. Bilar är bara bilar, man köper, man säljer, man testar något nytt. Det är det som är roligt tycker jag.

Man ska inte gifta sig med sina bilar. Sitta och planera vilken klädsel man ska ha och vilka tillbehör man ska leva med i fyra år, det får jag panik av. Bättre att bara köpa, blir man missnöjd så byt. Enkelt. Inte ekonomiskt, men enkelt.

Nej, jag kommer fortsätta låta det gå fort. Ibland blir det fel, och ibland blir det rätt. Men det blir nästan alltid roligt. 

Seså, ut och spontanköp något nu, du lever inte för evigt.