Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Var går gränsen för hur mycket vi älskar att köra bil? Nu talar jag inte om hur stort ett bilhjärta kan vara utan om den ekonomiska gränsen för när vi kommer att tvingas sluta köra.
En Porsche 911-fantast som köper nytt skattar över 100.000 kronor om året utan att drabbas av depression, men hur mycket är det rimligt att staten ska lägga på för varje mil som livspusslet ska klaras av?
När jag studerade siffrorna i vår stora skatteartikel ryste jag av obehag. Nästa år kan en vanlig Stockholmsbilist ganska enkelt lägga 10.000 kronor på bränsleskatt, 15.000 på trängselskatt och 10.000 på vägskatt. För att få nöjet att köpa bensin och använda vägarna skattar man 35.000 kronor. Är det rimligt? Det är nästan 3.000 kronor i månaden, före driftkostnader. Det är mer än vad jag betalar för mina dryga två miljoner i bostadslån.
Vi människor är duktiga på att blunda för det vi inte vill se men överkänsliga när det gäller synliga skatter som ska betalas in.
”När du möter en vanlig ny bil ska du veta att den betalar runt 30 kronor per mil i skatt”
Tänk om du den 29:e varje månad fick ett inbetalningskort från Skatteverket för den bensin du tankat. 150 liter bensin skulle betyda en skatteinbetalning på 1.459 kronor per månad. På ett år blir det 17.514 kronor.
Föreställ dig att momsen på en ny bil slogs ut under ett år och att det kom ett inbetalningskort även för det. Köp en ny Volvo V90 och du skulle få ett inbetalningskort på 7.631 kronor i månaden.
Att skatten för att få använda landets vägar är 927 kronor i månaden efter årsskiftet för en ny Volvo V90 diesel känns i jämförelse billigt – men det är denna skatt som kommer att vända upp och ner på hela vår bilmarknad, den så kallade bonus/malus-skatten. Det är alltså när vi får skatteinbetalningsbeskedet på 11.000 kronor vi stegrar oss och säger att vi inte är med längre.
Hur logiskt är det?
På toppen kommer givetvis skatt på bilreparationer, service och däck, för att inte tala om parkering och biltvätt.
Skulle vi för exemplets skull räkna lågt med att landets alla bilister i snitt tankar 1.000 liter, lägger 2.000 kronor om året i vägtrafikskatt, 10.000 kronor på service, reparationer och nya däck, 3.000 för att parkera, 1.000 kronor i böter och 1.000 kronor för att tvätta sin bil samt en tusenlapp på trängselskatt ger det – håll i dig – 80 miljarder till allas vår statskassa. Som jämförelse kostar landets hälsovård, sjukvård och sociala omsorg 78 miljarder.
På toppen kommer alla nybilsköp. Ligger snittpriset på en ny bil på 300.000 kronor ger det ytterligare 18 miljarder i skatt. Men vänta lite. Alla företagare kan dra av moms, och det är alltså privatpersoner som med en viss fördröjning betalar in momsen när företaget väl säljer bilen vidare som begagnad.
Att en elbilsköpare får ett bonusavdrag på 60.000 kronor kan låta generöst, men den som köper en Tesla Model 3 betalar trots bonus in 71.000 i moms till statskassan, vilket är mer än den som köper exempelvis en dieseldriven VW Tiguan.
Välj en Volvo V60 laddhybrid så skattar du mer i inköp än om du köpt en vanlig dieseldriven V60. Är det rätt?
Skattesmitarknepet nummer ett är givetvis att köpa en begagnad elbil. Låg energiskatt och vägskatt och ingen moms. Men så bra kan det inte få vara, och därför väntar kilometerskatten – som drabbar alla typer av bilar och framför allt de som bor i storstäder.
De stora ekonomiska förlorarna är Stockholmsbilister som inte hinner med vardagslivet utan bilen. Utan trängselskatt ligger skatten per mil för en ny Volvo på närmare 30 kronor utslaget på tre år. Vore alla skatter synliga är jag övertygad om att vi skulle få en debatt om beskattningen av bilismen. Tyvärr kommer inte skattebördan sjunka även om koldioxidutsläppen gör det.
Frågan är var gränsen går för att svensken ska köra färre mil – och skatteinkomsterna sjunka. Vill vi ha sämre mobilitet?